Helvetet på jorden.

Sverige är just nu helvetet på jorden, en snödriva på månens baksida. En dödsfälla för alla som inte har varit väl förberedda med ved, olja, diesel och generatorer. Jag har snart gjort slut på all eldningsdiesel på grund av kylan och har spenderat tid med att hugga ner några gamla träd här utanför. De är tyvärr barrträd. Färska barrträd som knappt klarar av att ge värme och inte under någon längre tid. Jag har två nedhuggna och kapade tallar som ligger och torkar och ett fat diesel kvar, jag räknar med att klara mig i kanske två veckor till om det fortsätter så här. Den senaste veckan har nattemperaturen legat på under -20 C. Ingen mänsklig varelse där ute kan ha överlevt utan Guds vakande hand över sig. Guds hand, torra kläder, fast föda och några liter vätska om dagen.

Jag undrar hur många som frusit ihjäl i sina bilar då de sökt skydd mot vind och snö bara för att allt för sent inse att bilen inte isolerar ett skit, när snön lagt sig över bilen och batteriet dött när de försökt köra sin AC. En AC drar ca 20 Ampere, då räcker inte ett 12 volts bilbatteri på 60 Ah länge. Sen kommer kylan, krypande, snabbare och snabbare i takt med att varmluften i bilen äts upp av kylan utifrån. Det är då småbarnsföräldrarna inser att de gjorde fel, de försöker härda ut. Tala vänt med sin allt mer desperata hustru som kräver att han ska "göra något!". Jag undrar vem som först inser att de kommer att dö i bilen? Han eller hon? Barnet i barnstolen ligger förstås nerbäddad bland filtar och kuddar och sover. Med lite tur somnar de båda och vaknar inte upp. Ett värmeljus i kupén hade kanske kunnat rädda dom.

Jag undrar hur mycket det kommer stinka i vår när kropparna börjar ruttna... Hur många skulle överlevt om de bara hade haft en kniv och tändstickor? Om de hade brutit sig in på ett bibliotek och eldat upp böcker istället för träbokhyllorna och ekmöblerna som i... den där filmen vad den nu heter? Eller bara stannat i sina hus och lägenheter, bland duntäcken, värmeljus och rena, torra kläder.

Min kamin är dock av bra kvalitet och klarar av att sprida värmen i vardagsrummet, dit jag nu har flyttat för att göra boendet så litet som möjligt. Lager på lager-principen håller mig varm när jag går ut, jag ser till att inte börja svettas allt för mycket och torkar kläderna och mig själv så snart jag har kommit in. Här inne är det i alla fall torrt och jag är glad att jag kostade på mig att lägga i ny isolering i väggarna för några år sedan. Och Elmer håller mina fötter varma om nätterna.

En fördel med kylan är dock att det inte kommer någon och stör. Staffan har inte synts till, men jag oroar mig ändå för att han vilken sekund som helst kan komma drällande med sina amigos från K3, att han inte alls var på väg till Göteborg utan att han i själva verket var utsänd av en spaningspatrull för att orientera sig om läget. Men det förklarar dock inte varför han saknade vapen, mat och annan utrustning nödvändig för överlevnad. Om det inte var så att hans kompisar tog hand om det så länge. Nu har det dock snöat för mycket för att jag ska kunna undersöka saken.

Nu gäller det att hålla ut, att ransonera. Det verkar som att våren låter vänta på sig.

One day i shall kill you!

Han hette Staffan. Till slut låg han bara och skrek att han hette Staffan och var ursprungligen från Göteborg. Han hade gått i gymnasiet på Schillerska och bodde i Bergsjön, ett sånt där invandrarghetto där det finns 3000 likadana trappuppgångar. Han ville bara hem. Hem till sitt goa Göteborg.

Jag undrar då vad fan han gjorde åt det här hållet eftersom det var helt käpprätt åt helvete fel håll. Men Staffan alltså. En humanisttönt från Göteborg som råkat göra värnplikten på K3 när pestisarna började krafsa på dörren. Han såg tillräckligt klen ut för att jag skulle kunna oskadliggöra honom utan större bekymmer om han fick för sig någon funny business. Han hittade inte på något. Jag gav honom kaffe och lite mat medan vi kokade hans kläder och hängde upp dem på tork. Han fick läsa högt för mig och fylla i diverse informationsluckor om pestisarna och utbrottet. Några timmar enare hade jag den information jag behövde, hans kläder var torra och jag gav honom 8 MRE-förpackningar innan jag körde honom på porten och varnade honom för att komma tillbaka. Då skulle han och hans kompisar få ett helt annat mottagande.

När Staffan hade försvunnit utom synhåll och han inte hade kommit tillbaka å en halvtimme upptäckte jag att jag hade ett massivt stånd. Jag gick in och kikade på lite bilder.

Deadbolt – Telephone The Dead

Decisions, Decisions.

Det hade varit klokt att tidigare i höstas gräva ett antal färdiga massgravar som jag kunde dumpa pestisarna i när de dök upp och blev avpoleterade. Jag hade kunnat låna bonden Larssons traktor som har en grävskopa och skottat upp ett par lagom djupa gropar som jag successivt hade kunnat skyffla igen allt eftersom de fylldes.

De hade förståss inte behövt vara lika avancerade som de svenska krigsgravarna var tänkta. I de utopiska manualerna förskrivs det att varje enskild soldat ska begravas för sig, graven ska tydligt markeras för att kunna grävas upp när freden är vunnen, så nationens hjälte kan begravas på ett värdigt vis. Insvept i sin vapenrock skulle soldaten begravas, med ena halvan av sin ID-bricka på kroppen och den andra halvan i huvudändan, under gravmarkeringen, nedstoppad i vattenflaskan. Något åt det hållet. Jag hade nöjt mig med någon slags Katyn-dike, 10 meter långt och någon meter djupt.

Jag undrar om den ihopbuntade jeppen som ligger på mage i köket vet om att det är så det är tänkt att han ska begravas? Eller om han bara är ännu en dum skit som trodde att han kunde stövla in här, ta vad han ville ha och sticka som en tjuv i natten. Han trasslade in sig i konservburkarna och taggtråden under natten. Av någon anledning hade jag vaknat ungefär en kvart innan han knallade in i larmsystemet.

Det började skramla där ute och jag var snabbt uppe på muren och belyste den lilla tjuvtattaren med en handstrålkastare samtidigt som jag uppmanade honom att stå still, hålla käften och händerna över huvudet och släppa eventuella vapen. För om han rörde på sig skulle jag utan att tveka blåsa skallen av honom. Han gjorde som jag sa och jag fick över en stege på utsidan och klättrade ner. Det var en ungdom på strax över 20. Han fick klä av sig ner i bara understället. Kronan hade försett honom med kläder. Något vapen annat än en brandyxa hade han inte. Han försökte vid några tillfällen protestera, men jag fick tyst på honom.

Det var knepigt att få in honom, men efter en stunds trixande var han tillräckligt spak och kall för att inte ställa till med besvär. Jag frågade snabbt ut honom. Varifrån han kom, vart han var på väg och vart han hade sina kompisar. Han försökte säga vad han hette men jag döpte snabbt om honom till nummer sju. Det är lättare att ha ihjäl en siffra än ett namn. Jag tänker ofta på Gustav. Hur det hade varit om han hade varit här, levande. Frisk och som sällskap.

Sju sa att han kom från K3 i Karlsborg. Han var mager och såg utsvulten ut. Kläderna var skitiga och han hade knappt någon utrustning. En vattenflaska, en kompass och en brandyxa. Så gott som död var min prognos. Han hade troligen frusit ihjäl under natten eller kanske under den följande dagen. Idag vill säga. Det är svinkallt ute. Gott och väl kring 15 grader kallt.

Karlsborg är tydligen slut. Både som stad och som fungerande regemente. Befälskedjan brast tidigt. Det var oklart vad folk hade för uppdrag, inga order uppifrån, några plutoner med värnpliktiga och beredskapssoldater drog hem. Andra försökte skaffa sig arbetsuppgifter och sedan kom pestisarna. Halva Karlsborgs befolkning tydligen. Det var strax efter att överste NN hade förklarat att de hade regeringsmandat att upprätthålla lag och ordning. Så mycket för det.

Sju har inte sett någon på en vecka. Jag vill inte veta vart han är på väg. Ska jag ens släppa iväg honom? Det enklaste vore helt enkelt att behandla honom som en pestis. Skjuta honom ute på gården, som en sjuk hund. Stycka honom, elda upp honom och låtsas som att jag aldrig har sett honom. What to do, what to do...

Släpper jag honom kan han röja min position. Ta hit fler. Jag vill inte ha honom här ätandes min mat och drickandes mitt vatten. Gustav och David har sett till så mitt förtroende för folk är minimalt. Gustav och den lilla bögvåldtäktaren och inkräktarna. Och vägspärren. Nej, det ser inte så ljust ut för Sju...

The Ink Spots – I Don't Want To Set The World On Fire

Alarm.

I natt utlöste någon ett av mina många larm runt fortet. Ett tag funderade jag på att placera ut larmminor för att varna för inkräktare, men avstod eftersom ljudet och ljuset kan locka hit andra. Ju har jag istället ett intrikat system av ståltrådar och konservburkar...

Den som vill kommer givetvis kunna ta sig genom systemet oupptäckt. I första hand är jag dock rädd för pestisar och de har ännu inte visat prov på någon större list eller intelligens. Några djur har jag inte sett till på länge och skulle ett rådjur trilla in i systemet gör det inget. Tar han sig ur är det ok, måste jag skjuta den får jag mat.

Larmen kommer inte skrämma bort pestisar eller plundrare, men de ger mig någon minuts förberedelsetid. Pestisarna har inte lyckats ta sig genom muren då de svärmat här. Plundrare har jag tack och lov inte sprungit på i någon större utsträckning, men gissar att de inte kommer låta några plåtburkar och en betongmur avskräcka dem. Snarare tvärt om. Här kan finnas något av värde. Frågan är bara vilket pris de är villiga att betala. Jag antar att priset de är villiga att betala beror på den nivå av desperation de har uppnått. Se bara till att priset är högre än betalningsviljan. Ibland är inte döden ett tillräckligt högt pris...

Warren Zevon – Roland The Headless Thompson Gunner

Tic-Tac, Tic- Tac, Tic-Tac!

Vi som fortfarande lever, vad är det som driver oss? Vi kan inte se fram mot att spendera julen, påsken eller midsommar med familj och vänner, ingen kommer tacka oss med trumpetfanfarer och medaljutdelning under fanorna. Ingen väntar på oss när vi mot all förmodan kliver fram ur mörkret och in i ljuset när allt är slut. När mardrömmen är över. Vi har bara oss själva, men ändå har vi gett oss fan på att överleva, att utrota varenda jävel som kommer i närheten av våra nästen med idén om att plundra, våldta och mörda oss. Vad är det som gör att vi vill leva, vad får oss att inte sätta oss i badrummet och ge oss en kula för pannan?

Själv har jag aldrig velat lägga mig ner och ge upp. Inte i något avseende. Somliga har hävdat att jag vid vissa tillfällen kanske borde ha gjort det. Att jag skulle besparats en hel del besvär om jag bara backat, lagt ner och gett upp, gått vidare. Men det har aldrig legat för mig. Ibland hör man ord som maskrosbarn eller asfaltsblomma. Någon som alltid klarar sig hur jävligt det än verkar. Själv har jag för det mesta alltid resonerat i termer kring misslyckande och hur fan det skulle se ut. Patton tror jag det var som yttrade orden "Ingen känner sympati för den som kommer tvåa i en tävling och inte gråter." Man ska helt enkelt vilja vinna. Sen hur vinsten ser ut är ju en annan femma.

