allting ä selu t.

ba fan skulle jgh klara mi för? va" VA+?

tttttre månader och fortafarande inget ljudf årn någon mynfighet., va fittan ska de vara bra för?

nu har jahg gjot slit på ter flaskor jack daniels. uteä r det kall t som i en ryssrov. o mörkt. dra å helve te!1!

Jag har aldru varo t p en boo ze cruize mne jga ska åka när de här s kit en ä r a lut. . me jag har pengar kavar

blu x-mas

ny äar de jul. det är hag ogc en flska whiskyy.

gof jukl.!"!

Vattenbrist.

Det har uppstått ett problem som jag inte hade förutsett; Svinkalla vinternätter! Och dagar för den delen. Jag kan inte elda på för mycket i kaminen. Röken kan avslöja positionen för folk och pestisar. Vissa rum håller konstanta minusgrader. Vattnet fryser till is.

Det vatten som finns i badkaren är dåligt. Kan kokas vid behov. Flera plastdunkar har brustit. Vattnet i tunnorna är ett mindre bekymmer då jag räknar med att kunna ta in en tunna i taget och långsamt tina när jag behöver vatten. Inget mer kaffe med andra ord...

Isolera de kvarvarande vattendunkarna så de inte fryser. Jag har några skivor glasfiberisolering och en del träribbor kvar. Jag kan bygga små isoleringsskåp som är tjocka nog att hålla plusgrader. Det räcker för en 25-litersdunk. Och så kan jag helt enkelt alternera dunkar vad det lider och behov uppstår. Det är bäst att det här fungerar för annars blir det plötsligt jävligt jobbigt

Någonstans där ute tycker jag mig höra ylanden. Inte olikt det som Gustav gav ifrån sig. Det är dock för kallt för att någon ska vilja gå ut. Inte ens Elmer vill ut. Han ställde sig på farstutrappen pissade tidigare under dagen och smet sedan snabbt in igen. Mina spår i snön kan avslöja vart jag bor om jag går ut mer. Får avvakta.

Mer rysk radio.

Svält och folkhem

Jag drömde om mat. Jag drömde om hamburgare och coleslaw. Stora saftiga burgare med lök, ost, bacon, tomat, saltgurka, ketchup, senap och dressing. Jag hade grillat dom själv. Och de bara låg där och väntade. men hur jag än försökte ta mig till dem kunde jag inte komma fram. Ju mer jag försökte desto trögare gick det. Jag satt fast. I luften. Jag lutade mig i 45 graders vinkel och försökte ta spjärn mot det varma, mjuka sommargräset. Men det var som att ta sig fram i sirap. En tjock, trög sirap. jag vaknade och var hungrig. Åt en burk makrill i tomatsås men blev inte mättare för det.

Ute snöar det. Och är mörkt. Och någonstans där ute finns de. De smittade pestisarna. Fienden. det känns som att jag har hamnat i ett utnötningskrig. Ett krig där uthållighet kommer att avgöra vem som vinner. Att jag är ensam gör inte min tillvaro särskilt rolig. Jag försöker prata med Elmer, men han säger inte så mycket. Han glor mest. Och äter. Och skiter. Och sover.

Vid det här laget har alla färskvaror i landet antingen förbrukats eller förstörts. Konservmaten räcker kanske ett tag till men knappast åt alla som finns kvar. Mindre orter i landet lider med all sannolikhet av livsmedelsbrist. Det betyder svält och svält betyder desperation. på 1700- och 1800-talet deporterades mattjuvar till Australien från Storbritannien. Sverige led av livsmedelsbrist på 1910-talet. I Norrköping och på andra håll var det matkravaller. Korv-Pelles bod lär ha stormats i en hungerskravall i skuggan av ryska revolutionen.

Ryska revolutionen var viktig i skolan. Det var viktigt att få lära sig vad bolsjevikerna hade för sig under ledning av Lenin. Tsarfamiljens öde var särskilt under luppen. Och det spekulerades vilt i skolan och diverse hollywoodproduktioner kring Anastacias öde. Så klart man ville att hon skulle ha överlevt (hon lär ha varit den snygga), att rödgardisternas bajonetter inte klarat av att penetrera hennes korsett i den där källaren efter arkebuseringen och att hon mirakulöst skulle ha lyckats fly.

Att Sverige led av hungersnöd under första världskriget och var helt beroende av köttimport från Argentina var inget man fick lära sig i vare sig grundskolan eller gymnasiet. Det hade så klart kunnat solka ner kungens strålglans och det viktiga borggårdstalet och senare myten om det svenska folkhemmet. Visst var Sverige fattigt och kanske rent av lite efterblivet, men här svalt ingen. Jo tjena du...

Och nu svälter folk igen. Jag undrar om folk där ute slåss över en bit mat. Om folk har gått så långt att de dödat någon annan för en burk Heinz vita bönor. Eller om de bara plundrar och misshandlar. Svenskar. Världens bästa folk. Det fick vi lära oss. En strävsam och tystlåten typ som är solidarisk med sin granne, betalar mycket skatt för att de som har det sämre ställt ska få det bättre. I Sverige fanns få eller inga orättvisor. Och de som blivit rika på hårt arbete och penningplaceringar var någon suspekt myglartyp. Vann du däremot 10 gazzillioner på lotto var det ok. Ingen skulle få ha det riktigt bra, hårt arbete skulle inte löna sig. Inte heller en högre utbildning med hundratusentals kronor i studieskulder - hårt arbete och medelmåttighet skulle vara belöningen och hade du tur kunde du få se på Razzel med Lennart Swahn och John Blund från Östtyskland på fredagar. Det Svenska folkhemmet - en grådassig historia i skuggan av Warzawapakten.

Fri Östblocksradio

Under dagen har jag lyssnat på radio. Inte svensk radio utan på gratis ryssradio. De sänder troligen från Kaliningrad. Där de med all sannolikhet sitter i någon kärnvapensilo med norra europas kraftigaste radiosändare i syfte att plåga västeuropas befolkning med rysk polka, Irina Bogacheva och rysk techno. Nå, jag ska inte klaga det är betydligt bättre än reklamradiostationernas skval, men går givetvis inte upp mot P1.

Jag brukade lyssna på Ring P1 när det begav sig. Vilka tomtar det finns. jag minns en gubbe någon gång kring 2001-2002 som ringde in och beklagade sig över studentpubar då de enligt honom konkurrerade med de vanliga krogarna och dessutom hade mage att ta en tjuga för spriten. Eller läste jag hans insändare i den lokala blaskan? Jag minns inte. Men jag gillade att folk kunde få ringa in till Sveriges radio och ha en rant. Det kallar jag public service. Jag brukade lyssna på det på jobbet. Ta en paus i arbetet och smyga in på dasset och lyssna lite. Jag tror folk trodde att jag var onanist som regelbundet smög in på toa och kom ut en kvart senare med ett nöjt flin på läpparna.

På vägen till jobbet brukade jag lyssna på någon lokal reklamradiokanal och kunde inte sluta förundras över den mängd skit som varje timme och varje dag, året runt spyddes ut i etern. Värst var nog det där jävla morgonpasset med Fylking.

Och idag vårdar jag vapen till tonerna av någon rysk schlagerdänga. "Ne Ver, Ne Boisia" kan jag urskilja. Vad nu det betyder.

Vapnen är hur som helst rena. De får bli Guds andedräkt mot de smittade.

Smittan.

Det var svårare än väntat att elda upp två styckade kroppar. Det tog hela natten eftersom jag inte kunde elda på som i Dachau. Men nu har jag några kolklumpar kvar att finfördela och så är jag av med dom. I alla fall rent fysiskt. När jag blundar för att sova kan jag fortfarande se Gustav och David. Och bonden Larsson. De bara stirrar rakt ut. Och molbliger. Jag sover i vardagsrummet nu. Orkar inte tänka på Davids kladdiga kuk.

Jag undrar hur Gustav smittades och om David visste om det. Blev han biten? Eller smittades han luftburet? När jag flydde verkade det som att det handlade om ett luftburet virus. De som vägrat vaccinera sig mot svininfluensan var särskilt mottagliga. Själv hade jag det gula kortet fyllt av vaccineringar. TBE, TBC, Stelkramp, Kolera, Malaria, influensa, svininfluensa, TwinRix, nämn det och jag har det troligtvis. Jag hade till och med försökt tigga till mig ett rabiesvaccin men där var det stopp. Sannolikheten att smittas av rabies var ungefär lika med noll. I princip skulle jag få placera en fladdermus på näsan och få den att bita för att jag skulle bli smittad. Det var knappt jag fick vaccinera mig mot TBC. Läkaren undrade om jag planerade att sitta i ett ryskt fängelse. Jag kontrade med att jag skulle gå på dagis i Stockholm.

