På väg 205 mellan Röfors och Askersund passerar man små svenska orter som Hållet, Markebäck och Vagersta. Ställen som bygger upp den svenska nationalkaraktären. Små gårdar och skiftade byar bryter sönder naturlandskapet och bildar det egentliga Sverige. Landet utanför de stora centralorterna. De där ställena man i all hast passerar och skrattar åt på vägen mellan Stockholm och Göteborg.
Nu var dessa ställen min räddning och inget som jag hade tid eller lust att håna och skratta åt. Ett täcke här, ett täcka där. En reservdunk diesel i Fallet och en porrtidning i Aspelund. Inga spår efter Staffan och hans återstående vän, men tanken på att servera hämnden kall avtog för varje kilometer som jag avverkade. Landsvägen var till skillnad från motorvägen i det närmaste tom på bilar. Ljudlöst rullade jag förbi några enstaka personbilar. det enda fordon som lockade min uppmärksamhet var en landsortsbuss som rullat av vägen och ut på en åker i närheten av Bro.
Jag lät Dodgen gå på tomgång och tog med mig en yxa och pistolen ut på åkern. Jag kunde inte notera några rörelser inne i bussen, men å andra sidan var rutorna täckta av smuts och imma inifrån. Tryckluften i dörrarna hade slutat fungera och det var inte särskilt svårt att bryta upp framdörren. Stanken inifrån fick mig dock att spy och jag backade undan. En busslast människor hade dött i bussen och börjat ruttna, frusit, tinat och börjat brytas ner igen. Stanken påminde om den i Larssons ladugård, där hans kossor hade dött av törst och svält.
I Backspegeln kunde jag ana hur någon eller något kravlade sig ur bussen.
Strax innan Askersund svänger man vänster upp på väg 50 och sedan höger in på Sundsbrogatan. På höger sida har man Askersunds landskyrka, bygd i traditionell öst-västlig riktning, efter det en bro över ån och sedan själva Askersund. Jag stannade utanför kyrkan och tog mig upp i kyrktornet. Jag lyckades klättra upp i tornet och hade utsikt över en stor del av stan. Askersund är några kilometer tvärs över. Ganska platt. Inga högre byggnader. När jag låg där uppe frös magen till is och knöt sig. Staffans jeep stod parkerad kanske 600 meter från min position. I kikaren kunde jag se att den var tom och såg inte till vare sig honom eller hans kompis.
Jag låg kvar och spanade. det var sent på eftermiddagen och jag beslutade mig för att stanna och iaktta tills mörkret lagt sig.
1 kommentar:
Vagersta... Fagersta!
Skicka en kommentar