Har man en nerknarkad hormorsa och inte vet vems ens farsa är och man växer upp och blir en normalfungerande samhällsmedborgare är man lyckligt lottad. En överlevare. Ett maskrosbarn. Suger man 3000 meter nazikuk i Maidaneck för att slippa gaskammaren är man en överlevare. Och skjuter man en miljon pestisar för att inte behöva sälla sig till de likätande horderna är man en överlevare. Eller så kan det vara så att man har förlikat sig med det faktum att man kan stryka med vilken sekund som helst och lever därefter. Gör det som krävs för en extra dag eller bara en extra timme.

Viljan att vinna. Det är kanske den som saknas hos de flesta. Vi har i generationer indoktrinerats i tanken att det är ok att vara dålig. Det är rent av OK att vara sämst. Från knattevasaloppet och framåt har det varit ok att inte vinna. Alla får medalj, även de som inte går i mål. Idrottsprestationer har inte diskuterats i vilja att vinna utan att vara nöjd. Att göra en bra match. Idrottare har varit nöjda om de kommit bland de 20 bästa, fotbollslandslaget gjorde en bra match även om de förlorade mot ett tredje klassens U-land som Transnistrien. I arbetslivet har prestation bara i ett fåtal yrken spelat roll för löneutvecklingen. I skolan var trivsel överordnat lärande. Inte undra på att folk lägger sig ner och dör nu. Det var OK att vara sämst. Men nu tar pestisarna de sämsta först och nu finns ingen andra plats. Det är inte längre OK att komma tvåa.

Kommer vi som slutligen, när allt är över och åter kan vända ansiktet mot solen få survivor's guilt? Hur många av oss kommer dingla från en bjälke i något garage för att vi inte pallar med att ha haft "turen" att överleva? Själv är jag övertygad om att det mest handlar om att vilja leva och överleva.

Och här är en sång för alla er där ute som lyssnar.

Survivor – Eye Of The Tiger

Den fria radion.

Mikrofonen sprakade till och jag raspade ur mig mina första ord i etern. Jag minns inte riktigt vad jag svamlade om.

Min röst riktade sig till all överlevare där ute. De har klarat sig så här långt och med lite god vilja och försiktighet kommer de klara sig en tid till. Med lite tur kan de rida ut hela den här fruktansvärda mardrömmen.

Vintern är snart slut och med våren kommer värmen och med värmen en ökad chans till överlevnad. Det gäller att försöka orka hålla ut till dess.

Jag spelade en låt eller två också. Jag vet inte hur det kan ha låtit då jag bara har tillgång till en gammal usel cd-spelare och några cd-skivor.

Jag vet inte om någon lyssnade. Och om någon gjorde det så har han eller hon inte gett sig till känna.

Pat Boone – Blueberry Hill

Fantasier och radio.

Jag vaknade kallsvettig. Jag hade drömt något igen. Jag minns inte vad. Jag ville försöka somna om. Låssas att jag inte sov i ett halvt om halvt utkylt fort i ödemarken. Jag försökte fantisera om en helt vanlig sommarmorgon när allt var som förr. Solen sken in genom fönstret. Sovrummet var varmt, nästan lite instängt och kvavt. Men varmt. Så varmt att jag ville ligga kvar hela dagen. Till slut skulle jag gå upp, om inget annat så för att pissa. Sedan lite kaffe och några smörgåsar, ett varv på internet och så hur många kilo viagra som Gaylord Aaronstein ville sälja på mig eller vilken Nigeriansk prins som skulle ge mig skitmycket pengar just den dagen.

Nu huttrade jag under täcket och funderade på vilken skit Gud skulle kasta över mig idag. Jag låg och fantiserade om kaffe och kanelbullar, om någon timmes radiolyssnande. Försökte minnas hur det var att vakna bredvid någon på morgonen. Jag gav upp efter en stund.