Tillbaka till Gustav då. han var ju uppenbarligen aggressiv, varför jag från och med nu skjuter först och frågar sen om folk beter sig minsta misstänkt. Aggressiv och såg jävligt sjuk ut. Blekgul, vaxartad hud. Insjunkna ögon, uppkrupet tandkött och nagelband. Men bonden Larsson såg betydligt kryare ut, även om jag är övertygad om att även han var smittad. Varför svarade han inte om han var frisk? Kan ett nedsatt immunsystem agera som katalysator för smittan? Eller var Gustav som sagt biten av någon eller något? Jag såg honom aldrig naken så det finns en möjlighet att han hade blivit biten. Jag vet helt enkelt inte hur folk smittas eller om det ens smittar från person till person. Jag får helt enkelt fortsätta hålla mig hyggligt frisk. Äta mina vitaminer och hålla ett kaloriintag på ca 2000 Kcal per dag även om matförrådet tar slut snabbare då. Men jag har ju mat för tre.

Burn Baby, Burn.

Under eftermiddagen har jag jobbat på att göra mig av med kropparna. Jag inbillade mig att Gustav stirrade på mig. Anklagande. Att det var mitt fel att han var död. Men han bara låg där. Kall. Stel och död. I långkalsonger och t-shirt. Jag funderade en stund på vilket bågfilsblad jag skulle använda och bestämde mig för ett grovtandat med 18 tänder per tum. Det handlade ju trots allt om ganska tjockt gods jag skulle ta mig genom.

Jag delade David i sex delar. Gustav blev det bara fem delar av. men lika gott det. Mindre arbete. Det hade gått snabbare om jag hade tagit motorsågen. Men mer ljud. Ljud är farligt. Lördag hade kunnat sluta i en belägring. Gustav lär inte varit den enda smittade ute på motorvägen.

Trots att både Gustav och David var djupfrysta var det besvärligt att dela dem. Senor och ben var betydligt knepigare att såga än vad jag hade kunnat föreställa mig. Inte för att jag någonsin hade planerat att stycka någon. Men nu är det gjort. De ligger båda och pyr i ett varsitt oljefat. En del i taget. Mörkret skymmer delvis röken och med lite tur finns det mycket lite kvar av dom imorgon.

Elmer är orolig och gnyr. Saknar nog husse. Jag är husse nu.

Förlåt Gustav. Men hellre du än jag.

Wasteland Jihad.

Fy fan! Fy fan.
De ligger fortfarande kvar ute på gårdsplanen. Döda. Stelfrusna med ett tunt snötäcke över sig. De kom i fredags och dog i lördags. Sedan dess har jag suttit inlåst i sovrummet med en handfull MREs och mina vapen. Köket ser ut som ett slakthus och och luktar säkert därefter också.

I fredags eftermiddag hörde jag någon skrika utanför muren. Jag tog mig snabbt ut med hagelgeväret och Rugern. Först fattade jag inte vad det var jag tittade på när jag med hjälp av periskopet kikade över murkrönet och ner på trasorna som var män. Det var Gustav. Gustav i gruppen! Han hade klarat sig! Han hade tagit sig hela vägen hit. Och nu såg han ut som skit! Med sig hade han en gammal arbetskamrat som också hade klarat sig. Jag släppte förstås in dem. Gav dem mat, lät dem tvätta sig och ta igen sig innan jag började ställa tusen frågor. Hur hade de överlevt? Varifrån kom de? Varför hade Gustav inte kommit direkt? Varför hade han inte svarat på mina samtal? Hur såg det ut där ute?

De såg verkligen ut som skit. Gustav, en gång i tiden ett fysiskt praktexemplar. 190 cm lång, 90 kilo muskler, skulpterad så Patrick Bateman skulle blivit avundsjuk. Gick hem hos brudarna. En snygg snubbe helt enkelt. Nu såg han ut att ha spenderat tio år i Bergen-Belsen. Utmärglad, hålögd och skäggig. Och framför allt smutsig. Hans kompis hette David. En kort tjockis med snaggat huvud och små pliriga grisögon och tatueringar på halsen och händerna. Med sig hade de med sig en tax. En urgammal strävhårig tax som med dålig andedräkt och enorm mustasch.

Gustav var uppenbart sjuk och svårt medtagen. Han la sig för att sova utan att ha svarat på mina frågor i någon större eller djupare mening. Där ute var det för jävligt. Han hade inte svarat för att han inte tagit hotet på allvar och de hade varit på flykt sedan slutet av oktober. Jag försökte lirka David på fler detaljer men han var också trött. Jag visade vart maten fanns och tog fram sovsäckar och bäddade upp tältsängar. Båda slocknade ganska omgående. Gustav först. Fan så han såg ut. Ögonen hade sjunkit in i skallen på honom. Kindknotorna syntes med mer än önskvärd tydlighet och hans läppar var bleka under smutsen. Nagelbanden hade krupit långt upp och huden på händerna var var täckta av mörka fläckar. Tandköttet hade krupit upp så tandhalsarna syntes. David såg ut att vara i bättre skick.

Jag vaknade tidigt på lördag morgon av att jag hölls fast! Slag i ansiktet! Trycktes ner i sängen av starka händer. Jag försökte sprattla loss och skrika men fick en kudde över huvudet. Händerna kastade ner mig på golvet och någon satte sig gränsle över mig. Jag fick panik. Stelnade. Hyperventilerade. Skrek "Nej! Nej! Nej!" är David la sig över min rygg och försökte sparka isär mina ben. Han försökte ta ett bakifrån strypgrepp på mig och kväva mig. Jag sprattlade och skrek. Hunden skällde. De tänkte döda mig! Jag kände Davids hårda kuk mot ryggslutet... Och skrek mer. NEJ NEJ! Gustav var borta. Eller i alla fall inte där.David började dra ner mina kalsonger. Han flåsade tungt. Kände hans vidriga andedräkt i ansiktet. Fick kväljningar. Kände honom mellan skinkorna. Bet honom i underarmen. Bet loss en tugga. Kände blodsmaken i munnen. David släppte greppet en sekund och jag kom på fötter med kalsongerna vid knäna. Sparkade David i ansiktet och rusade ut och ner till köket där jag hade hagelgeväret. David skrek som en gris när han blödande kom in genom dörren. Jag tömde båda piporna.

Samtidigt hörde jag ett brak uppe i Gustavs rum. Jag hittade inte mer ammunition! Jag tittade ut genom dörren. Gustav var på väg ut genom sin dörr! Han hade förvandlat den till brasved och stormade ut och ner mot mig! Blod rinnande ur munnen och näsan. Ögonvitorna hade gulnat och huden hade en vaxartad gul nyans. Jag hann precis slå igen dörren när han kom ner. Hittade ammunition. Gyttorps röda. De gamla patronerna kastades ut av ejectorerna samtidigt som Gustav bröt sig in i rummet. Jag tappade asken. Använde hagelgeväret som påk. Kolvslog honom till golvet. Rusade ut igen. Uppför trappen. Fick tag på Rugern. Siktade ner i trappen då han kom ut genom köksdörren. Tömde magasinet. Gustav fortsatte upp i trappen. Bröstet fullt med bly. Han skrek. Ylade som en galen hund och fortsatte mot mig. Mer handgemäng. Jag fick ner honom igen. Ner för, ut i köket. Ladda hagelgeväret. När han kom igen blåste jag huvudet av honom.

Gustav var nog döende när de kom i fredags. Och dog nog på natten. David var bara sjukt störd. Vad fan. Vi snackade ju bara. Hunden får heta Elmer. Om han så mycket som morrar skjuter jag honom.

Mardrömmar

De senaste nätterna har jag haft mardrömmar. Med viss variation har det varit samma dröm. Ihjälfrusna flyktingar på motorvägen. Vissa satt ner, andra hade lagt sig i snödrivorna och åter andra stod lutade mot viltstängslet. Och pestisar som hukat över dom och tuggat i sig av köttet. Plastpåsar och filtar stödda lite huller om buller.

Hade jag kunnat hjälpa några av de jag såg? Troligtvis, men knappast alla och därmed hade min eventuella insats ändå varit förgäves. Folk hade börjat fråga varför de räddats och andra övergivits. Och börjat ställa krav. Krav på att även andra skulle släppas in. Räddas. Men räddas till vad? En långsam svältdöd? Maten skulle inte räcka länge och eftersom folk i regel saknar all form av disciplin och självbehärskning skulle det sluta i inre konflikter. Vem ska få mest? varför får hon men inte han?

Ändå kan jag inte skaka av mig de frusna ansiktena. Deras kalla ögonglober som stirrar ut i mörkret. Anklagande. I drömmen står jag och stirrar. Vinterklädd. Termounderställ, snöjacka. Stirrar när pestisarna bryter sig in genom den kalla stela huden och sliter ut ännu varma och ångande organ. Och så blir jag upptäckt. Jag springer och springer. Når fortet eftersom jag inte vänder mig om och tittar bakåt. Lyckas stänga bakom mig. Blir belägrad. Instängd.

I en variant sitter jag själv hukad över ett fruset lik och tuggar. Inte för att jag är hungrig. Utan för att jag kan. Jag vaknar kallsvettig varje gång.

Atomvinter

Ja. Nu är det kört. Vintern kryper på. Folk flyr norrifrån ner till något mildare väder. Igår rekognoserade jag både den lilla landsvägen och tog mig ut till den större motorvägspåfarten. Det var en rejäl hajk som dock lönade sig. Först hör man ljudet. Eller rättare sagt, man inbillar sig att man hör något. Man stannar upp. Hukar. Försöker hålla sig still och tyst. Har man tur lider man inte av tinnitus utan har bara ett lätt sus i örat av blodet som forsar fram. Inget att bry sig om. Sedan känner man en lätt doft som inte hör hemma där och så kommer ljudet igen. Då vet man. det är någon där.

Jag befann mig precis vid motorvägen. Kanske en kilometer från påfarten, men ändå längs med vägbanken. Motorvägen är upphöjd på vad som enklast kan liknas vid en tågvall, men betydligt bredare. Här och var har de ansvariga lagt dräneringsrör i betong och även en större tunnel för rådjur och liknande, så de inte far upp på motorvägen och förorsakar olyckor.

Först inbillade jag mig att jag hörde något. Jag tog skydd. Lyssnade. Nackhåren reste sig. Sedan doften. Otvättad människa, cigarettrök och ljudet. Hasande fotsteg och ett lågt mummel. Någon unge som gnydde. Jag gömde mig i rådjurstunneln och väntade på att de skulle passera. det hade nästan hunnit bli mörkt. Det var jävligt många. Jag kunde bara höra hur de passerade ovanför mig. Svenska flyktingar. Tanken var lika absurd som att Sverige skulle delta i ett krig. Om man nu inte räknar insatsen i Afganistan som ett krigsdeltagande. Men Sverige i krig. JAS-plan som attackerar markmål innan Leopardvagnarna kommer mullrande. Mot ryssen, eller dansken eller någon jävla norrbagge som hasat sig över gränsen.

Flyktingarna hade lika gärna kunnat vara afrikaner. Västsaharier kanske eller Somalier. Eller varför inte från mellanöstern. Palestinier på flykt. Men nu var det Svenskar. På flykt undan vintern och kanske tusentals pestiar. Men de gjorde sig dock ingen drådska. Jag kravlade upp till vägbanan och spanade efter dom. Kanske 100 personer. det var svårt att avgöra. Några hade stora ryggsäckar. Några hade en plastpåse med... tja, vad har man med sig när man flyr? En handduk och visakortet? En tandborste och en konserv med krossad ananas? reservkalsonger och en rulle dasspapper kanske.

Undergång alltså. Eller kanske rent av UNDERGÅNGEN? Det blev inga eldklot och svampmoln som vi förväntade oss på 70- och 80-talet. Vi var helt övertygade om att döden skulle komma i form av en kärnvapendetonation. Tusentals graders värme och ett enormt eldklot som skulle suga ur all syra ur våra lungor. En tryckvåg som skulle slita sönder det mesta i dess väg och därefter skulle vi som överlevt antingen dö av strålskador eller frysa ihjäl i den efterföljande atomvintern som skulle utplåna allt. Och allt skulle vara Sovjetunionens fel. De skulle skjuta först, NATO skulle besvara elden. Det fick vi lära oss i skolan, på TV, i serietidningar, böcker, filmer. Ja, nästan alla filmer iallafall, förutom Terminator. Där skulle robotarna ha kål på oss. Tusentals kärnstridsspetsar skulle bollas fram och tillbaka över norra halvklotet. Ping, pong, ping, pong! Och vi skulle dö i något skyddsrum under den lokala skolan.

Nu verkar vi gå under i ett förkylningsvirus som förvandlar folk till levande döda och tvingar de som inte smittats att fly under en -30 gradig Norrländsk vinter.

Fy fan.

Lappsjuka.

Ännu en dag i postapokalypsen. Jag har förgäves försökt ta kontakt med det telefonnummer som ringde mig. Det går inte längre fram någon signal. Radion ger bara ifrån sig brus och himlen är lika tom som tidigare. Jag börjar undra om det inte var så att kondensslingorna i skyn, Karlsborgöversten i P1 och telefonnumret bara var hägringar. Någon slags stressymptom. Cabin fever. Senast jag faktiskt pratade med någon var i oktober. Jag nynnar lite för mig själv ibland bara för att hålla igång stämbanden och rösten, utifall. Utifall någon skulle hitta mig och visa sig vara osmittad.

Jag följer mina rutiner men äter lite mer än i början. Ansiktet börjar återfå någon slags mänsklig färg istället för den askgrå nyans jag hade efter mitt insjuknande. Nagelbanden har krupit ner igen och nu ser det inte längre ut som att naglarna ska trilla av vilken sekund som helt.

Idag är det den 6e december. Finlands självständighetsdag. Grattis. Det är även den spanska konstitutionsdagen. det är tydligen stort där. 1978 folkomröstade spanjorerna om den nuvarande konstitutionen och tog avstånd från Francos fascism. Bra för er. Vad det kan vara värt nu.

Jag undrar hur mer vapentäta länder har klarat sig. Nu är förvisso Sverige ett av världens vapentätaste länder per capita. Men vi har ju mest jaktvapen med en begränsad magasinkapacitet. Hur har den här katastrofen hanterats i säg Schweiz, Israel och för all del USA? Mer om det vid ett annat tillfälle. Det är dags att gå en kort patrull och se hur landet ligger.

Troligtvis tyst och folktomt.

Problem med Dracula.

Jag börjar så smått återhämta mig. Idag kunde jag kliva ur sängen och byta sängkläder. Jag kände att botten var nådd nu när jag hade legat i mitt eget kräks och torkade blod.

Rena sängkläder och en en flanellpyjamas, kycklingsoppa och några serietidningar senare och jag känner mig som en nästan ny människa. Jag passade på att raka mig också, så jag inte längre påminde om en korsning mellan Hans Scheike och Theodore Kaczynski. Dvs en skäggmupp med för mycket vapen och porr hemma i byrålådan. Å andra sidan är ju Scheike-liknelsen lite missvisande då jag inte har ett gäng brudar som jag ger rissmisk till frukost lunch och middag. Men jag bor ute i tjotaheiti som någon annan samhällsfiende, beväpnad till tänderna i väntan på fienden.

Jim Jones. Jag undrar hur han egentligen såg ut och vad som drev honom att flytta ut i jungeln, bygga en håla som han kallade för Jonestown och där cyanidförgifta sin församling. Nå, är man en religiös knäppomatik som tror att staten är ute efter en så går det ju i regel som det går. Helgo Fossmo och kristi brud, David Koresh, Jim Jones. Listan på kristna tokdårar kan säkert göras betydligt längre och har lite svårt att se hur folk sket på sig av muslimskräck, då knappt en av fem muslimer var aktivt troende innan den här skitbomben slog ner i huvudet på oss. En av fem var aktiva i religiösa sammankomster, dvs gick till moskén på fredagar. Det fanns inga etablerade muslimska partier som drev frågor om sharialagar eller ett ökat inslag av islam i lagstiftningen. Ändå sket folk på sig när de såg muslimbrudar med slöja. Jag brukade hävda att jag har större problem med Dracula och zombies än med muslimer när folk började orera. Nu fattas bara att det dyker upp en blek jävla goth med slängkappa och plasttänder så har hela min profetia gått i uppfyllelse.

Istället borde folk ha varit livrädda för folk som Erik Prince och Donald Rumsfeldt och för all del Cofer Black. Dvs kristna högerdårar med alldeles för mycket pengar, inflytande och vapen för sitt eget och andras bästa. Glömde jag säga pengar och inflytande? De flesta kanske vet vem Rumsfeldt är, få vet vem Erik Prince är och ännu färre vet vem Cofer Black är. Erik Prince är en av grundarna och ägarna av Blackwater. Cofer Black är en fd heltokig CIA-chef med ansvar för terroristbekämpning och Rumsfeld är som bekant fd amerikansk försvarsminister. Prince och Black jobbar ihop på Blackwater - en av världens största privata säkerhetsfirmor. Vissa skulle kalla det för legosoldatarméer. De anlitas eller anlitades flitigt av diverse amerikanska regeringsdepartement i bland annat Irak och Afganistan. Prince och Black hade en idé om att fredsbevarande insatser skulle läggas ut på entreprenad. Bland annat i Sudan. För det skulle bli billigare, snabbare och... "bättre".

Prince drivs av tanken på att hela insatsen i Irak och Afganistan egentligen bara är till för att expandera kristendomen på islams bekostnad. Han, Cofer Black, Rumsfeldt och en mängd andra Washingtonhöjdare uttrycker mer eller mindre att det handlar om att den kristna guden som slåss mot den muslimska - som inte ens är en gud utan en avgud, eller om det rent av var en falsk gud. Men sånt är inte folk rädda för. Istället pissar de på sig av rädsla när de möts av en 14-årig muslimsk tjej med täckt hår och tycker att det är fruktansvärt att folk måste ha en burka på huvudet. Men de är inte rädda för kristna fanatiker med privatarméer och miljarder dollar på banken, och som tyckte att den äldre bushadministrationen var för slapphänt mot exempelvis homosexuella, gjorde för stora eftergifter i politiken gällande miljö och vill förbjuda abort, stamcellsforskning och evolutionsläran i skolan. Bara för att skrapa lite på ytan.

