Bodycount.

Jag hade svårt att sova under natten. Inte så mycket för att jag hade skjutit en man tidigare under dagen utan för att jag inte kunde minnas hur många det faktiskt var. Hur jag än räknade fick jag alltid fram olika många. Lite som när jag försökte göra en lista på vilka jag hade legat med. det blev olika varje gång. det berodde på hur jag räknade.

Gustav, Gustavs rape'o-kompis, en plundrare, två av Staffans ligister. Sen mindes jag bonden Larsson. Och hur skulle jag ställa mig till de två i Leningrad, de som bröt sig in i fortet. Var det någon mer? Jag tror inte det. Och tekniskt sett var Gustav redan död, eller i alla fall en pestis. Lika så Larsson. Gustavs kompis var jag tvungen att skjuta i rent självförsvar. Precis som plundrarna och ligisterna. Hur många i kallt blod? I ren vredesmod... Inga. Jag har inte mördat någon människa. Har jag dödat någon? Bara fiender. Faktiskt bara Gustavs kompis.

Innan solen gick upp tog jag mig fram till Ica-butiken. Staffans ligistvän låg i fosterställning i snömodden. Jag brydde mig inte om honom. Det var inte svårt att ta sig in i butiken. De automatiserade dörrarnas glasrutor var sönderslagna sedan länge och jag spanade in i mörkret. Det var tyst. Det krasade lite i det krossade glaset när jag smet in. Elmer i ryggsäcken. Äcklig hundandedräkt bakifrån. Plundrade hyllor. Sönderslagna hyllor. Det fanns inget av värde kvar. Kassorna var uppbrutna. Rånade. Vad folk nu skulle med papperspengar till. Jag mindes att Järnia i Söderköping på 90-talet hade en jaktavdelning med hagelbössor, jaktkläder och amunition. Synd att jag inte var där.

Det var ingen mening att stanna kvar. Jag gick förbi en av kassorna och såg en gammal kvällstidning. En riktig tidning. Kanske den sista i sitt slag. Aftonbladet "SÅ SKYDDAR DU DIG!" Den var daterad tre veckor efter att bestämt mig för att fly till Leningrad. Jag sjönk ihop på golvet och började långsamt bläddra. Ledarsticket uppmanade till solidaritet. We shall overcome. Martin Luther King, Laila Freiwalds och nu Aftonbladet. Jag bläddrade vidare. Evekuerings- och uppsamlingsplatser, hela listan. Ett 20-tal platser i hela landet. Inga resurser för att rädda alla. Mest resurser i storstadsregionerna. Norrland fick klara sig själva.

Robinson-den-och-den och någon kändisbrud hade lyckats fly - tillsammans. Svenska kyrkan manade till lugn. Statsministern uttalade sig "Alla nödvändiga resurser är tillsatta. Ingen orsak till panik. Situationen allvarlig men under kontroll." Oppositionen klandrade regeringen för passivitet och någon småbarnsmorsa snyftade om att hennes unge dött på IV-avdelningen och att hon inget fick veta.

Jag avbröts av att Elmer började morra och gny. Trubbel. Jag stoppade på mig tidningen och kikade ut genom den trasiga dörren. Rörelser i periferin. Folk på väg i min riktning. I kikaren kunde jag snabbt räkna till ett tiotal. Långsam, hasande gång. Få eller inga kläder. Pestisar! Jag började svettas. Jag var osäker på om jag skulle kunna ta mig till Dodgen. De kom närmare. Inte fokus på dörren. Fokus på Staffans kompis. Han rörde på sig! Jag drog mig in i lokalen, letade nödutgång. Hittade lastbryggan. Smet ut. Rörde mig runt, inga pestisar på den här sidan. Rörde mig runt huset i skydd av några bilar. De var nästan framme vid kompisen. Han ylade som en skadeskjuten hund. Ett hjärtskärande skrikande. Dödsångest. Ren skräck. Han försökte krypa mot butiksdörren. jag räknade tolv pestisar. Höjde AK4an.

Ylandet och pestisarnas flåsande stön dränktes i AK4ans avgrundsvrål. Ett biltak som stöd. Mynningsflammorna skymde sikten. Jag tömde magasinet. De flesta stod kvar. Bara två som låg stilla. Jag fumlade med ett nytt magasin och bytte position. Skakande siktade jag på den närmaste. Missade. Sköt. Missade igen. Darrade. Sköt. Hans huvud exploderade som en vattenmelon. Seger! Lugn, siktade, kramade. En till och ytterligare en. De var på väg mot mig. De flesta. Jag laddade, siktade sköt. Bytte position, laddade, siktade sköt.

Tystnad. Döda pestisar överallt. Två dussin utspridda bland bilarna. Nästan all ammunition till AK4an förbrukad. 7 skott kvar. Staffans kompis hade kravlat halvvägs till dörren när jag kom satte foten i ryggen på honom. Han levde. Svårt skadad. Skotten skulle locka till sig fler. Jag kunde nästan höra deras utdragna flås-stön. Med foten rullade jag över honom på rygg. Smutsig, blodig, utmärglad. Jag petade ur sex skott ur magasinet. Ett skott kvar. Jag la vapnet ifrån mig. Utom räckhåll för honom. Jag väste "Ett skott. Använd det hur du vill." Sen vände jag mig om och började småspringa mot Dodgen.

Jag satt i förarsätet när jag hörde skottet från parkeringsplatsen utanför en Ica-butik i Röfors. Jag rullade iväg. En vägskylt pekade mot Askersund.

Susie Tallman – Waltzing Matilda