Jag klev upp, kokade lite kokkaffe och försökte ratta in någon kanal på radion. Den ryska har också dött. Eller i alla fall slutat sända. Jag bestämde mig för att göra något annorlunda. Jag började sända själv. Jag beslutade mig för att ta mig tid och råd att sända på kortvåg en timme om dagen. Mitt eget radioprogram.

Matbrist

Förmiddagen ägnade jag åt vapenvård och lite torrtvätt av mina nu ganska äckliga kläder. När detta var klart ägnade jag en stund åt att försöka aktivera Elmer, men han är för trött och vill mest sova.

Sedan kontrollerade jag fönsterskydden, vattenförrådet och slutligen matförrådet och kunde uppgivet konstatera att ungefär 120 av mina äldsta MRE's inte längre går att äta eftersom deras bäst före-datum har passerats för länge sedan. Med för länge sedan menar jag inte en vecka eller två utan ett år. Hur kunde jag missa det? Var det jag som missade det eller var det Gustav eller möjligen Benny. Nu är ju ingen av dom två här så det är lite skit sak samma vem som missade det. Frågan är bara vart fan de dugliga MRE'erna tog vägen? Kastade någon fel batch?

Av 278 kvarvarande MRE's är alltså 120 odugliga. 158 portioner om 1200 Kcal kvar, två portioner om dagen, 79 dagar med andra ord. Konserverna är det dock inget fel på och jag har 78 konserver kvar. En konserv motsvarar ca 2 portioner. Alltså 39 dagar. Jag har alltså mat för ca 100 dagar, kanske mindre om jag räknar med att Elmer också ska ha. 200 dagar om jag drar ner på kaloriintaget. Han äter visserligen inte så mycket; motsvarande en halv MRE om dagen. Det är inte mycket mer än skinn och ben på honom nu.

Vattnet är det dock sämre ställt med. Jag har ca 150 liter kvar. En del är fruset men kan tinas upp. 150 liter och räknat på en normal konsumtion på 3 liter per dag, det gör ca 50 dagar. Det är med andra ord dags att börja samla och rena på nytt. Och prova mina filteranordningar.

Jag undrar förresten hur länge vintern ska stanna. Det kan gott räcka nu.

Mardrömmar.

Den gångna veckan har varit... fruktansvärd.

Det tog mig nästan 8 timmar att åka tillbaka från bilkraschen. Jag stannade inte för att leta genom bilen eller kolla om någon av de som satt i av en händelse överlevde. Levde då de i den tillknycklade bilen lever de inte nu längre eftersom nattkylan gick ner under 15 minus.

Jag åkte hem långsamt, dels för att spara diesel och dels för att jag höll utkik efter rökpelare som kunde avslöja något liv. Dessutom var motorvägen igenkorkad av olika fordon som gjorde det i det närmaste omöjligt att köra snabbare än 15 kilometer i timmen.

När jag väl kom hem till fortet igen låste jag portarna bakom mig och såg till att ge hunden mat, sedan åt jag lite själv och somnade snart där efter.

Mardrömmar. Jag har konstanta mardrömmar. De handlar omväxlande om mig och omväxlande om andra. Sådana som jag en gång kände men som troligen är döda nu. Under natten drömde jag att jag stod ute på gårdsplanen. Ett tiotal nakna människor låg döda eller döende på marken. Jag kände igen deras ansikten men kunde inte placera dem. De döda slängde jag upp på ett bord av rostfritt sedan höjde jag motorsågen och styckade kropparna, bara för att sedan kaste ner dem i en flismaskin och mata en förbränningsugn med fliset...

Jag vankade kallsvettig och tänkte på Gustav och pestisarna. Jag vet inte hur länge till jag orkar. Är det bara jag kvar som inte plundrar, mördar och våldtar? Och lämnar lik efter mig på vägarna.

Kraschen

Deras trasiga kylare omöjliggjorde några högre hastigheter utan risk för att motorn skulle koka och göra bilen obrukbar. Jag kom snart ikapp bilen på på motorvägspåfarten. De höll kanske 50 km/h, jag körde dubbelt så fort. Här var motorvägen separerad av stora betongblock. Jag siktade in mig mot deras vänster bak och tryckte till på gaspedalen.

