För några år sedan läste jag lite diverse amerikanska åsikter om IED's. Improviserade bomber som jihadisterna i Irak och Afghanistan grävt ner för att spränga NATO-soldater med. Inklusive några svenskar. Fegt var det generella omdömet. Visst, det kan man ju tycka. Krig är dock inte tänkt att vara rättvist. Krig är tänkt att vinnas och kan man inte vinna i någon slags traditionell shoot out får man försöka vinna på något annat sätt. Antingen genom att avfyra en kryssningsmissil från 300 mil bort eller bara genom att spränga tillräckligt många bilar med hjälp av en mobiltelefon en granat och ett brunnslock. Polackerna har hånats i generationer för sitt "kavallerianfall" mot nazitanks och dessutom dragit nytta av det för att bortförklara sin förlust. Men på det hela taget visar det bara att Old School inte vinner över New School på öppen mark. Man vinner med vässade bambukäppar nerkletade med bajs i en kamouflerad grop.
Själv har jag vare sig granater eller brunnslock. Däremot några gasoltuber, elektrolytkondensatorer av lite större sort och några hyggliga strömkällor. Mina bambukäppar utgjordes av några plankor med tretumsspik, och bajs. Det var alltid något.
Felkopplar man en elektrolytkondensator och kopplar på spänning exploderar den. Exploderar den i ansiktshöjd är det dåligt. Särskilt om man har en kondensator som väger 4 kilo, och lägger den i en burk med stenkulor. Face off, eller kanske rent av Head off... Jag undrar vad Staffans kompis tänkte när den exploderade i midjehöjd i hallen.
Jag hörde smällen och skriken. Jag hade evakuerat fortet under natten eftersom jag utgick från att de skulle komma i gryningsljuset. Mycket riktigt. De körde genom porten med jeepen. Gjorde flis av den. Två man hoppade direkt ut och tog sig in. Den ena utlöste tryckplattan i hallen. Det gav mig en liten stunds respit. De tvekade. Jag låg kvar i mitt gömsle och höll på att frysa tasken av mig.
Någon tog sig upp på övervåningen och sköt upp dörren till sovrummet. Två hagelskurar och ytterligare en explosion. Mer skrik. Jag kunde höra dom från där jag låg. Ännu en, kanske två skadade. Jag låg i en bra position för att kunna pricka första bästa som kom ut genom porten. Galten backade ut. Någon stod upp genom en taklucka och spanade. Bilen stannade, började vända runt och då kramade jag avtryckaren. Det var mindre än 200 meter bort. Staffan började snabbt få ont om vänner. De svängde runt bilen. Tappade en amigo på vägen. När de körde över dräneringsröret under vägen fick de sin avskedspresent. Två gasolflaskor detonerade och kastade grus, is och slask omkring sig. Jeepen verkade dock köra mer eller mindre obehindrat vidare. Mer eller mindre. Den haltade framåt.
Jag väntade tills de försvunnit innan jag vågade mig fram.
Oljespill på vägen. Jeepen var skadad.
Staffans kompis låg och dog en bit bort. Så mycket för deras kameraderi. Jag lät honom ligga.
Fortet brann. Det var inget vidare. Ganska kraftigt dessutom. Jag sprang in och lyckades släcka bränderna i hallen och på övervåningen och började räddade vad som räddas kunde. En hel del mat låg redan i Dodgen. Generatorn var det viktigaste. Och dieseln. Mat, ammunition, några extra ombyten, det var det jag behövde. Jag spikade igen den söndertrasade dörren och dörren till mitt sovrum. Jag startade Dodgen och rullade ut ur Leningrad. Bort till Staffans kvarglömda kompis. Jag klev ur, han kved och pep när jag tog hans kängor och värmerock. Hans AK4 och hans två magasin. Sen körde jag långsamt vidare. Efter galten. Efter Staffan. Elmer morrade i passagerarsätet.
Min hämnd ska serveras kall.
The Hit Nation – TV Theme From “Baretta” (Keep Your Eye On The Sparrow)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar