Roadblock.

Vägspärren. Alla fyra körfält var blockerade. De södergående banorna var helt blockerade av fem eller sex personbilar som ställts tvärs över vägen. Den norrgående banan var också blockerad, men med ett system som tillät genomfart. Högerfältet var blockerat, några meter senare var det vänstra blockerat och jag gissar att det högra var blockerat ännu en gång vilket bara tillät en långsam genomfart med en skarp S-kurva mellan vraken.

Jag stannade Dodgen och lät motorn gå medan jag tittade ut genom fönstren efter rörelser. Jag skymtade någon eller några. Men avståndet var för stort för att kunna avgöra hur många de var och kikaren hjälpte inte heller.

Innan jag visste ordet av hade någon startat en bil och kom plöjande från bakom vägspärrsbilarna med helljusen påslagna. De var nog inte ute efter att bjuda på kaffe så jag la i backen, skumpade över till den södergående körbanan och vände tvärt.

Och där var vi, vägdesperadon i vansinnesfärd längs den frusna ödemarksvägen.

Spaning

Jag har återhämtat mig hyggligt men påminner fortfarande mer om en Biafraunge än om en riktig människa. Jag har varit på spaning. Jag valde att ta en tur med Dodgen trots att den ger en del ljud ifrån sig, men det är bättre att ge ljud ifrån sig och kunna smita snabbt om jag blir upptäckt än att inte orka springa under samma förutsättningar.

Jag lastade passagerarsätet med ett daypack. Mat, vatten, en värmerock, pistolen och jaktgeväret.

Tidigare har jag mest spanat söderut men tog mig denna gång norrut. Det var inga problem att ta sig ut på motorvägen. Ju längre norrut jag kom desto fler persedlar låg det på vägbanan. Förutom en del bilar som stod övergivna läg det mängder av kläder, filtar, resväskor och annat en gång i tiden nyttigt både i dikena och på körbanan. Ute på fälten kunde jag mellan åt se vad jag gissar har varit gamla övernattningsplatser. Små koncentrerade ytor belamrade med skräp, sovsäckar - en del med ägaren kvar i. Fastfrusna i leråkern. Ihjälfrusna när det var som kallast. Vissa hade inte ens haft en sovsäck.

Det fanns också spår av laglöshet och plundring. En nerbränd bensinmack, sönderslagna bilar och döda kroppar. Omkullsparkade barnvagnar.

Jag rullade norröver under någon timme. Jag körde kanske tre mil eller så. Passerade några ortsskyltar och avtagsvägar. Slutligen kom jag till det jag fruktat under en längre tid. En vägspärr. Bemannad...

Sjuk och vek.

Jag har legat sjuk. Igen. Jag tror jag hade lunginflammation. Feber, kraftig hosta som inte ville ge med sig och fruktansvärda svettningar. Jag har åter igen ätit antibiotika. Jag har tre dagar kvar av kuren. Elmer har fortsatt att prata. I alla fall tror jag att han gjort det. Och jag har hört kraftiga motorljud ute längs motorvägen.

I söndags hostade jag blod. Dock inte ur lungorna utan på grund av att jag hostat sönder halsen. känslan var på det hela taget som att någon först eldat sönder slemhinnorna för att sedan riva med en rasp längs det blottlagda köttet. Ett tag var jag övertygad om att jag skulle dö. Nu hostar jag inte längre.

Dessutom svullnade mina händer upp i början av veckan. Ett tag funderade jag på om det var urinsyror i blodet. Nu har dock svullnaden lagt sig.

Jag ser ut som jag legat i graven. Blek, hålögd och mager. Jag har beslutat att gå upp till 3000 kalorier om dagen under den kommande veckan. Om jag år i stånd ska jag också ut på en spaningspatrull imorgon.

Röster.

Idag hörde jag röster. Jag satt i det stora rummet och rattade på radion igen för att försöka få in den ryska kanalen igen. Givetvis utan resultat när jag hörde det. Först trodde jag att jag inbillade mig. jag har börjat höra både det ena och det andra men är medveten om att stegen på övervåningen, ljudet i köket och motorljuden inte är riktiga. Jag bara inbillar mig att det är ljud för att jag inte vill vara ensam. Så vitt jag vet är jag kanske den sista människan i det här landet.