Nå, nu är all sån skit kastad ut genom fönstret och här sitter vi. Beväpnade till tänderna, i väntan på en okänd fiende. Fy fan.

When the man comes around

Jag vaknade natten till den 26e av att jag kräktes och blödde näsblod. Någon hade slagit in huvudet på mig med ett järnrör och satt eld på lungorna. Paniken kröp upp längs ryggraden. Skulle jag dö här nu? I mitt eget kräks och blod? Som ett sjukt djur. Bortkastad i ett hörn medan världen gick under. Hade alla förberedelser varit förgäves?

Jag låg där med brinnande lungor, kräks och näsblod rinnande ur kroppsöppningarna, förvissad om att det här var slutet. Och jag kände mig lurad. Det var inte så här det skulle bli. Jag hade haft helt andra planer. Jag hade å andra sidan inte räknat med att världen skulle gå under heller.

Jag låg där. Övertygad om att jag hade smittats. Men jag hade ju vaccinerat mig. Jag hade litat på myndigheterna. och de som strök med var de som av oklara skäl hade låtit bli att vaccinera sig, låginkomsttagare och folk med lägre utbildning. Sådana som enligt statistiska undersökningar menar att det var bättre att lite på sitt eget omdöme och sina egna erfarenheter än vetenskapliga undersökningar. Sådana som bonden Larsson. Och se hur det gick!

När jag inte förvandlades till en av dom gissade att jag hade åkt på en kemisk lunginflammation av alla dieselångor som jag andats in när jag bärgade Larssons dieseltank. Medicinerna låg i ett angränsande rum, men jag var osäker på om antibiotikan skulle hjälpa. Och inte för att jag på något sätt skulle orka ta mig ut dit. Varje gång jag hostade kände jag smaken av blod och spottade ut en rödbrun klutt levrat blod. Jag befann mig mindre än 10 meter från Sveriges kanska största privata samling av antibiotika och den var utom räckhåll. Hundratals tabletter och några liter cocillana etyfin, penicillin V och penicillin G. Nu låg de där ute i badrummet som ett hån medan jag låg i rummet intill och hostade lungorna ur mig.

Varje rörelse utlöste en hostattack. En hostattack som höll på att bränna ut lungorna och luftrören. Antingen låg jag kvar här, eller så tog jag mig ut i badrummet. Jag valde som det ser ut badrumsalternativet. Jag minns inte riktigt hur jag tog mig ut eller vad jag proppade i mig. Jag tror jag låg i tre dar utan att veta vare sig in eller ut. En halv flaska cocillana är förbrukad och jag hostar betydligt mindre. Och inget blod idag. Men jag ser ut som skit. Skulle någon se mig nu skulle de säkert skjuta mig som en ren barmhärtighetsåtgärd. Nu är det mat som gäller. jag har legat på ca 1250 Kcal per dag och det har tagit ut sin rätt. Jag får nog ta och gå upp till 2000 och strax där över för att ta igen vad jag har förlorat.

FUBAR

Nu har resterna av det samhälle som finns kvar där ute laddat en stor jävla skitkanon och riktat den mot sig själv och kramat avtryckaren. Men jag ska ta det från början. Det tog kanske en halvtimme att köra från fortet till Larssons gård. Att baxa upp oljefaten och surra dem på flaket var inget större problem. Det var inte heller något problem att ta sig till gården och parkera vid dieseltanken. Stanken av de döda mjölkkossorna var fortsatt överväldigande och jag borde ha tagit med någon slags andningsskydd, men jag tror ärligt talat att det inte hade hjälpt särskilt mycket. Jag spydde igen.

Ett lätt duggregn började falla ungefär samtidigt som jag började handpumpa det första oljefatet. det var bra för det skymde sikten något och minskar risken för att någon ska vara ute och röra på sig. det var ett jävla jobb att stå där och försöka pumpa så tyst som möjligt, hålla utkik och samtidigt hålla koll på dieselmängden i oljefatet. Efter det första fatet var fyllt hade jag en mjölksyra som jag inte känt av sedan... Ja, jag vet faktiskt inte när. Det var som att dra världens största handtralla om och om och om igen. Jag lyckades fylla fyra fat innan jag var dyngsur av svett och flåsade som en stalkerdåre i någons telefonlur.

Hela tiden rädd att någon ska se mig. Komma på mig, konfrontera mig. Larssons fru kanske dyker upp och undrar vart han tagit vägen?

Jag lyckades fylla det femte fatet också. Och körde långsamt tillbaka. det hade redan hunnit börja skymma och i snigenfart lyckades jag ta mig tillbaka till fortet. Övertygad om att någon iakttog mig på håll. Någon som bara väntar på rätt tillfälle att överfalla mig. Lemlästa mig och ta mina grejer.

Väl inne igen kunde jag konstatera att jag hade 800 liter diesel och en kan dra på elektriciteten igen. Jag häftade upp filtar för fönstren så inget ljus ska sippra ut, drog igång generatorn och slog på radion - lagom till årets skitstorm. P1 sände ett riktigt radioprogram!

P1s reporter befann sig tydligen i Karlsborg där en provisorisk regim har tagit makten över landet. Eller i alla fall delar av Västergötland och Närke där förbanden från K3 och vad det nu är som huserar i Skövde har kontrollen från Örebro ner mot Borås och området mellan Vänern och Vättern.

ungefär så här lät det i radioknastret

p1: Vad legitimerar ert maktövertagande?
Överste XX: Sveriges folkvalda regering har inte klarat av att upprätthålla ordningen i landet utan har tillsammans med större delen av infrastrukturen kollapsat. Statsministern och stora delar av regeringen har inte hörts av på ett par veckor och ingen vet vad som hänt. Talmannen är enligt säkra källor död varför det faller på lokala befälhavare att förse medborgarna med en grundläggande trygghet.

p1: Vem har gett er mandat att styra över landet?
Överste XX: Då samhällets strukturer har kollapsat och vi är de enda som har kvar någon slags fungerande infrastruktur faller ansvaret på oss.

P1: Så ni är med andra ord självutnämnda ledare?
Överste XX: Så vill jag inte se det. Ansvaret faller på oss eftersom vi har kapacitet att upprätthålla lag och ordning.

P1: Du tror inte att det här kan uppmuntra andra att upprätta självstyrande områden? Exempelvis med hänvisning till kommunalt självstyre?
Överste XX: Det har jag svårt att ...

Sedan bröts radiosändningarna.

Så det jag kan se fram mot nu är lokala militära ledare som på grundval av sitt arsenal av automatvapen, bandvagnar, stridsfordon och tanks kommer utropa sig till lokala krigsherrar. Och där det saknas regementen kommer de som är mest förslagna att ta tillfället i akt och utropa "Bill-Connys fria republik." Det är separatisternas julafton med andra ord. Nu tror sig skåningarna slippa ta emot flyktingar, men jag skulle vilja se hur de tänker ta sig an de flyktingströmmar som med all säkerhet är på väg ner från Norrland vid det här laget. Det lär bara vara en tidsfråga innan södra Sverige kryllar av norrländska överlevare - om de nu tillåts passera söder om Örebro vill säga. Jag gissar att regementena ute på Kungsängen håller Stockholm i ett järngrepp, eller så har de helt gått under i det panikartade kaos som jag bara kan gissa mig till att 08orna ställde till med.

Fucked Up Beyond All Repair med andra ord.

Jag ska nog ha mig en sup nu.

Give me your pump, the oil, the gasoline, and the whole compound, and I'll spare your lives.

Jag funderar på dieseltanken. Den är omkring 2,5 meter lång och lite drygt en meter i diameter. Och borde därför rymma omkring 2,8 kubikmeter diesel. Dvs runt 2800 liter. Och antag att den är något mindre än halvfull så skvimpar där ändå runt i alla fall tusen liter diesel. Om jag bara kunde forsla det tillbaka till fortet. Tillbaka till Leningrad.


Jag orkar aldrig bära tusen liter från gården och hit. Antag att jag med lite tur orkar bära 50 liter åt gången. Det skulle vara 20 resor fram och tillbaka. det troliga är att jag orkar bära 20 liter. Vilket skulle vara 50 resor. Om jag bara vågar ta pick upen så skulle det inte vara något problem. Jag har tomma oljefat, det var en handpump och jag har vapen att försvara mig med. Tomgången på chevan är hyggligt tyst, om nu en V8 kan påstås vara tyst. Jag ska tänka på saken. Jag kan till och med köra genom skogen och över ett av fälten om så skulle behövas. Jag gört. Däremot kommer jag inte kunna få med mig all diesel eftersom jag inte har mer än fem tomma oljefat. Men det är lite skit sak samma. Jag kommer ändå få med mig nästan 800 liter och full tank till pickisen.


oljefat - check
kikare - check
vatten - check
mat - check
hagelbössa - check
pistol - check

Jag sticker nu.

