allting ä selu t.

ba fan skulle jgh klara mi för? va" VA+?

tttttre månader och fortafarande inget ljudf årn någon mynfighet., va fittan ska de vara bra för?

nu har jahg gjot slit på ter flaskor jack daniels. uteä r det kall t som i en ryssrov. o mörkt. dra å helve te!1!

Jag har aldru varo t p en boo ze cruize mne jga ska åka när de här s kit en ä r a lut. . me jag har pengar kavar

blu x-mas

ny äar de jul. det är hag ogc en flska whiskyy.

gof jukl.!"!

Vattenbrist.

Det har uppstått ett problem som jag inte hade förutsett; Svinkalla vinternätter! Och dagar för den delen. Jag kan inte elda på för mycket i kaminen. Röken kan avslöja positionen för folk och pestisar. Vissa rum håller konstanta minusgrader. Vattnet fryser till is.

Det vatten som finns i badkaren är dåligt. Kan kokas vid behov. Flera plastdunkar har brustit. Vattnet i tunnorna är ett mindre bekymmer då jag räknar med att kunna ta in en tunna i taget och långsamt tina när jag behöver vatten. Inget mer kaffe med andra ord...

Isolera de kvarvarande vattendunkarna så de inte fryser. Jag har några skivor glasfiberisolering och en del träribbor kvar. Jag kan bygga små isoleringsskåp som är tjocka nog att hålla plusgrader. Det räcker för en 25-litersdunk. Och så kan jag helt enkelt alternera dunkar vad det lider och behov uppstår. Det är bäst att det här fungerar för annars blir det plötsligt jävligt jobbigt

Någonstans där ute tycker jag mig höra ylanden. Inte olikt det som Gustav gav ifrån sig. Det är dock för kallt för att någon ska vilja gå ut. Inte ens Elmer vill ut. Han ställde sig på farstutrappen pissade tidigare under dagen och smet sedan snabbt in igen. Mina spår i snön kan avslöja vart jag bor om jag går ut mer. Får avvakta.

Mer rysk radio.

Svält och folkhem

Jag drömde om mat. Jag drömde om hamburgare och coleslaw. Stora saftiga burgare med lök, ost, bacon, tomat, saltgurka, ketchup, senap och dressing. Jag hade grillat dom själv. Och de bara låg där och väntade. men hur jag än försökte ta mig till dem kunde jag inte komma fram. Ju mer jag försökte desto trögare gick det. Jag satt fast. I luften. Jag lutade mig i 45 graders vinkel och försökte ta spjärn mot det varma, mjuka sommargräset. Men det var som att ta sig fram i sirap. En tjock, trög sirap. jag vaknade och var hungrig. Åt en burk makrill i tomatsås men blev inte mättare för det.

Ute snöar det. Och är mörkt. Och någonstans där ute finns de. De smittade pestisarna. Fienden. det känns som att jag har hamnat i ett utnötningskrig. Ett krig där uthållighet kommer att avgöra vem som vinner. Att jag är ensam gör inte min tillvaro särskilt rolig. Jag försöker prata med Elmer, men han säger inte så mycket. Han glor mest. Och äter. Och skiter. Och sover.

Vid det här laget har alla färskvaror i landet antingen förbrukats eller förstörts. Konservmaten räcker kanske ett tag till men knappast åt alla som finns kvar. Mindre orter i landet lider med all sannolikhet av livsmedelsbrist. Det betyder svält och svält betyder desperation. på 1700- och 1800-talet deporterades mattjuvar till Australien från Storbritannien. Sverige led av livsmedelsbrist på 1910-talet. I Norrköping och på andra håll var det matkravaller. Korv-Pelles bod lär ha stormats i en hungerskravall i skuggan av ryska revolutionen.

Ryska revolutionen var viktig i skolan. Det var viktigt att få lära sig vad bolsjevikerna hade för sig under ledning av Lenin. Tsarfamiljens öde var särskilt under luppen. Och det spekulerades vilt i skolan och diverse hollywoodproduktioner kring Anastacias öde. Så klart man ville att hon skulle ha överlevt (hon lär ha varit den snygga), att rödgardisternas bajonetter inte klarat av att penetrera hennes korsett i den där källaren efter arkebuseringen och att hon mirakulöst skulle ha lyckats fly.