Nå, jag satt där och vred på rattarna när jag hörde det. "Du!" först var det bara ett tilltal. Jag trodde jag inbillade mig igen så jag ignorerade ljudet. Sen igen "Du, jag pratar med dig!" Jag stelnade till och gåshuden reste sig. Nu var jag övertygad om att jag hörde någon som pratade. det gick inte att ta miste. Jag tittade runt i rummet. "Du vet att du inte kommer klara dig va?" Jag greppade pistolen och scannade av rummet efter den som sa det. det fanns ingen där. Jag tittade på radion. det var inte den. Ljudet kom mer nerifrån. Jag tittade runt igen. I bakgrunden sprakade radion. På golvet satt Elmer. Han glodde på mig med sina sjuka gula hundögon. Som ett skal med något annat än gamla trötta Elmer där innanför.

Jag siktade på honom. "Det var du eller hur?" frågade jag den trötta gamla taxen. Han svarade inte. Men jag såg i hans ögon att han förstod vad jag sa. Han fortsatte att stirra. "Håll käften! Jag lyssnar inte på dig!" Jag petade ut Elmer ur rummet och stängde dörren.

Nu hör jag hundar som pratar...

Entertain me.

Jag önskar att det fanns några TV-sändningar. Jag skulle vara nöjd med så lite som någon Tjeckoslovakisk dockteater eller den ryska filmatiseringen av Karlsson på taket (som efter vad jag förstått va hejdlöst populär i Sovjet och Ryssland.). Det skulle inte ens behöva vara textat. Antingen det eller något program om utvecklingsstörda neurosedynbarn som gick på TV på 70- och 80-talet. Sådana där program som var till för att vi barn skulle lära oss att uppskatta uppväxten i det socialdemokratiska Sverige. Landet där ingen svalt men ingen heller kunde bli rik genom att arbeta. Blev man rik på arbete så var det något lurt. Däremot var det helt ok, nej, rentav föredömligt att vinna miljonbelopp i Bingolotto eller på V65 eller vad man nu spelade på. Men nu kan de sitta där med sina miljoner och se vad det hjälper.

Radion är död. Allt som hörs är ett brus och knaster. det är nästan så att jag skulle kunna tänka mig att lyssna på kommersiell radio bara för att höra någon annans röst. En helt vanlig människoröst som lider av mundiarré och låter folk ringa redaktionen för att uttala sig om huruvida gravida kvinnor är vackra eller ej. Själv tycker jag att de flesta såg ut som träsktroll i sitt gravida tillstånd. Det var som att graviditeten och mammaskapet var en ovillkorlig kroppslig kapitulation. Se bara på de före och efterbilder som folk skickade till Aftonbladet för att visa vad graviditeten gjorde med kroppen.

Men jag vill se på TV. Jag vill se rörliga bilder. Jag skulle rent av kunna se på något program med Staffan Westerberg. Eller något program om och med tjockisar med förståndshandikapp som släpps loss på en gräsklipparoutlet. Eller någon slags knulltv där de låser in 20 Beyoncebrudar från hooden tillsammans med lika många tatuerade gymapor och så obegränsad tillgång till sprit och Mary Jane på det. Det bästa vore förstås att ge Jonas Thente ett eget TV-program och fria tyglar.

TV, denna drog. Jag gillade TV. Jag gillade Razzel och Nöjesmassakern när jag var liten. Jag följde slaviskt Beverly Hills och var skräckslaget övertygad om att någon jävel i förtid skulle avslöja vem som mördade Laura Palmer. Särskilt när T-shirtsen med texten "I Know who killed Laura Palmer" dök upp. Bläckfisken var också bra. Och ett med naturen. Det var kanske mitt bästa program. Sen fick vi satellitkanaler. Bland annat några brittiska barnkanaler med tecknat och en helt ny värld öppnade sig. He-man, Thundercats, Transformers och plötsligt framstod Staffan Westerberg och de östeuropeiska dockteatrarna och glasanimationerna som... ja, precis, fattiga öststatsprogram. Hur kan tjeckiska folksagor målat på glas mäta sig med Thundercats?