Larssons gård

12:05
Jag är tillbaks från bonden Larssons gård. Det tog mig två och en halv timme att ta mig dit då jag var tvungen att gå en omväg runt hans åkrar och dessutom krypa genom ett dräneringsrör under en väg bara för att i möjligaste mån hålla mig dold för en eventuell iakttagare. det är ett helvete att ensam försöka röra sig tyst och samtidigt hålla uppsikt efter eventuella faror. Hela vägen ut till gården hade jag gåshud och ett konstant susande i öronen.

Jag kände stanken från gården på långt håll. Ruttet kött blandat med kreatursfoder och gödsel. Larsson var mjölkbonde. 30 kor hade dött av svält i ladugården och börjat ruttna. Uppsvullna, fulla med gaser. Jag tyckte att kylskåpet hemma kunde lukta illa mellan varven. Jag kräktes. Och kräktes igen. Stackars jävla djur. Fångade i sina spiltor, knäande i sin egen avföring när de inte längre orkat stå upp för att till sist dö i sitt eget piss och skit. En del av mig var glad att Larsson var begravd i dungen. Det kändes som att djuren hade fått upprättelse.

Jag hittade en del användbara verktyg, en traktor och en enorm, halvfull dieseltank med handpump. Men resten av hans familj var borta och hans volvojeep syntes inte heller till. De hann kanske dra innan pesten tog dem. Jag letade snabbt genom mangårdsbyggnaden utan att hitta något som var direkt användbart. Ett par gummistövlar i rätt storlek och några videofilmer. Svenska polisfilmer, vad nu det ska vara bra för. Batterier hade de dock gått om så jag la vantarna på dem också.

När jag var klar började solen skina för första gången på en vecka. det betydde att solpanelerna på taket skulle börja ladda upp ackumulatorerna igen. Jag skulle ha lite el. Och kunna lyssna på någon eventuell radiosändning. Av någon anledning fungerar fortfarande internet. En del sidor har givetvis gått ner, men andra finns kvar. Jag har trådlöst nätverk här ute. Eller mobilt bredband eller vad nu heter. Myndigheternas hemsidor gapar tomma. Regeringen har inte hörts av på veckor. Typiskt.

14:20

Två oväntade saker. Två kondensslingor i luften! Någon flyger! Det finns alltså folk där ute! Livs levande människor! Med resurser nog att få upp plan i luften! Vilka är de?

Telefonen ringde! Min mobiltelefon ringde! Ett okänt nummer. Jag hann inte svara! Jag ringde upp men kom inte fram. "Numret du ringt går inte att nå just nu." Vem var det? Vad ville de? Försöker de pejla in mig? Jag måste kamouflera vägen hit så den inte syns!

Begravning

9:40
Nu har jag begravt Larsson. Han ligger i en skogsdunge, nergrävd, täckt av ett kalklager och sten. Jag hoppas att rävarna inte lyckas gräva upp honom. Både för min och deras skull. Larsson var uppenbart smittad av något. En pestis. Hade han kommit in hit hade han kunnat smitta mig också. Då hade det varit han och jag. Men nu verkar det som att de flesta är som han och en minoritet är som jag. Jag har ett numerärt underläge på 1:100000 eller så.
13:50
Det har regnat igen. Mycket den här gången, så vattentankarna är fulla igen och jag har inga problem med hygien. Jag byggde en hygglig tvättbräda av ett gammalt grillgaller från en gasgrill. Jag har dock fått dra ner på matransonerna och håller mig kring 1500 kalorier om dagen. Jag behöver komma ut mer. Ut utanför muren. Se omgivningarna. Ta reda på vad som hänt med resten av bonden Larssons familj. Gården ligger bara några kilometer härifrån. Jag kan ta mig dit på kanske tre timmar om jag är försiktig. Jag ger mig av i gryningen.

23:50
Jag lyssnade av både AM och FM-banden tidigare under dagen. FM-bandet gav inget annat än bakgrundsbrus. Jag trodde mig dock höra något på AM-bandet. En svag signal, men jag kunde inte avgöra vad det var. Kanske inbillade jag mig, kanske hörde jag något. Jag ligger dock kvar på frekvensen. Kanske kommer det tillbaka. Kanske finns andra överlevare i samma situation som jag. Kanske kan jag lyssna av dem och kanske ta kontakt.

Nu är det dags att sova. Jag ska upp tidigt imorgon.

Bara fiender.

I natt har jag nästan inte sovit alls. Någon timme här, någon timme där. Jag har flyttat in i sovrummet igen. Sängen är så bekväm en tältsäng kan vara, betydligt skönare än ett köksgolv men inte i närheten av en dubbelsäng med livstids garanti. Men jag låg och tänkte på gårdagen. I morse när jag vaknade klev jag upp på muren igen bara för att bekräfta händelserna från lunchtid igår.

Jag har jagat sedan mitten av 1990-talet. Det började med att jag följde med pappa på fågeljakt i skärgården. Det var första gången jag dödade på riktigt. Att avfyra ett dubbelpipigt gevär mot en andflock var inget bekymmer. Pang! Pang! Och så föll de ner i vattnet. Två matbitar. Första gången jag ens reflekterade över att jag hade dödat ett djur var ute i skärgården då jag sköt en mink. Också den med hagelgevär. Det var första gången jag såg ögonen på det jag sköt. Små, svarta blänkande knappnålshuvuden. Jag minns inte om han tittade på mig men jag sköt den. PANG! Stendöd. Inte ens en ryckning i den som fåglarna kunde ge ifrån sig om det blev en dålig träff. Det var lite annorlunda med rådjuren. För det första är de till skillnad från de övriga hyggligt gulliga däggdjur. Med kikarsiktet på Tikkan kan man också se ögonen på dem. Stora, kvicka ögon med ett visst mått av intelligens bakom. Men det var ingen människa så även den föll. Jag kan med viss stolthet säga att jag aldrig har behövt göra eftersök. Det behövde jag inte göra igår heller.

Kring lunch var jag uppe på muren och gjorde en runda. När jag såg figuren blev jag kall och stelnade till. Jag kastade mig ner. höll mig stilla en stund innan jag kikade upp igen. Den stod kvar på vägen. kanske 200 meter bort. Jag fiskade upp kikaren och kollade mer noga. En människa! Gummistövlar, snickarbyxor, fristadsjacka och odalkeps. En gubbe. Det såg ut som bonden Larsson - den närmaste grannen. Han bara stod där. Huvudet lite hängande. Sen började han långsamt gå fram längs vägen. I min riktning. Han rörde sig lite ryckigt. Släpade ena benet efter sig. Fan, fan, fan! Det var något fel på honom.

Jag bytte kikaren mot geväret. Fick honom i hårkorset när kepsen föll av. Ansiktet! Det såg ut som köttet på halva ansiktet hade skalats av. Jag såg honom tydligt och ropade på honom. "Larsson! Stanna!" Inget svar. "Stanna Larsson! Vart har du familjen?" Inget svar och han började röra sig snabbare. Mot mig. Fan. Jag skakade och kunde inte hålla mig still. Andades hetsigt. Ställde mig på knä, geväret mot muren och tänkte på Koskelas svar på frågan om han hade dödat några människor någon gång. "Nej, bara fiender."
Jag skrek en sista gång "Larsson, stanna! Jag skjuter!". Han stannade inte. Jag tänkte på Koskela, på fienderna, kramade avtryckaren och bonden Larsson stannade.

Det är där tricket ligger. Att inte se dem som människor. Ju längre bort från en människa de är desto lättare är det. Och känner man dem inte är det ännu enklare. Larsson ligger kvar där ute. Jag ska kika till honom senare.

Har jag dödat några människor? Nej, bara fiender.

Heroes shed no tears.

I fredags tog jag mig åter igen ut ur fortet för att reka vägen där jag sett de tjocka rökpelarna och hört motorljud. Jag gav mig av i skymningen som vanligt och det tog mig kanske en timme att ta mig till vägen. Jag var nervösare än vanligt. Jag hade en klump i magen, en känsla av att något gått riktigt fel och att någon råkat riktigt, riktigt illa ut.

För något år sedan läste jag lite texter om personlig säkerhet och en av grundreglerna var att lita på sina instinkter. Känner man sig osäker i ett område eller om en person - dra fort som fan. Avlägsna dig direkt för ofta har du helt rätt. Jag borde aldrig ha gått dit. Jag borde ha ignorerat rökpelarna och fortsatt hålla mig gömd och isolerad. Inga hjältedåd, bara instinkt.

Det tog mig en dryg timme att ta mig till vägen. varje skugga, varje ljud fick mig att stanna och lyssna och kika. Det kändes som att någon eller några satt och iakttog mig. Jag kom osökt att tänka på flera saker ur min ungdom, bland annat Jokers citat "The dead only knows one thing, It's better to be alive." Och John Woes gamla Heroes shed no tears.

Av någon anledning hade en bil krockat med de tidigare kraschade och övergivna fordonen. Den hade börjat brinna. Lättmetallfälgarna hade smält i värmen, rutorna hade spruckit, färgen var bubblig och bränd, plåten rostig. Bilplåt börjar rosta direkt om den utsätts för fukt och saknar någon slags rostskyddsyta, så som bilfärg och klarlack. Den såg ut att ha stått länge. Men jag visste att den var ny. Men det var inte bilen som jag reagerade på. Förardörren var öppen. Och förarsätet var upptaget.

Ett av mina starkaste minnen av sönderbrända lik är från Irak. Några amerikanska PMC-snubbar blev utsatta för att bakhåll i Falluja, Kirkuk eller eller någon annan håla. Deras bil brann upp, med snubbarna kvar i bilen. När elden slocknat släpades kropparna ut och paraderades runt på gatorna för att slutligen hängas upp i en lyktstolpe. det påminde lite om den amerikanska soldat som släpades runt på gatorna i Mogadishu 1993 och som resulterade i Blackhawk Down-incidenten. 1994 hade jag fått bärga lik från Estonia om jag hade varit kvar i det Militära. Jag muckade dock någon månad innan katastrofen. Åsynen av lik hade kanske förberett mig bättre på det här.

Det satt en person i förarsätet. Förkolnad. Bränd till oigenkännlighet. Kroppen i bilen såg ut som en gigantisk kolbit. Svartbränd som en köttbit som legat på grillen för länge. Stel, förkolnad. Där elden inte riktigt kommit åt hade huden smält. Det som fick mig att gråta var barnstolen i framsätet. Ryggstödsplasten hade smält och rasat ner över sitsen.

Meningslöst. Helt värdelöst. Hade ni bara kört lite långsammare hade ni kanske klarat er, istället för att köra in i en barrikad av kraschade bilar och elda upp er själva. Ni hade överlevt i veckor. Ni hade gjort något rätt bara för det här. Men har Joker rätt? Är det bättre att leva än att vara död? Framför mig hade jag minst ett bevis på att det var bättre att leva. Men vad lever jag i för värld? Jag vaknar varje morgon, skiträdd. Håller på att skita på mig vid varje misstanke om att någon kommer eller ska komma och hitta mig. Mina försök att kontakta omvärlden misslyckas ständigt. Och de jag träffar på är sedan länge döda. Det får mig att tänka på tiden innan, för bara någon månad sedan var det självklart att jag, vem som helst kunde ringa någon annan och få svar. Nu kommer jag inte ens ut på en linje längre. Har ingen att kommunicera med.

Natten till lördagen såg jag det sönderbrända liket igen. Det stod över mig i sängen och stirrade ner med sina sönderbrända ögonglober. Igår såg jag den på dagen. Den försvann in bakom trappan upp till sovrummet. Jag sov i köket. På golvet. Mina höfter skar in i trasmattan jag fått av mamma. Heroes shed no tears. Själv har jag snart slut på näsdukar.

Vardagsliv

Jag vaknade tidigt i morse igen. Kroppen har vant sig vid att gå upp tidigt och nu vaknar jag strax innan väckarklockan ringer. Vädret har under de senaste dagarna varit under all kritik. Regn och blåst och sent igår, strax innan jag gick till sängs, föll det snöblandat regn. Några nätter har temperaturen fallit under noll och ett tunt islager har bildats på vattentunnorna. Jag får se till så inga slangar fryser igen. Måste isolera lite under dagen.


Kroppen har förändrats. Jag är smalare nu. Har fått dra in skärpet ytterligare ett hål, men jag är pigg och känner mig sällan trött eller håglös. Bateman säger "I can do a thousand now." angående antalet sit ups han kan göra. Jag vet inte hur många jag kan göra. Kanske 100, kanske 200? Jag kan i vilket fall som helst göra 10 chins.

Maten utanför muren var borta igen, men jag har inte vågat mig ut för att kolla vart spåren tar vägen. det har varit en del motorljud ute och nya rökpelare. Tjock, svart rök. Ingen vedeldning utan något som brunnit. Kanske en ny bilbrand.

Igår rattade jag runt bland frekvenserna på radion. jag fick in ett svagt surr som inte bara var radiobrus utan något annat. Kanske en överlevare. Någon som sitter i ett fort. Precis som jag. Ensam. Rädd för att ge sig till känna utifall det skulle vara plundrare. Det har snart gått sex veckor sedan jag gav mig av och isolerade mig. Sex veckor av ensamhet, P1 och nervös väntan.

Jag provade att skicka ett sms till gruppens medlemmar igen för några dagar sedan. Inget svar. Jag har även gett mig till känna för en av de som inte trodde på projektet men som kanske har överlevt. Inget svar. Än så länge fungerar all utrustning och ikväll tänker jag ge mig ut från fortet för att rekognosera vägen igen.

15 år med DDR

Den 9e november. Jag vill hävda att 15 år i skuggan av DDR och Sovjetunionen inte gav mig några skador. Skräcken för kärnvapen, socialism, brödköer och arbetsläger samt brist på dasspapper gjorde mig till den jag är. Nu, när pestisarna krafsar på dörren har jag Erich Honecker att tacka för att jag lever. Grundskolans och SVT:s mytologi om det mordiska Östeuropa drev mig till att bli den jag är. Fick mig att vilja leva och bekämpa fienden. Nu 20 år senare kan jag bara konstatera att fienden inte har en pälsmössa med vare sig en röd stjärna eller en frimurarvinkelhake och hammare på utan helt enkelt är mina före detta grannar och medmänniskor.

Jag minns hur jag satt och tittade på TV och såg DDR-tyskar, anemiska zombieliknande varelser hasa fram och tillbaka över gränsen mellan öst- och västberlin sent på kvällen den 9e november 1989. det var 10 dagar tills jag skulle fylla 15 och få köra moped lagligt. Jag fattade att något stort var på gång eftersom de östtyska gränsvakterna inte öppnade eld och mejade ner DDR:arna utan bara lät dem passera fram och tillbaka. det var stort. Dagen där på började de riva muren med släggor.

Jag har också en mur, men den ska inte rivas av någon. Och den är till för att hålla folk ute, inte inne. Jag såg hundspåren idag igen. Den tidigare konservmaten var borta. Jag la ut lite mer i hopp om att den ska börja stryka runt här på regelbunden basis. Kanske kan jag ta in den och få en kamrat. det börjar bli ensamt. Jag har bara P1 nu och eftersom sändningarna i det närmaste har upphört är det ju inte tal om att ringa P1 och kverulera heller. Men det skulle vara kul att ha någon att prata med. Mobilen har varit tyst ända sedanjag isolerade mig. Igår hörde jag motorljud från den stora vägen. Ett flertal tunga fordon passerade där ute. Förmodligen plundrare eller ett av de fortfarande hyggligt fungerande militära förbanden. Jag gissar dock att deras moral kan ha deteriorerat till laglöshet vid det här laget.

Fotspår

Nu har jag suttit här inne i snart en vecka efter att jag rekogniserade den utbrända bilen. Jag har hållit mig till mina dagliga rutiner. Vädret blir långsamt kallare och i morse hade jag ett tunnt islager på en av vattentunnorna utanför. TV-kanalerna har tystnat och P1 sänder nu endast en timme om dagen. Vid lunchtid. Radioprataren låter mer än lovligt uppgiven. Inga positiva nyheter. Anarki, bränder och plundring. Det senaste är tydligen att diverse militära förband försöker upprätthålla någon slags ordning, men det verkar inte finnas något centralt kommando som styr enheterna. Jag hoppas att de inte kommer hit.

Tidigt i morse när jag gick min runda upptäckte jag spår utanför muren. Inte människorspår utan spår av tassar. Hyggligt små tassar från ett hunddjur. Jag la ut en matbit för att se om den kommer igen. det är inte omöjligt. I bästa fall får jag en kamrat. I värsta fall används hunden av några andra för att försöka locka fram mig. Jag måste vara försiktig.

Utbränd

Igår kväll tog jag mig för första gången sedan jag valde att isolera mig ut utanför fortets murar. Jag gav mig av i skymningen och begav mig långsamt mot den plats där jag såg rökpelaren. Jag höll mig borta från vägen utifall någon skulle ha spaning på den. Jag tror det tog mig nära två timmar att förflytta mig de dryga två kilometrarna till platsen. Några steg, stanna, lyssna, iaktta. Några meter, stanna, lyssna, iaktta. Dessutom fick jag gå runt en bondes åker för att undvika att gå ut på den och bli upptäkt av någon.

När jag väl kom fram till platsen var det mycket riktigt ett utbränt bilvrak som skräpade i diket. Jag vet inte varför bilen börjat brinna och det verkade inte som att det fanns någon i den när den brann då alla säten var tomma.