Att Sverige led av hungersnöd under första världskriget och var helt beroende av köttimport från Argentina var inget man fick lära sig i vare sig grundskolan eller gymnasiet. Det hade så klart kunnat solka ner kungens strålglans och det viktiga borggårdstalet och senare myten om det svenska folkhemmet. Visst var Sverige fattigt och kanske rent av lite efterblivet, men här svalt ingen. Jo tjena du...

Och nu svälter folk igen. Jag undrar om folk där ute slåss över en bit mat. Om folk har gått så långt att de dödat någon annan för en burk Heinz vita bönor. Eller om de bara plundrar och misshandlar. Svenskar. Världens bästa folk. Det fick vi lära oss. En strävsam och tystlåten typ som är solidarisk med sin granne, betalar mycket skatt för att de som har det sämre ställt ska få det bättre. I Sverige fanns få eller inga orättvisor. Och de som blivit rika på hårt arbete och penningplaceringar var någon suspekt myglartyp. Vann du däremot 10 gazzillioner på lotto var det ok. Ingen skulle få ha det riktigt bra, hårt arbete skulle inte löna sig. Inte heller en högre utbildning med hundratusentals kronor i studieskulder - hårt arbete och medelmåttighet skulle vara belöningen och hade du tur kunde du få se på Razzel med Lennart Swahn och John Blund från Östtyskland på fredagar. Det Svenska folkhemmet - en grådassig historia i skuggan av Warzawapakten.

Fri Östblocksradio

Under dagen har jag lyssnat på radio. Inte svensk radio utan på gratis ryssradio. De sänder troligen från Kaliningrad. Där de med all sannolikhet sitter i någon kärnvapensilo med norra europas kraftigaste radiosändare i syfte att plåga västeuropas befolkning med rysk polka, Irina Bogacheva och rysk techno. Nå, jag ska inte klaga det är betydligt bättre än reklamradiostationernas skval, men går givetvis inte upp mot P1.

Jag brukade lyssna på Ring P1 när det begav sig. Vilka tomtar det finns. jag minns en gubbe någon gång kring 2001-2002 som ringde in och beklagade sig över studentpubar då de enligt honom konkurrerade med de vanliga krogarna och dessutom hade mage att ta en tjuga för spriten. Eller läste jag hans insändare i den lokala blaskan? Jag minns inte. Men jag gillade att folk kunde få ringa in till Sveriges radio och ha en rant. Det kallar jag public service. Jag brukade lyssna på det på jobbet. Ta en paus i arbetet och smyga in på dasset och lyssna lite. Jag tror folk trodde att jag var onanist som regelbundet smög in på toa och kom ut en kvart senare med ett nöjt flin på läpparna.

På vägen till jobbet brukade jag lyssna på någon lokal reklamradiokanal och kunde inte sluta förundras över den mängd skit som varje timme och varje dag, året runt spyddes ut i etern. Värst var nog det där jävla morgonpasset med Fylking.

Och idag vårdar jag vapen till tonerna av någon rysk schlagerdänga. "Ne Ver, Ne Boisia" kan jag urskilja. Vad nu det betyder.

Vapnen är hur som helst rena. De får bli Guds andedräkt mot de smittade.

Smittan.

Det var svårare än väntat att elda upp två styckade kroppar. Det tog hela natten eftersom jag inte kunde elda på som i Dachau. Men nu har jag några kolklumpar kvar att finfördela och så är jag av med dom. I alla fall rent fysiskt. När jag blundar för att sova kan jag fortfarande se Gustav och David. Och bonden Larsson. De bara stirrar rakt ut. Och molbliger. Jag sover i vardagsrummet nu. Orkar inte tänka på Davids kladdiga kuk.

Jag undrar hur Gustav smittades och om David visste om det. Blev han biten? Eller smittades han luftburet? När jag flydde verkade det som att det handlade om ett luftburet virus. De som vägrat vaccinera sig mot svininfluensan var särskilt mottagliga. Själv hade jag det gula kortet fyllt av vaccineringar. TBE, TBC, Stelkramp, Kolera, Malaria, influensa, svininfluensa, TwinRix, nämn det och jag har det troligtvis. Jag hade till och med försökt tigga till mig ett rabiesvaccin men där var det stopp. Sannolikheten att smittas av rabies var ungefär lika med noll. I princip skulle jag få placera en fladdermus på näsan och få den att bita för att jag skulle bli smittad. Det var knappt jag fick vaccinera mig mot TBC. Läkaren undrade om jag planerade att sitta i ett ryskt fängelse. Jag kontrade med att jag skulle gå på dagis i Stockholm.