Sedan dök dockusåpor och mobbningstv upp. Och jag gissar att det var där det tog slut. Vi hade nått den västerländska civilisationens höjdpunkt. Vår tidvattenvåg började dra sig tillbaka just i det ögonblick som någons äckliga lilla kuk penetrerade Linda Trosing i det gröna ljusförstärkarskenet i en dokusåpa 2003. Civilisationen tog slut i samma sekund som man kunde bli känd pga av att man knullat i direktsänd underhållningstv. Var det dit vår jakt på frihet och berömmelse hade lett oss? Nu, sex, sju år senare förstår jag att det tidiga 2000-talet var en speciell tid att uppleva. Berömmelse var det enda som betydde något. det spelade ingen större roll varför folk kände igen dig. Bara du var berömd, eller känd, eller i alla fall igenkänd. Dokusåporna var det perfekta verktyget för berömmelsekåta ungdomar utan några som helst användbara färdigheter. Allt de behövde göra för att komma med vara att ha någon spelad eller verklig extrem åsikt eller ett extremt utseende, eller bara ett konstigt namn. Och det enklaste sättet att bli ihågkommen och igenkänd var genom att ligga med någon. Och var man för ung för TV kunde man skaffa en blogg och göra sig synlig. En modeblogg.

Vad gör de nu? vad gör Linda Trosing? Och Pissie? Lever de eller har de dukat under? Jag hoppas för deras egen skull på det senare, för deras egen skull. Om de lever vad gör de då? Trosings mig veterligen enda färdighet var ju att synas så hon kanske används som bete. Pissie och hennes kompisar kanske ger modetips åt liken, eller sådana som jag. Eller så hoppas de på att någon eller några förbarmar sig över dem. Will fuck for food?

Sex Drive

Jag försökte ägna mig en stund åt självstimuli. Jag har ju en uppsjö med lämplig litteratur men det ville sig inte. Jag kunde inte få upp den.

När jag sluter ögonen och greppar staken ser jag bara Gustavs avkapade huvud som med öppen mun sträcker sig efter kuken.

Mitt eget kön äcklar mig.

Elmer.

Efter att jag tvingats döda våldtäktsmannen David och förpassa Gustav till andra sidan - igen var jag glad för att Elmer dök upp. Trots att han luktade illa, åt min mat och gick omkring och fes äckliga hundfisar. Nu har Elmer börjat stirra.

Han sitter på golvet några meter från mig och stirrar med sina gula hundögon. När jag var mindre hade familjen hund. En Irländsk setter med stora bruna ögon. han kunde också stirra, men han stirrade på ett helt annat sätt. han stirrade med mjuka, bedjande ögon.

Elmer stirrar med sina bleka gula hundögon som att det finns någon annan där bakom. Som att Elmer egentligen bara är ett skal som huserar någonting helt annat. Idag har han suttit still och stirrat sen jag vaknade. Han började så snart jag hade klivit upp. Han satte sig vid köksdörren och klistrade fast sina bleka ögon på mig när jag drack mitt kaffe och försökte ratta fram någonting på radion. Sen gick jag ut i stora rummet och han följde efter och satte sig i dörröppningen och stirrade.

Samma sak igår och förrgår. Först tänkte jag inte på det utan tolkade det som att han var nödig och behövde gå ut och göra sina hundbesvär - bajsa lite, skvätta lite revir och äta lite bajs. Men icke. Han har slutat gny, slutat vanka av och an. Han bara sitter där som någon sorts vålnad och hundglor.

Hade Elmer varit en större hund hade jag nog blivit rädd, nu blir jag mest nervös men en gammal strävhårig tax med dåliga tänder och sämre andedräkt är ju ingen Kujo direkt.

Den tunna röda linjen.

Idag är det söndag. Vilodagen. Och jag har inte gjort ett skit här i fortet. Och det syns. Det ligger MRE-påsar och konserver i köket. Och de har börjat lukta. Elmer stryker runt och fiser. Jag gissar att det beror på maten han äter. Det är ju inte så att han får Doggy eller Hills torrmat. Man skulle kunna säga att här ser ut som i en ungkarlslya, vilket får mig att skämmas en aning. Jag borde ta och städa upp och slänga det brännbara i kaminen. Det brännbara ja. En av plundrarna ligger fortfarande där ute. Den som försvann har jag inte sett ett spår av. Kanske blev han träffad och kröp iväg någonstans för att dö. Jag kanske hittar honom i vår när snön smälter och han tinar upp och börjar lukta.