Kanske låg någon och vakade över den i hopp om att någon skulle komma och kika på den. Jag kunde bara konstatera att den brunnit, att det inte fanns någon som jag kunde se där varför jag tog mig tillbaka till fortet. Jag kom tillbaka utan några missöden, men kan inte skaka av mig känslan att det hela var en fälla. Ett sätt att locka fram mig. Att lura ut mig i dagsljus. Men i vilket syfte? Och vem?

Klarvaken

Jag vaknade på småtimmarna. Jag var klarvaken. Det har hänt vid några tidigare tillfällen oc då har det alltid varit något på gång. Det var för mörkt för att jag skulle kunna se något. Nu inser jag att jag borde ha skaffat en ljusförstärkare. Fitta, fitta, fitta!

När det ljusnat gick jag ut och kollade från muren, men kunde inte se något utanför. Inga fotspår, inga ljud eller något annat som skulle kunna avslöja att det varit någon här. Däremot en rökpelare inte långt härifrån. På vägen. Kanske en bil som brunnit.

Jag är tveksam till om jag ska undersöka vad det är. Jag vill inte lämna fortet. inte nu när det är ljust i alla fall. Kanske senare ikväll.

Vardagen

Vad gör jag om dagarna då? Ja, det är en bra fråga, jag försöker att inte driva mig själv till vansinne av att sitta och tråka ut mig. Därför har jag utveckla ett strikt schema som följs till punkt och pricka.

Jag vaknar klockan sju på morgonen. på Måndagar och torsdagar tvättar jag mig ordentligt. Övriga dagar gör jag en snabb raggardusch. Sedan äter jag en skiva hårt bröd med lite inlagd makrill som pålägg och dricker en kopp kaffe. Eftersom jag måste spara på mina resurser dricker jag ofta kallt kaffe från dagen innan på morgonen och färskt kaffe senare på dagen. Under tiden lyssnar jag av radion och försöker även få kontakt med andra överlevare. Hittills har det dock varit tyst på kortvågsradion. jag vill inte heller vara allt för aktiv om myndigheterna eller de andra skulle pejla in min signal och få för sig att komma hit.

När detta är gjort sitter jag ca 30 minuter på min träningscykel varefter jag tränar kroppens muskler i ca en halvtimme. Förmiddagen går sedan åt till att gå ett par patrullrundor runt fortet (som jag för övrigt bör döpa till något catchy. Mount Carmel och Alamo och liknande går ju bort eftersom folk gick under där trots heroiskt motstånd. Då känns Leningrad som ett betydligt bättre namn eftersom Leningradborna härdade ut 872 dagar av nazibelägring och överlevde. Ja, Fort Leningrad får det nog bli. Jag ska överleva.

Nå Jag läser även någon timme fram till klockan 13 då jag lyssnar på P1s fortsatta nödsändningar och uppdaterar mig om situationen utanför. Sändningarna blir dock allt kortare och mer sporadiska nu när det har gått snart fyra veckor efter att jag tog beslutet att fly. Efter P1s sändningar brukar jag laga lunch och nytt kaffe. Helkonserver och lite hårt bröd. Sedan en tupplur på en timme. Därefter patrullerar jag åter fortets murar och försöker avgöra om någon har hittat mig.

Varje dag klockan fyra försöker jag ringa de övriga gruppmedlemmarna, men de har inte svarat eller försökt ringa upp igen. Nu är det dock slut med den verksamheten då mobilnätet tycks ha gått ner helt.

Mellan klockan 17 och 18 läser jag lite igen alternativt gör en utrustningskoll beroende på vilken veckodag det är och sedan vid klockan sju äter jag en smörgås. Klockan 20 lyssnar jag åter igen på P1. Strax därefter går jag och lägger mig. Och sedan börjar nästa dag.

På nätterna drömmer jag. Härom natten drömde jag att jag blev stoppad i tre olika poliskontroller. I två av dem fick jag göra ett blås test och i två av dem blev jag stoppad av samma polis. Som dock inte kände igen mig. I natt drömde jag att jag spelade någon slags FPS-spel i andra världskrigsmiljö. Jag kastade hemmabyggda handgranater och sköt tyskar. Grafiken såg ut att vara hämtad från något tidigt Nintendo. Kanske ett NES. Men det fanns ett multiplayer option och jag spelade med några vänner.

Zombie Escape Plan

Att fatta beslutet att dra var inte lätt. Jag kunde inte säga något på jobbet så jag sjukskrev mig, stängde av telefonen, aktiverade den säkra flykttelefonen. Den med alla gruppmedlemmarnas och mina närmaste vänners nummer. Väskorna hade stått packade sedan den senaste materialkontrollen. Flyktbilen var tankad, jag hade kontanter så det skulle räkt till Prag och tillbaka om det hade varit nödvändigt. Allt var planerat och det var bara att exkevera planen. Jag skrev det nödvändiga brevet till myndigheterna om och när de skulle slå in dörren efter att ha fått påringning från släkten. För säkerhet skull postade jag även ett brev till mina föräldrar och några av mina närmaste vänner, så polisen skulle slippa dragga stans vattenvägar efter ett vattenlik. Jag ringde de nödvändiga företagen och sa upp elabonnemanget, telefonen och liknande, men behöll hemförsäkringen och mitt mobila bredband.



"Till den det berör.

Jag förstår att ni läser detta efter att ha brutit upp min dörr eftersom min släkt eller möjligen arbetsgivare har gjort en anmälan om en försvunnen person. Jag har gett mig av av egen fri vilja och är alltså inte försvunnen. Jag vill inte berätta vart jag har begett mig men det går ingen nöd på mig.

XXX"

När jag druckit den sista koppen kaffe sköljde jag ur min favoritkopp och packade ner den i väskan. Den tog egentligen upp onödig plats, men jag gillade den och den fick åka med. Jag vattnade blommorna en sista gång och tömde ur kylen och frysen, slängde skiten i sopnedkastet utan en tanke på källsortering och bröt strömmen. Vi skulle snart ha helt andra problem att dras med. Sedan låste jag dörren bakom mig och gick ner till parkeringen, lastade in grejerna i min lilla citybil och åkte till mitt garage. Där täckte jag av mitt några år gamla projekt, en Cheverolet C2500 Pickup. Från att ha varit ett vrak på hjul var det nu den perfekta flyktbilen. Fyrhjulsdrift, en 6,2 liters diesel V8 och tillräckligt hård för att peta en älgtjur av vägen utan att spräcka kylaren.

Jag lämnade stan bakom mig medan jag lyssnade på radion efter nyheter om nya dödsfall. Löpsedlarna skrek ut budskapet "Dödsinfluensan är här!", "200 000 Smittade, 20 000 döda". "Vaccinet Verkningslöst!" och så vidare. Jag gav mig av på förmiddagen, ut ur stan i riktning mot fortet. Jag ringde samtidigt de övriga i gruppen. De svarade men menade att det var för tidigt att dra. För tidigt att helt säkert veta. För tidigt... Jag var övertygad om att jag hade gett mig av för sent med tanke på köerna. Jag körde på vägrenen. Förbi tutande volvofarsor och hysteriska kvinnor i karriären som satt i sina små BMWs och Nissan Micror och skrek i mobilerna. Jag tror att kamouflagefärgen på bilen gav mig legitimitet att köra där ingen annan körde. Ingen försökte stoppa mig, inte ens polispatrullerna.

Två timmar senare såg jag de första bränderna. Jag höll mig borta från motorvägarnas köer och trafikkaos. Jag hade kört sträckan hundratals gånger. Inga dumma misstag nu. Ta inte "genvägen" över xxx eller yyy... Jag körde genom en mindre stad. Här hade hysterin tagit fart. Byggnader brann och folk sprang runt som halshuggna höns och skrek vilt, slog sönder busskurer och skyltfönster. Jag bara fortsatte.

Jag stannade till på några vägkrogar och köpte lite mat. Hamburgare och pommes frites. och massor av ketchup. Jag tror att min sista hamburgare som jag någonsin kommer äta var den 200 grams burgare med extra allt från Sibylla som jag åt på vägen hit. Men om det här tar slut, om vi överlever och vi ses igen så ska jag bjuda alla på Sibyllaburgare.

Det var sen natt när jag slutligen parkerade pickupen på fortets innergård. Jag gick och la mig direkt. Sov djupt och vaknade sent nästa dag.

Gear

I början, när jag skissade på hur fortet skulle se ut och försökte avgöra vad som skulle behövas skaffade jag en mängd böcker om agrikultur, självförsörjning och liknande och lärde mig att odla potatis, lite bär och frukter och en del grönsaker så som ärtor och bönor. Jag skaffade också en jägarexamen, gick med i ett jaktlag och skaffade mig ett jaktarrende. Jag gick också en mängd överlevnadskurser i syfte att klara mig ute i det fria under någon vecka eller så om jag skulle bli strandad någonstans. Och så skaffade jag grejer. Utrustning. Förberedde mig för ett liv utan elektricitet, utan TV och radio och utan vare sig Icabutiker eller Coop.