Tillbaka till Gustav då. han var ju uppenbarligen aggressiv, varför jag från och med nu skjuter först och frågar sen om folk beter sig minsta misstänkt. Aggressiv och såg jävligt sjuk ut. Blekgul, vaxartad hud. Insjunkna ögon, uppkrupet tandkött och nagelband. Men bonden Larsson såg betydligt kryare ut, även om jag är övertygad om att även han var smittad. Varför svarade han inte om han var frisk? Kan ett nedsatt immunsystem agera som katalysator för smittan? Eller var Gustav som sagt biten av någon eller något? Jag såg honom aldrig naken så det finns en möjlighet att han hade blivit biten. Jag vet helt enkelt inte hur folk smittas eller om det ens smittar från person till person. Jag får helt enkelt fortsätta hålla mig hyggligt frisk. Äta mina vitaminer och hålla ett kaloriintag på ca 2000 Kcal per dag även om matförrådet tar slut snabbare då. Men jag har ju mat för tre.

Burn Baby, Burn.

Under eftermiddagen har jag jobbat på att göra mig av med kropparna. Jag inbillade mig att Gustav stirrade på mig. Anklagande. Att det var mitt fel att han var död. Men han bara låg där. Kall. Stel och död. I långkalsonger och t-shirt. Jag funderade en stund på vilket bågfilsblad jag skulle använda och bestämde mig för ett grovtandat med 18 tänder per tum. Det handlade ju trots allt om ganska tjockt gods jag skulle ta mig genom.

Jag delade David i sex delar. Gustav blev det bara fem delar av. men lika gott det. Mindre arbete. Det hade gått snabbare om jag hade tagit motorsågen. Men mer ljud. Ljud är farligt. Lördag hade kunnat sluta i en belägring. Gustav lär inte varit den enda smittade ute på motorvägen.

Trots att både Gustav och David var djupfrysta var det besvärligt att dela dem. Senor och ben var betydligt knepigare att såga än vad jag hade kunnat föreställa mig. Inte för att jag någonsin hade planerat att stycka någon. Men nu är det gjort. De ligger båda och pyr i ett varsitt oljefat. En del i taget. Mörkret skymmer delvis röken och med lite tur finns det mycket lite kvar av dom imorgon.

Elmer är orolig och gnyr. Saknar nog husse. Jag är husse nu.

Förlåt Gustav. Men hellre du än jag.

Wasteland Jihad.

Fy fan! Fy fan.
De ligger fortfarande kvar ute på gårdsplanen. Döda. Stelfrusna med ett tunt snötäcke över sig. De kom i fredags och dog i lördags. Sedan dess har jag suttit inlåst i sovrummet med en handfull MREs och mina vapen. Köket ser ut som ett slakthus och och luktar säkert därefter också.

I fredags eftermiddag hörde jag någon skrika utanför muren. Jag tog mig snabbt ut med hagelgeväret och Rugern. Först fattade jag inte vad det var jag tittade på när jag med hjälp av periskopet kikade över murkrönet och ner på trasorna som var män. Det var Gustav. Gustav i gruppen! Han hade klarat sig! Han hade tagit sig hela vägen hit. Och nu såg han ut som skit! Med sig hade han en gammal arbetskamrat som också hade klarat sig. Jag släppte förstås in dem. Gav dem mat, lät dem tvätta sig och ta igen sig innan jag började ställa tusen frågor. Hur hade de överlevt? Varifrån kom de? Varför hade Gustav inte kommit direkt? Varför hade han inte svarat på mina samtal? Hur såg det ut där ute?

De såg verkligen ut som skit. Gustav, en gång i tiden ett fysiskt praktexemplar. 190 cm lång, 90 kilo muskler, skulpterad så Patrick Bateman skulle blivit avundsjuk. Gick hem hos brudarna. En snygg snubbe helt enkelt. Nu såg han ut att ha spenderat tio år i Bergen-Belsen. Utmärglad, hålögd och skäggig. Och framför allt smutsig. Hans kompis hette David. En kort tjockis med snaggat huvud och små pliriga grisögon och tatueringar på halsen och händerna. Med sig hade de med sig en tax. En urgammal strävhårig tax som med dålig andedräkt och enorm mustasch.