Utanför fortet ligger de smittade i en prydlig hög. Skavfötters staplade en dryg meter högt. "I used to stack fucks like you five feet high and use as sandbags." Ännu en snappy oneliner som jag kan använda om tio år när folk frågar vad jag gjorde. Den och "Ja, inte fan skyfflade jag skit i Skellefteå i alla fall." Jag tror det är i sådana här fall folk blir religiösa. Här vid mänsklighetens yttersta utpost. På gränsen till barbariet och undergången. Den tunna röda linjen som skiljer de överlevande från en säker död, eller en fortsättning som smittad pestis. Folk plockar fram den heliga skriften och läser några väl valda rader om hur Gud med hjälp av några få utvalda ska besegra smittpesten. Eller kommunismen eller vad man har för fiende för dagen. Och det är ju inte så konstigt kanske. Radion har varit död de senaste veckorna. Inga kondensslingor i skyn. Bara jag ensam i ödemarken. Inte ens ett rött streck, snarare ett pisshål i snön.

Frågan är hur jag ska förhålla mig till bibeltexterna? Hjälper Gud mig eller hjälper jag Gud? Det senare tror jag har passerat gränsen för högmod för länge sedan. Och ska man se texterna som absoluta regler eller mer som riktlinjer? Jag vill ju inte utvecklas till en bokstavstroende ortodox knäppgök med för många vapen. Men vad är alternativet? Att plocka russinen ur kakan och i framtiden ses som en skenhelig tönt? Men skulle jag i så fall bry mig? Sannolikt inte.

I övrigt är det fortsatt kallt. Jag eldar på moderat i vinterkylan. Det ökar förvisso risken för upptäckt, men jag tror att området för tillfället är tomt på allt liv så när som mig själv och Elmer. Och jag riskerar hellre upptäckt än frostskador på lemmarna. Kanske borde jag bränna upp pestisarna medan kylan håller folk inomhus eller djupfrysta. För snart blir det varmare och då kommer de igen. Och den tunna röda linjen kommer prövas igen, och igen, och igen.

Liquid Courage.

Det har varit några hårda dagar här i Fort Leningrad. Min ointagliga fästning. Det är nu det har börjat. De smittade som drogs hit av de två plundrarna (som nu för övrigt inte kan vara annat än döda) drog med sig fler och fler. Jag har vid flera tillfällen läst att smittade ska ge ifrån sig ett gutturalt stönande läte som ska locka till sig fler, och ta mig fan om det inte stämde. Jag har gjort gott bruk av mina peltor-hörlurar och hörselploppar.

Det var sammanlagt sju stycken som dök upp direkt efter eldstriden med plundrarna. En av dem tycktes ha slunkit undan och den andre skadades svårt och kröp under vägen och in i ett dräneringsrör. De smittade försökte gräva sig ner genom tjälen och ner genom betongröret men gav upp då deras fingrar slitits ner till små smetiga stumpar. Jag ville inte fortsätta skjuta även om det hade varit en smal sak att göra av med odjuren på det relativt korta avståndet. Men jag var orolig för att ett fortsatt skjutande skulle dra till sig fler och fler och fler och fler. Istället funderade jag på hur jag skulle kunna göra av med dem under mer ljudlösa former. Handgemäng mot sju stycken, relativt snabba smittade var inget jag ville ge mig på.

Medan jag väntade kom ytterligare fler då de smittades ylande drog till sig ett tiotal till. Jag kunde fram mot småtimmarna räkna till 27 smittade. Några klädda i vinterkläder någon i t-shirt och jeans och den kanske bisarraste av alla, en småfet snubbe i 45-årsåldern klädd i grön plyschklänning och pumps. Jag hoppas för allt i världen att snubben hade haft en peruk när han var ute och gjorde sin grej och inte den där halvflinten han bar r unt på när han dök upp.