Många jag talade med var inne på att barrikadera sig i någon livsmedelsbutik om och när samhället gick under. Själv valde jag att inte göra det. varför? Jo, alla jag pratade med skulle göra det och om de gjorde det skulle resten av den vanliga befolkningen också göra det. Och de skulle plundra, slåss,bränna och förstöra. Nej, det gick bort direkt.

Jag delade snabbt in utrustningen i två kategorier: personlig utrustning som används dagligen och stationär utrustning i fortet.

i fortet förvarar jag nu bland annat:

vattenbehållare av olika slag inklusive oljetunnor för att samla regnvatten i,
vattenpumpar och filter,
medicin och sjukvårdsutrustning inklusive antibiotika,
matkonserver och torrmat. Fördelen med konserver är att de innehåller vatten,
en cykelgenerator,
batterier i mängder,
två oljetunnor bensin,
bensingenerator,
ficklampor,
kemljus,
nödraketer,
byggvaror (träbjälkar, plankor, lättbetongblock, tegel, betong,
konstgödsel,
bygg och jordbruksverktyg,
spritkök,
200 liter sprit,
två portabla elspisar,
en handvevad batteriladdare,
kikare,
några hundra kilo kalk (till dasset),
kortvågsradio,
jag har experimenterat med solceller på taket och de fungerar hyggligt,
jod och aktivt kol,
kokkaffe,
läsunderhållning,
hörselskydd,


Det gick ju inte att skaffa allt på en gång, utan det har långsamt byggt upp med åren. under 8 år byggde vi på fortet, långsamt bygge vi upp vad som skulle vara vår retreat. Men nu sitter jag här själv bland konserver och porrtidningar och lyssnar efter överlevande.

Många amerikanska milisgrupper förespråkar halvautomatiska vapen eller militärt surplusmaterial, men det går ju inte att få tag på här i utan här är det jaktvapen som gäller. Så i min personliga utrustning ingår:

60 liters ryggsäck,
två par bra invanda kängor,
två par extra strumpor,
vattenflaskor. En del föredrar så kallade camel backs som rymmer två-tre liter, men jag håller mig till gamla hederliga flaskor.
vattenreningstabletter,
stormstickor,
huvudbonad,
lite olika kartor över närområdet samt en bilatlas,
en kompass,
en ficklampa,
regnställ,
en liten signalspegel,
en sovsäck. Både säck och liggunderlag tar för mycket plats. Liggunderlagen brukar också vara av så dålig kvalitet att det inte lönar sig att ha ett.
en liten kikare,
en kniv,
en liten handyxa,
en värmerock och långkalsonger,
handskar,
frystorkad mat,
matkonserver,
Tikka M/558 jaktgevär med kikarsikte,
Ruger MK III .22 pistol.

Så om jag skulle vara tvungen att sticka så har jag den möjligheten. Men jag vill ingenstans. Jag vill inte röra på mig, jag vill vänta ut oredan.

Fortet

Idén att skapa en retreat långt bortom civilisationen började ta form i huvudet någon gång mellan april och november 1993. David Koresh hade gått under med sina lärjungar i Mount Carmel utanför Waco, Texas. Amerikanska trupper hade dödats i Mogadishu varpå en hämndaktion dödade några tusen somaliska milismän medan amerikanerna skulle rädda en helikopterbesättning och lågkonjunkturen visade inga tecken på att mattas av utan tvärt om intensifieras ytterligare.

Jag började inte förverkliga idén förän en bit in på 2000-talet, efter WTC-incidenten. Jag minns fortfarande att satt och kollade på TV hos en kursare och medan flygplanen om och om igen flög in i tornen började jag dra upp riktlinjerna för att en dag kunna dra.

Några gamla vänner visade sig vara inte helt negativt inställda till idén, men de saknade rätt drivkrafter så jag började på egen hand. Arvet efter farfar och en del andra inkomster gjorde det möjligt att kunna köpa en lämplig tomt med tillhörande byggnader. Jag började genast renovera. Vinterbona både under och övervåningen på bostadshuset, grävde en brunn och började ordna med muren. MC-klubbarnas fort i Skåne skulle komma att påminna om korthus i jämförelse. De tre små grisarnas halmhydda.

Problemet var att hitta andra lämpliga individer, med sunda värderingar och användbara färdigheter. Humanister var ju inte att tänka på. Jag började helt enkelt kolla av olika verkstadsarbetare, sjuksyrror och ingenjörer. Praktiskt folk helt enkelt. De flesta som hade skills och var med på idén var dock nazister eller bara skogstokiga hippiefreaks med "ett med naturenfetischer" Till slut hittade jag fyra andra. De hade nödvändiga skills och var samtidigt lagom skeva på ett bra sätt. Lite självdistans och självironi men med en underton av extremt allvar. Vi la ner tid och pengar på att bygga vårt fort. Länststyrelsen skakade nog på huvudet men beviljade bygglov för betongmuren. Tre meter rätt upp i luuften och nästan två meter ner i marken. Vi använde färdiggjutna armerade betongskivor som egentligen var avsedda för att bygga hus med. Det såg ut som Israels mur mot Västbanken.

Och nu sitter jag här, ensam, muromgärdad. Isolerad och väntar.

Vad hände?

Mediernas spekulationer om vad som hände var givetvis vilda. Terrorister och mjältbrand var i skriket under den första veckan. När jag fortfarande hade möjlighet att vara uppkopplad dygnet runt och elen fortfarande fungerade hade jag tillgång till alla kanaler. Men det var bara förvirring, ryktes- och panikspridning.

Under den första veckan var det terrorister, lite oklart vilka eftersom både islamister, kristna, buddhister, hinduer och judar dog på löpande band. Israelerna försatte alla med sjukdomssymptom i karantän. De erbjöd sig att ta emot friska flyktingar från grannländerna. Få tackade ja. Sedan stängde de gränserna. Här hemma satt regeringen handlingsförlamad i fyra dar och väntade på ett riksdagsbeslut som skulle förankras i riksdagsgrupperna, debatteras och slutligen beslutas om. det tog en vecka. Tvångsvaccinering. Folk fortsatte ändå att dö, men valde att komma tillbaka. Polisen försökte hålla ordning, men vad kan 15000 illa motiverade snutar göra mot 1000000 döda varav hälften fortfarande gick på benen? Samtidigt som folk började bränna och plundra.

Under andra veckan drogs nästan all underhållning in och ersattes av samhällsinformation. Jag vet inte om du är tillräckligt gammal för att minnas telefonkatalogernas "Om kriget kommer"-sektion? Ungefär den sortens information fick folk. Leta upp ditt närmaste skyddsrum, lyssna på radio, se till att ha varma kläder och någon slags alternativ till din elspis. De flesta fyllde inte ens badkaren med vatten, eller skaffade hinkar att skita i när de satt i sina lägenheter. Jo, tjena, det gick ju så lagom bra. Nu var det även tal om att det kanske var något i livsmedlen som hade ihjäl folk. Ryktesspridningen och konspirationsteorierna legio.

På 10 dagar hade jag inte sett en käft. Några enstaka rökpelare från de större vägarna och tjock brandrök från en bosättning några mil bort, men här, ingenting. Jag hoppades att någon ur gruppen skulle ha klarat sig, men det fanns inget som tydde på det. Mailen var död, nätuppkopplingen blev allt mer sporadisk och radiosändningarna allt mer uppgivna. Hur fan kunde de låta [jag väljer att inte publicera namnet av hänsyn till radioprataren och dennes familj] sitta kvar och sprida förvirring och rädsla? Nå, det verkade som att lyssnarna gick åt ganska snabbt där ute.

Dag elva sända radion bara några timmar åt gången, P1 var den kanal som sände längst om dagarna. De började kl 08 och slutade kl 21, P2 och P4 slutade sända helt redan dag 8. P3 höll ut med den där propagandisten och skräckmonglaren men bara mellan 12 och 16. Så det var P1 som gällde.

Tv hade slutat sända sedan länge. Kanal 1 körde några timmars nöd-TV om dagarna. Samhällsinformation och tecknat för barnen.

Här och nu.

Jag vet inte hur många som lever längre.

Jag vill leva. Jag har mat, vatten, vapen, drivmedel, mediciner och underhållning. Jag hade förberett mig i åratal. Byggt, samlat, gått kurser. Bilar, elektronik, jordbruk, mureri, svetsning, överlevnad, jakt. You name it. Folk skrattade. Vilken dåre. Jag lever, de är säkert döda sedan länge. Och de döda vet bara en sak, det är bättre att leva. det kan vara därför de inte ger med sig. Utan fortsätter att komma. Fortsätter att hålla på som någon slags kloakdjur, amöbadjur som vägrar lägga sig ner och dö.

Det har gått några veckor sedan det började. Jag stack direkt när rapporterna började strömma in. Folk började dö för mycket och för snabbt. Jag stack, ringde gruppen men de tog mig inte på allvar. Nu är jag ensam här i fortet.