Fordonen skakade till och jag plattade till dom ordentligt. Föraren tappade kontrollen över bilen, träffade betongsuggorna, snurrade runt två varv innan de gled av vägen. Jag fortsatte föbi och svängde snabbt runt. Jag såg inte vad som hände men de verkade ha slagit runt. Jag lät min motor gå och hoppade ur Dodgen.

Nedanför väggrenen låg polisbilen på taket. Motorn hade slocknat och allt var tyst. Jag närmade mig bakifrån med pistolen dragen. Ingen rörde sig i bilen. Jag såg två kroppar. Båda orörliga. Ingen av dem hade polisuniformer. Tack och lov.

Jag gick tillbaka upp till Dodgen. Jag vågade inte leta genom fordonet där nere. Och vem vet, kanske hade de som var kvar vid vägspärren börjat leta efter sina amigos. Jag var tvungen att fortsätta.

Hur många är jag uppe i nu? Två, tre, fyra... fem.. kanske sex fiender. Jag kan inte påstå att jag är ledsen för någon annan än Gustav. Han förtjänade bättre.

Biljakt

Jag svängde som sagt runt min Dodge och hoppades på att komma iväg innan marodörerna hann ikapp mig. Här och var hade folk lämnat sina bilar mitt på vägen, och det låg skräp lite var stans.

Jag körde så snabbt jag vågade. Kvart i tre-grepp om ratten, sätet framskjutet så jag satt i någon slags gubbställning med armarna i 90 graders vinkel och med ena ögat fäst i backspegeln. Förföljarnas heljus bländade mig titt som tätt trots att det fortfarande var hyggligt ljust ute.

Som snabbast körde jag i 90 Km/h. det kändes betydligt långsammare men det var så fort jag kunde köra utan att riskera att köra in i ett stillastående fordon eller någons övergivna resväska.

Plötsligt slog den förföljande bilen på blåljusen på taket. Helvete! Var jag förföljd av poliser eller av några som poserade som poliser? Det kändes som att tiden för att stanna och ha ett vänligt samtal hade överskridits ungefär samtidigt som jag la i backen på Dodgen. Det enda jag kunde skatta mig lycklig över var att de rattade en vanlig svensk framhjulsdriven bil med en tjänstevikt på knappt 1600 kilo. Själv hade jag minst 500 kilo mer att lägga bakom en eventuell prejning.

Polisvolvon tog givetvis snabbt in på mig och jag anade att det satt två, kanske tre personer i bilen. Jag drog pistolen ur hölstret och la den i knät medan jag höll blicken på vägen framför mig. Två kilometer till en avfart där jag med lite tur kunde finta bort dom. De la sig i häcken på mig. Mindre än två meter bakom. Jag ställde mig på bromsen.

Polisbilen small in med fronten i dragkroken och jag slet med mig en stor del av frontkjolen och kylargrillen. Med lite tur skadade jag kylaren. En stor fördel med Dodgen är att den är fyrhjulsdriven. Många amerikanska pick ups från 80-talet var bakhjulsdrivna och framtunga. Dvs omöjliga att köra i halt väglag och med en tendens att börja sladda i kurvor. Nu ligger jag klistrad längs vägen.

Jag drog ifrån och nådde avfarten, svängde av och svängde direkt till höger efter avfarten. Förföljarna hade lagt mer avstånd nu men följde efter. Jag saktade in, rullade ner sidorutan och kom upp på ett krön. Kanske en halvkilometer före poliserna. Jag ställde bilen på tvären. Hoppade ut med jaktgeväret och tog sikte ner mot dem. De stannade, började vända om. Jag satte efter, kom snart i kapp och de försökte ta sig upp på motorvägen igen. Jag noterade att det hade bildats en rejäl vattenpöl under deras bil. Kylaren var trasig.

Jag hade dom!