27 smittade, ingen långsammare än en sjuåring som sprintar. Det var ju gott så länge de höll sig på behörigt avstånd och degade runt vid röret. Men säg det goda som varar. Jag satt och smaskade i mig en varm MRE och en av mina få kvarvarande Coka Cola-flaskor (baby coke) när Elmer plötsligt fick ett ryck började skälla som en besatt. Innan jag hann få tyst på honom kunde jag höra hur freaksen där ute började dra sig mot fortet.

De kunde inte ta sig över muren tack och lov, men tanken på att de nu visste vart jag var och att det fanns levande kött bakom muren drev dem till vansinne och de började ge sig på muren och porten. Jag backade Pickupen mot porten för säkerhet skull och kontrollerade vapnen en gång till. Pistolen, hagelgeväret, jaktgeväret, knivarna, yxorna och spadarna.

I två dar väntade vi ut varandra. De smittade på ena sidan muren, ivrigt klösande sina fingrar till stumpar mot betongen och jag på den andra sidan. Med varmt kaffe, varma MREs och en hutt vodka mellan varven. Liquid courage. Social lubricant i vanliga fall, men nu vet i fan längre. Jag börjar fatta varför vissa (ryssar) väljer att supa sig redlös innan de går ut i strid. Liquid Courage.

natten till den tredje dagen (dvs igår) frös det till ordentligt. Det drog ner mot minus 30 (vilket får mig att fundera på hur mycket jag ska elda på här nu eftersom huset kyls ner snabbare än T2 i flytande kväve). Det resulterade hur som helst i att pestisarna där ute frös till. Säg det djupfrysta lik som rör sig. Nej just det. När jag tog av mig Peltorlurarna och kikade ut över murkrönet kunde jag nu räkna till 32 fastfrusna, tysta och orörliga köttfreaks med nyllena mot muren. Två Jack Daniel's senare satte jag en brandyxa i kraniet på den första.

Det var drygt arbete att avverka alla 32 smittade och släpa dem till en stor hög. Jag dröp av svett och jag hade medvetet lämnat tjocktransan till sist. Han hade inte längre några pumps på sig och klänningen var helt söndertrasad. Under verkade han ha någon slags raffset täckt i diverse kroppsvätskor efter att tarmfunktionerna upphört... Stackars jävel.

Jag släpade även ut plundraren från dräneringsröret. Han ligger här på insidan av muren i väntan på kremering.

Nu ska jag ha en sup och sen ska jag bygga några brandbomber. Dessutom måste jag fundera på hur länge bränslet kan tänkas räcka om jag eldar på för fullt till dess att temperaturen stiger.

O.K. Corral

Om tio år när någon frågar vad jag gjorde under katastrofen och om jag dödat några människor kan jag bara svara "Nej, inga människor, bara fiender".

Igår konfronterade jag för andra gången människor med dödlig utgång. En död och två skadade, varav jag är en av de skadade. Jag halkade på stegen och stukade foten när jag skulle ner från stegen.

Under kvällen var här några och smög runt. Troligen samma folk som sköt mot mig på Larssons gård tidigare på dagen. Jag smög ut med jaktgeväret och pistolen. Tog mig försiktigt upp på muren så jag kunde spana av området. Jag såg tydligt en figur och kunde ana en spanare längre bort. Jag gjorde ingen hemlighet av att jag var där. Jag tog sikte på han som var framme och smög runt som en snuskig fönstertittare. Skrek åt honom att stå still och släppa vapnet. Han skrek tillbaka. Började springa. Spanaren sköt ett skott, jag sköt mot den som sprang. Missade säkert. Sköt igen och igen. Tre skott i snabb följd. Ett vanligt fel när man skjuter på natten är att man ofta skjuter för högt. Tur för mig eftersom de sköt tillbaka. Men båda sprang så det var inte så mycket med det. Två skott kvar. Siktade noga. Lågt. Kramade avtryckaren. Han föll som en klubbad gris. Skrek som en också. Hans kompis stannade inte för att hjälpa honom. Femte skottet. Lågt igen. Kramade avtryckaren. Han försvann i skogsbrynet. Men den andra ville inte sluta skrika.