Gustav var uppenbart sjuk och svårt medtagen. Han la sig för att sova utan att ha svarat på mina frågor i någon större eller djupare mening. Där ute var det för jävligt. Han hade inte svarat för att han inte tagit hotet på allvar och de hade varit på flykt sedan slutet av oktober. Jag försökte lirka David på fler detaljer men han var också trött. Jag visade vart maten fanns och tog fram sovsäckar och bäddade upp tältsängar. Båda slocknade ganska omgående. Gustav först. Fan så han såg ut. Ögonen hade sjunkit in i skallen på honom. Kindknotorna syntes med mer än önskvärd tydlighet och hans läppar var bleka under smutsen. Nagelbanden hade krupit långt upp och huden på händerna var var täckta av mörka fläckar. Tandköttet hade krupit upp så tandhalsarna syntes. David såg ut att vara i bättre skick.

Jag vaknade tidigt på lördag morgon av att jag hölls fast! Slag i ansiktet! Trycktes ner i sängen av starka händer. Jag försökte sprattla loss och skrika men fick en kudde över huvudet. Händerna kastade ner mig på golvet och någon satte sig gränsle över mig. Jag fick panik. Stelnade. Hyperventilerade. Skrek "Nej! Nej! Nej!" är David la sig över min rygg och försökte sparka isär mina ben. Han försökte ta ett bakifrån strypgrepp på mig och kväva mig. Jag sprattlade och skrek. Hunden skällde. De tänkte döda mig! Jag kände Davids hårda kuk mot ryggslutet... Och skrek mer. NEJ NEJ! Gustav var borta. Eller i alla fall inte där.David började dra ner mina kalsonger. Han flåsade tungt. Kände hans vidriga andedräkt i ansiktet. Fick kväljningar. Kände honom mellan skinkorna. Bet honom i underarmen. Bet loss en tugga. Kände blodsmaken i munnen. David släppte greppet en sekund och jag kom på fötter med kalsongerna vid knäna. Sparkade David i ansiktet och rusade ut och ner till köket där jag hade hagelgeväret. David skrek som en gris när han blödande kom in genom dörren. Jag tömde båda piporna.

Samtidigt hörde jag ett brak uppe i Gustavs rum. Jag hittade inte mer ammunition! Jag tittade ut genom dörren. Gustav var på väg ut genom sin dörr! Han hade förvandlat den till brasved och stormade ut och ner mot mig! Blod rinnande ur munnen och näsan. Ögonvitorna hade gulnat och huden hade en vaxartad gul nyans. Jag hann precis slå igen dörren när han kom ner. Hittade ammunition. Gyttorps röda. De gamla patronerna kastades ut av ejectorerna samtidigt som Gustav bröt sig in i rummet. Jag tappade asken. Använde hagelgeväret som påk. Kolvslog honom till golvet. Rusade ut igen. Uppför trappen. Fick tag på Rugern. Siktade ner i trappen då han kom ut genom köksdörren. Tömde magasinet. Gustav fortsatte upp i trappen. Bröstet fullt med bly. Han skrek. Ylade som en galen hund och fortsatte mot mig. Mer handgemäng. Jag fick ner honom igen. Ner för, ut i köket. Ladda hagelgeväret. När han kom igen blåste jag huvudet av honom.

Gustav var nog döende när de kom i fredags. Och dog nog på natten. David var bara sjukt störd. Vad fan. Vi snackade ju bara. Hunden får heta Elmer. Om han så mycket som morrar skjuter jag honom.

Mardrömmar

De senaste nätterna har jag haft mardrömmar. Med viss variation har det varit samma dröm. Ihjälfrusna flyktingar på motorvägen. Vissa satt ner, andra hade lagt sig i snödrivorna och åter andra stod lutade mot viltstängslet. Och pestisar som hukat över dom och tuggat i sig av köttet. Plastpåsar och filtar stödda lite huller om buller.

Hade jag kunnat hjälpa några av de jag såg? Troligtvis, men knappast alla och därmed hade min eventuella insats ändå varit förgäves. Folk hade börjat fråga varför de räddats och andra övergivits. Och börjat ställa krav. Krav på att även andra skulle släppas in. Räddas. Men räddas till vad? En långsam svältdöd? Maten skulle inte räcka länge och eftersom folk i regel saknar all form av disciplin och självbehärskning skulle det sluta i inre konflikter. Vem ska få mest? varför får hon men inte han?

