12 mars 2010

Vila


Jag sov i gott och väl 15-16 timmar. När jag vaknade spottade jag ut levrat blod och kunde konstatera att ansiktet såg ut som en färgprovkarta. Tänderna satt tack och lov kvar men fingrarna var en aning blå. Jag lättade på tejpningen och masserade försiktigt mina korvar. Färgen kom tillbaka.

Torpet var utkylt och bestod av en liten trång farstu, en sovkammare till höger, ett kök till vänster och ett vardagsrum/sovrum till vänster om köket. Köket hade gammal järnspis med tillhörande vedlager. Jag gav nu blanka fan i om någon skulle se röken. Jag höll på att frysa ihjäl. Jag var trött. Jag var arg och jag var fruktansvärt hungrig. Och jag mindes Elmer. Jag gick ut till Dodgen och fruktade att jag skulle hitta honom ihjälfrusen i kupén. Till min förvåning var det töväder ute och Elmer var försvunnen. Jag gick in, tittade i sängen och där låg han. Halvt begravd under en filt och sov.

Allt gick långsamt. Allt gjorde ont. På baksidan hittade jag en regntunna med vatten. Jag värmde upp spisen, kokade lite vatten, tvättade av mig det värsta. Badade fötterna. Jag hittade pulverkaffe och konserverade persikor.

Jag slog upp en kopp, öppnade konserven och la upp den plundrade tidningen på köksbordet och blundade.

Jag tänkte mig bort från det ödelagda Sverige. Bort från Vintern. Långt, långt bort i tid och rum. Jag tänkte tio-tolv år bakåt i tiden och till andra sidan Atlanten.

Elvis Presley – (Marie's The Name) His Latest Flame

1 kommentar:

Sofia sa...

o, upptakt till tillbakablick, härligt!