Nu har jag ett helt annat problem. Han som jag träffade under natten har lyckats locka hit smittade med sitt skrikande. Jag tror han har lyckats krypa ner i ett dräneringsrör under vägen. De smittade håller sig ungefär hundra meter bort och försöker gräva sig genom tjälen. Ner genom vägen, till betongröret. Vad fan gör jag nu? Är det nu det börjar på riktigt? Och vart tog den andre vägen?

Bakhåll.

16:47
Jag trodde att jag skulle få en lugn stund när jag rekade Larssons gård men icke. Jag gjorde förvisso allt rätt men som med allt annat kan man inte förutse allt. Särskilt inte när desperadon som lyckas smyga sig på en och börja fittas.

Att ta sig till gården var inget problem. Jag börjar känna terrängen ganska bra och har ett par tre olika ruter som jag brukar använda mig av när jag ska till och från fortet. Jag hade mig mig en mindre ryggsäck, pistolen och hagelgeväret. Jag tänkte att jag inte skulle ha särskilt stor nytta av jaktgeväret.

Larssons gård tycktes lika övergiven som när jag var där senast och hämtade dieseln. Jag tog mig efter en stund spaning till ladugårdsbyggnaden för att börja där och sedan ta mig till vagnhallen och därifrån vidare till boningshuset. Ladugården var fortfarande hem åt de döda kreaturen som svultit och törstat ihjäl. Stanken var något mindre och jag gissar att djuren inte har hunnit tina upp efter de senaste veckornas kyla. Inga spår efter någon.

Vagnhallen var tom på folk och jag kunde inte finna några spår som kunde avslöja några besökare. Jag tittade på Larssons gamla traktor och påminde mig om Sveriges civila drivmedelsreserv under 70-talet. I händelse av krig skulle den räckt i kanske en månad. Inte mycket till självförsörjning där inte.

På väg till bostadshuset exploderade luften kring mig. Skarpa knallar. Ett vansinnigt surrande runt huvudet. Någon sköt på mig. Jag stelnade till. Gjorde allt fel. Försökte avgöra varifrån det sköts. Från huset! Två, tre, fyra skott. Öronbedövande knallar. Jag försökte hitta ett skydd. Sprang som en idiot och kastade mig över en betongmur. Misstag. Ner i gödselgropen. Försökte ta mig upp. Fler skott i någon oklar riktning. Kanske bakom huset. Lyckades klättra upp. Springande steg. Ett öronbedövande sus i huvudet. Jag avlossade båda hagelpiporna mot vad jag tror var en person. Kan lika gärna ha varit en skugga eller något inbillat. Sen sprang jag. In i skogen. Flydde. Tog en lång omväg för att leda bort skytten eller skyttarna.

23:30

Någon smyger här utanför. Det är med all sannolikhet skyttarna. Elmer är orolig. Vapnen laddade. Om de försöker ta sig in kommer jag att skjuta först och fråga sedan. Dags att ta reda på vad det är för några.

Merry fucking new year.

Nytt år i apokalypsen. Vad ska jag säga? I normala fall brukar jag göra någon slags recap på året och summera innehållet. Att summera förra året känns överflödigt eftersom allt överskuggas av jordens undergång.

Igår höll jag mig nykter. Av säkerhetsskäl då jag vid upprepade tillfällen såg ljussken på himlen. Jag funderade ett tag på vad det var men kom snabbt fram till att det rörde sig om ljusraketer som någon eller några sköt. Kring midnatt tyckte jag mig höra skottlossning någonstans, men eftersom jag till största delen är omgiven av skog hade jag svårt att avgöra varifrån ljudet kom. Det lilla jag kunde höra var ändå tillräckligt för att avgöra att det rörde sig om minst två olika vapen. Plundrare kanske? Eller lappsjuka. Jag vet inte.

Det har varit töväder under ett antal dagar nu och det mesta av snön har smält bort, vilket är bra eftersom det gjort att jag under dagen kunnat lämna fortet och försöka ta reda på vart skottlossningen kom ifrån.

Motorvägen är översållad med skräp som folk lämnat efter sig men inga spår efter någon skottlossning. Imorgon tänkte jag spana av bonden Larssons gård.

Elmer käkar så det står härliga till och släpper ifrån sig de mest avskyvärda pruttar. Inte ens han själv stannar kvar i rummet.

Har sporadiska drömmar om Gustav och Daniel.