Ändå kan jag inte skaka av mig de frusna ansiktena. Deras kalla ögonglober som stirrar ut i mörkret. Anklagande. I drömmen står jag och stirrar. Vinterklädd. Termounderställ, snöjacka. Stirrar när pestisarna bryter sig in genom den kalla stela huden och sliter ut ännu varma och ångande organ. Och så blir jag upptäckt. Jag springer och springer. Når fortet eftersom jag inte vänder mig om och tittar bakåt. Lyckas stänga bakom mig. Blir belägrad. Instängd.

I en variant sitter jag själv hukad över ett fruset lik och tuggar. Inte för att jag är hungrig. Utan för att jag kan. Jag vaknar kallsvettig varje gång.

Atomvinter

Ja. Nu är det kört. Vintern kryper på. Folk flyr norrifrån ner till något mildare väder. Igår rekognoserade jag både den lilla landsvägen och tog mig ut till den större motorvägspåfarten. Det var en rejäl hajk som dock lönade sig. Först hör man ljudet. Eller rättare sagt, man inbillar sig att man hör något. Man stannar upp. Hukar. Försöker hålla sig still och tyst. Har man tur lider man inte av tinnitus utan har bara ett lätt sus i örat av blodet som forsar fram. Inget att bry sig om. Sedan känner man en lätt doft som inte hör hemma där och så kommer ljudet igen. Då vet man. det är någon där.

Jag befann mig precis vid motorvägen. Kanske en kilometer från påfarten, men ändå längs med vägbanken. Motorvägen är upphöjd på vad som enklast kan liknas vid en tågvall, men betydligt bredare. Här och var har de ansvariga lagt dräneringsrör i betong och även en större tunnel för rådjur och liknande, så de inte far upp på motorvägen och förorsakar olyckor.

Först inbillade jag mig att jag hörde något. Jag tog skydd. Lyssnade. Nackhåren reste sig. Sedan doften. Otvättad människa, cigarettrök och ljudet. Hasande fotsteg och ett lågt mummel. Någon unge som gnydde. Jag gömde mig i rådjurstunneln och väntade på att de skulle passera. det hade nästan hunnit bli mörkt. Det var jävligt många. Jag kunde bara höra hur de passerade ovanför mig. Svenska flyktingar. Tanken var lika absurd som att Sverige skulle delta i ett krig. Om man nu inte räknar insatsen i Afganistan som ett krigsdeltagande. Men Sverige i krig. JAS-plan som attackerar markmål innan Leopardvagnarna kommer mullrande. Mot ryssen, eller dansken eller någon jävla norrbagge som hasat sig över gränsen.

Flyktingarna hade lika gärna kunnat vara afrikaner. Västsaharier kanske eller Somalier. Eller varför inte från mellanöstern. Palestinier på flykt. Men nu var det Svenskar. På flykt undan vintern och kanske tusentals pestiar. Men de gjorde sig dock ingen drådska. Jag kravlade upp till vägbanan och spanade efter dom. Kanske 100 personer. det var svårt att avgöra. Några hade stora ryggsäckar. Några hade en plastpåse med... tja, vad har man med sig när man flyr? En handduk och visakortet? En tandborste och en konserv med krossad ananas? reservkalsonger och en rulle dasspapper kanske.

Undergång alltså. Eller kanske rent av UNDERGÅNGEN? Det blev inga eldklot och svampmoln som vi förväntade oss på 70- och 80-talet. Vi var helt övertygade om att döden skulle komma i form av en kärnvapendetonation. Tusentals graders värme och ett enormt eldklot som skulle suga ur all syra ur våra lungor. En tryckvåg som skulle slita sönder det mesta i dess väg och därefter skulle vi som överlevt antingen dö av strålskador eller frysa ihjäl i den efterföljande atomvintern som skulle utplåna allt. Och allt skulle vara Sovjetunionens fel. De skulle skjuta först, NATO skulle besvara elden. Det fick vi lära oss i skolan, på TV, i serietidningar, böcker, filmer. Ja, nästan alla filmer iallafall, förutom Terminator. Där skulle robotarna ha kål på oss. Tusentals kärnstridsspetsar skulle bollas fram och tillbaka över norra halvklotet. Ping, pong, ping, pong! Och vi skulle dö i något skyddsrum under den lokala skolan.

Nu verkar vi gå under i ett förkylningsvirus som förvandlar folk till levande döda och tvingar de som inte smittats att fly under en -30 gradig Norrländsk vinter.

