Manhunter.

Jag föreställde mig att det inte skulle vara svårare att spåra upp Staffan och hans ligistliga än det var att spåra upp ett skadeskjutet djur. Dessutom hade jag ju Elmer med mig. Inte för att jag trodde att han skulle vara till mycket mer nytta än att hålla mig sällskap och värma mina fötter på natten. Men man får nöja sig med det lilla.

Jag hade lyckats skada deras jeep med min sista lilla present och gjorde mig ingen större brådska då jag långsamt rullade efter dem med Dodgen. Jag vågade inte köra allt för snabbt av flera skäl. det första var rädslan för ett bakhåll. Det andra var att jag lätt ändå kunde tappa bort dem.

Vid kraftiga kurvor där jag inte kunde se vad som dolde sig bakom kröken steg jag ur bilen och rekognoserade till fots. Jag hade ingen större lust att komma runt kurvan bara för att mötas av en välkomstkommitté av bly och död. De hade fördelen av att vara minst tre oskadda individer. Å andra sidan hade jag bitit ifrån ordentligt och dödat minst en av dem. Med lite tur skulle jag slippa träffa på den eller de andra skadade nakna och övergivna längs vägen. Med lite tur låg de istället och blödde i jeepen och bad för sina liv. Bad Staffan om att inte bli lämnade. Bönade om att få åka hem till "Skithåla" i Västergötland.

Jag hade tid att fundera över Staffan och hans plundrare. De hade inte haft AK5or, utan AK4or. Och Den som trillade ur jeepen hade inte något stridsbälte eller stridsväst på sig heller och var något äldre än den typiske värnpliktige. Staffan hade varit relativt klent byggd och berättade inga riktiga detaljer om K3, däremot om Karlsborg och dess stadsplanering och några fik och uteställen - vilket i och för sig kunde vara rent ljug. Jag uteslöt både fallskärmsjägare och luftburna husarer. Kanske var de bara en grupp hemvärnare som mot alla odds hade överlevt så här långt.

Efter några mil längs motorvägen söderut fanns en avtagsväg som ledde mot något samhälle. Oljespill och hjulspår avslöjade att de hade svängt av med jeepen. Jag stannade och rekognoserade till fots. Spanade efter något avvikande i terrängen men kunde inte se något. Men det var tydligt att de styrde mot det lilla samhället. Jag skulle bli tvungen att följa efter. Jag satte mig åter i Dodgen och rullade långsamt in mot vad som bäst kan beskrivas som ett döende samhälle med 1500 olyckliga själar. Det vill säga inte helt olikt orten där jag själv växte upp. Med lite tur skulle det finnas ett Ica eller ett hemköp på orten och där skulle de troligtvis försöka proviantera och hitta förband åt sina skadade runkkompisar.

Mycket riktigt. Det fanns en Ica-butik, men det var en sorglig skapelse som plundrats både en, två och tre gånger, men det hade inte hindrat runkplutonen från att åka dit i desperat hopp om att finna något ätbart. Jag hade ställt Dodgen väl undangömd. Elmer värmde förarsätet och själv iakttog jag jeepen för att se om någon eller några rörde sig kring den. Inte en kotte. Kanske var jag för sent ute. Kanske hade de övergivit den.

Jag låg i en utkyld lägenhet, ett par meter in i vardagsrummet. Någon hade haft vänligheten att bryta sig in coh slå sönder allt. Jag hade god sikt över butikens parkeringsplats. Jag väntade i två timmar. Mörkret började sänka sig över Sverige. Och då öppnades dörren till Icabutiken och en person kikade ut. 300 meter till jeepen. Ett hyggligt svårt skott i skymningsljuset. Förardörren var vänd mot butiken. Jag hade skottfält mot passagerardörren. Första personen rusade ut till jeepen och hoppade in i förarsätet. En person kom stapplande och hasade sig till baksätet på vänstersidan. Sedan ännu en och ytterligare en. Jag kunde inte urskilja ansiktena. Jag siktade på den som skulle in och rida shotgun.

Kramade avtryckaren. Kände rekylen. Laddade snabbt om. Hade jag träffat? Ja, han låg på marken. Skrek. Inget nytt mål. Dörren öppen. Bilen rullade. De övergav sin bullrunkarkompis. De flydde över en refug, plöjde ner en Herr Gåman-skylt, höll på att köra i diket, kom upp, fortsatte.

Själv låg jag kvar och väntade. Väntade på att natten skulle komma.

Creedence Clearwater Revival – Fortunate Son