Smitta.

Någon eller några hade byggt en vägspärr vid Bergs slussar. På bron. Vid just slussarna. Jag stannade på behörigt avstånd. Mitt på vägen. Omgiven av två skolor. Ett naturbruksgymnasium och Vreta klosterskola. Kikaren upp. Elmer i passagerarsätet. Inget spår av liv. Elmer satt tyst. Troligtvis fanns här ingen. Jag kikade i backspegeln. Det högg till i skrevet. Paniken började krypa på. Upp längs ryggraden.

Ur naturbruksgymnasiets fönster hängde stora gula skynken. Jag fick andnöd och började gräva efter skyddsmasken. Elmer kröp ner på golvet. Jag kastade en blick åt höger. Fler skynken. Stora gula smittoskynken. Smitta. Död. Pestisar. Jag kunde inte andas. Jag fumlade med skyddsmasken. Jag fick den på mig men slet av en rem. Allt tog för lång tid! Jag tvingade i backen och pressade Dodgen bakåt. Upp och tillbaka. Paniken fick mig att sladda av vägen. Träffade en lyktstolpe. Slog bakhuvudet i nackstödet. Rusade motorn. Dodgen stannade.

Jag drog igång motorn igen. Andades djupt. Allt jag såg var gula smittsignaler. Jag vände bilen. Tog mig till korsningen. Försökte andas. Svängde av upp mot klosterruinen. Fler skynken. Fler döda. Fler pestisar.

Jag lyckades ta mig förbi slussarna. Lyckades undvika både Bergs och Ljungsbros tätort. Ut på andra sidan. Norr om slussarna. Norr om smittan. På slättland. Inget i sikte. Jag stannade Dodgen. Vacklade ut. Försökte få grepp om situationen. Skrek. Grät. Tittade på AK'n. Det finns inget kvar. Allt är borta. Dött. Smittat. Ruttnat. Det är bara jag. Jag och miljoner och åter miljoner smittade.