Fy fan.

Lappsjuka.

Ännu en dag i postapokalypsen. Jag har förgäves försökt ta kontakt med det telefonnummer som ringde mig. Det går inte längre fram någon signal. Radion ger bara ifrån sig brus och himlen är lika tom som tidigare. Jag börjar undra om det inte var så att kondensslingorna i skyn, Karlsborgöversten i P1 och telefonnumret bara var hägringar. Någon slags stressymptom. Cabin fever. Senast jag faktiskt pratade med någon var i oktober. Jag nynnar lite för mig själv ibland bara för att hålla igång stämbanden och rösten, utifall. Utifall någon skulle hitta mig och visa sig vara osmittad.

Jag följer mina rutiner men äter lite mer än i början. Ansiktet börjar återfå någon slags mänsklig färg istället för den askgrå nyans jag hade efter mitt insjuknande. Nagelbanden har krupit ner igen och nu ser det inte längre ut som att naglarna ska trilla av vilken sekund som helt.

Idag är det den 6e december. Finlands självständighetsdag. Grattis. Det är även den spanska konstitutionsdagen. det är tydligen stort där. 1978 folkomröstade spanjorerna om den nuvarande konstitutionen och tog avstånd från Francos fascism. Bra för er. Vad det kan vara värt nu.

Jag undrar hur mer vapentäta länder har klarat sig. Nu är förvisso Sverige ett av världens vapentätaste länder per capita. Men vi har ju mest jaktvapen med en begränsad magasinkapacitet. Hur har den här katastrofen hanterats i säg Schweiz, Israel och för all del USA? Mer om det vid ett annat tillfälle. Det är dags att gå en kort patrull och se hur landet ligger.

Troligtvis tyst och folktomt.

Problem med Dracula.

Jag börjar så smått återhämta mig. Idag kunde jag kliva ur sängen och byta sängkläder. Jag kände att botten var nådd nu när jag hade legat i mitt eget kräks och torkade blod.

Rena sängkläder och en en flanellpyjamas, kycklingsoppa och några serietidningar senare och jag känner mig som en nästan ny människa. Jag passade på att raka mig också, så jag inte längre påminde om en korsning mellan Hans Scheike och Theodore Kaczynski. Dvs en skäggmupp med för mycket vapen och porr hemma i byrålådan. Å andra sidan är ju Scheike-liknelsen lite missvisande då jag inte har ett gäng brudar som jag ger rissmisk till frukost lunch och middag. Men jag bor ute i tjotaheiti som någon annan samhällsfiende, beväpnad till tänderna i väntan på fienden.

Jim Jones. Jag undrar hur han egentligen såg ut och vad som drev honom att flytta ut i jungeln, bygga en håla som han kallade för Jonestown och där cyanidförgifta sin församling. Nå, är man en religiös knäppomatik som tror att staten är ute efter en så går det ju i regel som det går. Helgo Fossmo och kristi brud, David Koresh, Jim Jones. Listan på kristna tokdårar kan säkert göras betydligt längre och har lite svårt att se hur folk sket på sig av muslimskräck, då knappt en av fem muslimer var aktivt troende innan den här skitbomben slog ner i huvudet på oss. En av fem var aktiva i religiösa sammankomster, dvs gick till moskén på fredagar. Det fanns inga etablerade muslimska partier som drev frågor om sharialagar eller ett ökat inslag av islam i lagstiftningen. Ändå sket folk på sig när de såg muslimbrudar med slöja. Jag brukade hävda att jag har större problem med Dracula och zombies än med muslimer när folk började orera. Nu fattas bara att det dyker upp en blek jävla goth med slängkappa och plasttänder så har hela min profetia gått i uppfyllelse.

Istället borde folk ha varit livrädda för folk som Erik Prince och Donald Rumsfeldt och för all del Cofer Black. Dvs kristna högerdårar med alldeles för mycket pengar, inflytande och vapen för sitt eget och andras bästa. Glömde jag säga pengar och inflytande? De flesta kanske vet vem Rumsfeldt är, få vet vem Erik Prince är och ännu färre vet vem Cofer Black är. Erik Prince är en av grundarna och ägarna av Blackwater. Cofer Black är en fd heltokig CIA-chef med ansvar för terroristbekämpning och Rumsfeld är som bekant fd amerikansk försvarsminister. Prince och Black jobbar ihop på Blackwater - en av världens största privata säkerhetsfirmor. Vissa skulle kalla det för legosoldatarméer. De anlitas eller anlitades flitigt av diverse amerikanska regeringsdepartement i bland annat Irak och Afganistan. Prince och Black hade en idé om att fredsbevarande insatser skulle läggas ut på entreprenad. Bland annat i Sudan. För det skulle bli billigare, snabbare och... "bättre".

