Vad blir det till middag?

När allt är borta vad får en då att anstränga sig? Vilja leva? Vänner. familj. Jobb. Fiender. Till och med ens gamla hatobjekt är borta. Jag åt min sista konservburk där på vägen norr om Bergs slussar. Med utsikt över en östgötsk leråker sörplade jag i mig Sveriges kanske sista burk rökt makrill i tomatsås. Jag minns inte längre smaken av den. Jag minns inte hur tomater smakar. Eller hur riktigt kött eller riktiga grönsaker smakar. Doften av sötsurt, ruttet kött ligger överallt. Den äter sig in i huden. Fastnar i kläder, i maten, i byggnaderna, i allt. Sverige har dött och ruttnar bort som en gammal bortglömd pensionär i trerummare på söder.

Tanken är nästan tom på Dodgen. Med lite tur kommer jag kunna ta mig till målet på de sista dieselångorna. Den har gjort bra ifrån sig Dodgen. Det är drygt en halvmil till roxenbaden. Sen en mil till Norsholm. femton kilometer på en tjälskadad grusväg. Jag kanske hinner innan det blir mörkt. Hinner jag kan jag sova inomhus i natt. Hinner jag inte blir det en natt i Dodgen. En kall natt i en kall bil i ett kallt land. Jag hinner. Hoppas jag. Kanske finns där ännu en burk rökt makrill...