Prince drivs av tanken på att hela insatsen i Irak och Afganistan egentligen bara är till för att expandera kristendomen på islams bekostnad. Han, Cofer Black, Rumsfeldt och en mängd andra Washingtonhöjdare uttrycker mer eller mindre att det handlar om att den kristna guden som slåss mot den muslimska - som inte ens är en gud utan en avgud, eller om det rent av var en falsk gud. Men sånt är inte folk rädda för. Istället pissar de på sig av rädsla när de möts av en 14-årig muslimsk tjej med täckt hår och tycker att det är fruktansvärt att folk måste ha en burka på huvudet. Men de är inte rädda för kristna fanatiker med privatarméer och miljarder dollar på banken, och som tyckte att den äldre bushadministrationen var för slapphänt mot exempelvis homosexuella, gjorde för stora eftergifter i politiken gällande miljö och vill förbjuda abort, stamcellsforskning och evolutionsläran i skolan. Bara för att skrapa lite på ytan.

Nå, nu är all sån skit kastad ut genom fönstret och här sitter vi. Beväpnade till tänderna, i väntan på en okänd fiende. Fy fan.

When the man comes around

Jag vaknade natten till den 26e av att jag kräktes och blödde näsblod. Någon hade slagit in huvudet på mig med ett järnrör och satt eld på lungorna. Paniken kröp upp längs ryggraden. Skulle jag dö här nu? I mitt eget kräks och blod? Som ett sjukt djur. Bortkastad i ett hörn medan världen gick under. Hade alla förberedelser varit förgäves?

Jag låg där med brinnande lungor, kräks och näsblod rinnande ur kroppsöppningarna, förvissad om att det här var slutet. Och jag kände mig lurad. Det var inte så här det skulle bli. Jag hade haft helt andra planer. Jag hade å andra sidan inte räknat med att världen skulle gå under heller.

Jag låg där. Övertygad om att jag hade smittats. Men jag hade ju vaccinerat mig. Jag hade litat på myndigheterna. och de som strök med var de som av oklara skäl hade låtit bli att vaccinera sig, låginkomsttagare och folk med lägre utbildning. Sådana som enligt statistiska undersökningar menar att det var bättre att lite på sitt eget omdöme och sina egna erfarenheter än vetenskapliga undersökningar. Sådana som bonden Larsson. Och se hur det gick!

När jag inte förvandlades till en av dom gissade att jag hade åkt på en kemisk lunginflammation av alla dieselångor som jag andats in när jag bärgade Larssons dieseltank. Medicinerna låg i ett angränsande rum, men jag var osäker på om antibiotikan skulle hjälpa. Och inte för att jag på något sätt skulle orka ta mig ut dit. Varje gång jag hostade kände jag smaken av blod och spottade ut en rödbrun klutt levrat blod. Jag befann mig mindre än 10 meter från Sveriges kanska största privata samling av antibiotika och den var utom räckhåll. Hundratals tabletter och några liter cocillana etyfin, penicillin V och penicillin G. Nu låg de där ute i badrummet som ett hån medan jag låg i rummet intill och hostade lungorna ur mig.

Varje rörelse utlöste en hostattack. En hostattack som höll på att bränna ut lungorna och luftrören. Antingen låg jag kvar här, eller så tog jag mig ut i badrummet. Jag valde som det ser ut badrumsalternativet. Jag minns inte riktigt hur jag tog mig ut eller vad jag proppade i mig. Jag tror jag låg i tre dar utan att veta vare sig in eller ut. En halv flaska cocillana är förbrukad och jag hostar betydligt mindre. Och inget blod idag. Men jag ser ut som skit. Skulle någon se mig nu skulle de säkert skjuta mig som en ren barmhärtighetsåtgärd. Nu är det mat som gäller. jag har legat på ca 1250 Kcal per dag och det har tagit ut sin rätt. Jag får nog ta och gå upp till 2000 och strax där över för att ta igen vad jag har förlorat.