En ny gryning.

Allt eftersom dagarna blev varmare snabbades förruttnelseprocessen på i pestisarnas döda kött. De blev allt färre och långsammare. De höll helt enkelt inte ihop längre. Naturens krafter gjorde slut på dom i en snabbare takt än de kunde föröka sig. Vädrets makter och bristen på värdar besegrade slutligen smittan.

Vi hade lämnat strykjärnet och händelserna där bakom oss. Lägenheterna i vattentornet någon kilometer bort blev vårt nya hem. Jag satt i en fåtölj som jag släpat upp på taket. Jag väntade på att solen skulle gå upp. Väntade på hur de första strålarna skulle skjuta upp över horisonten och färga himlen brandgul. Jag längtade efter ljuset. Jag vaknade alltid före gryningen. Kallsvettig efter nattens mardrömmar.

Jag försökte lämna höstens och vinterns händelser bakom mig. Försökte glömma bonden Larsson, Gustav och de andra. Men de fanns alltid där. Gömda i något veck i hjärnbarken, väntande på att krypa fram på nätterna. De påminner mig dagligen om av att världen hade gått under och dött. Gud tryckte på knappen i ett fåfängt försök att en gång för alla utrota mänskligheten.

Nytvättad och med rena kläder väntade jag in gryningen. Min lägenhet i tornet är ren och välstädad. Fönstren är hela. Jag känner Marias händer på axlarna samtidigt som solens första strålar bryter över horisonten. Där ute råder fred. Jag lever. Och jag är inte rädd.

The Ink Spots – Maybe

Le Dernier Combat.

De vällde in från båda håll. De fanns i vattnet. De ylade. Skrek. Grät. När vi bedömde att det fanns tillräckligt många på gården lät vi våra brandbomber falla. Bensin och lösningsmedel uppblandat med tvålflingor singlade ner mot den hasande massan. De stacks i brand. Marken under dem fattade eld. Bensinen brann först. Den antände dieseloljan något senare. Värmen slog upp mot mig.

Pestisarna skrek. Ett öronskärande ångestskrik. Som om det sista av deras mänsklighet förintades i de renande lågorna. Fler och fler vällde in över strömmen. Elden hade stoppat en bråkdel av dom. Värmen från det brinnande naftahavet fick syret i oxygenflaskorna att expandera och slutligen explodera.

Den första explosionen rensade gården från odöda. Samtidigt släckte den elden. En ny brandbomb satte fyr på den. Fler hasande fotbollssupportrar vällde in tillsammans med småbarnsfamiljer och pensionärer. En ny explosion och fler blev liggande. Dock inte tillräckligt många för att göra någon större skillnad. De fortsatte komma över. De slet i dörrarna. Pressade sig in genom den barrikaderade huvudingången. Nerifrån kunde jag höra skottlossning. Gubben och en av tjejerna befann sig i ett av trapphusen och gav allt de hade. Förskoleläraren fick ta hand om barnen. Han fick sitta längst upp, längst in vid brandstegen om han skulle behöva fly.

En acetylenflaska exploderade. Tryckvågen slog in rutorna på fasaden. Glassplitter fastnade i ansiktet på mig och slog genom vänsterhanden. jag skrek som en stucken gris. Två av de andra hade också träffats. Jag satte mig ner på golvet och började linda handen. Jag kunde knappt röra fingrarna. Nerifrån fortsatte eldgivningen. Trapphuset var barrikaderat men skulle bara hålla pestisarna under en begränsad till. Tids nog skulle de forcera den ena barrikaden efter den andra och vara uppe på vår våning. Det enda vi kunde göra vara att skjuta upp det oundvikliga.

Jag fick ut glaset ur handen och ansiktet. Tittade ut. Massan såg ut att tunnas ut. Gården var inte fullt lika full längre. Jag tog mig neråt i byggnaden. Hittade gubben och Maria. De sköt vilt mot den anstormande massan. De rörde sig inte snabbt. Däremot målmedvetet. De visste att de skulle vinna. Deras primitiva sluga pesthjärnor visste att de hade oddsen på sin sida. De var som ryssar. Våg efter våg av kanonmat skickades fram för att dö. För att nöta ut motståndarnas vilja att slåss.

Det blev en fråga om uthållighet. Vi bekämpade fienden från två håll. Dels uppifrån. Vi kastade möbler, maskiner, brandbomber och museiföremål på dom. De rusade så fort de kunde in i vår barrikad av spett och utskjutande armeringsjärn. Där tog det stopp. Yxor, hackor, spadar och järnrör gjorde processen kort med dom. Inledningsvis hade alla utom gubben tvekat. Efter ett par timmar hade alla trubbats av. De slogs för sina liv. Alla utom förskoleläraren. En hippie med manchesterbyxor och sammetskavaj. Vi slogs för hans liv. Slogs för att han skulle få.. Jag vete fan. Vi sket i honom. Vi hade fullt upp. Pressades upp. En våning efter en annan. Trapphusen och korridorerna ekade av eldgivning. Gubbens hagelgevär. Marias k-pist. Min AK. Vi försökte undvika handgemäng. Robert slets ner av en grupp pestisar då han snubblade i trappen. Vi kunde inte rädda honom. Anders träffades av explosionssplitter och dog omedelbart.

Långsamt, långsamt började strömmen av dött kött tunnas ut. De sista vågorna stoppades på femte våningen. Det fanns enstaka eftersläntrare. Gubben och Maria skötte den saken. Jag letade efter förskoleläraren men hittade honom inte. Fönstret till brandstegen var öppen. jag tittade ut. Han låg där nere. Benen brutna. Pestisar kravlande mot honom. Ungarna låg under honom och skrek. Jag gjorde slut på min kvarvarande ammunition utan att lyckas stoppa alla. Slängde mig ut på stegen. Gled ner så snabbt jag kunde. Inte snabbt nog. De fick hippieläraren. Jag gjorde slut på dom. Lyfte upp ungarna till stegen. Fick dom att klättra. Vi kom upp.

Gubben klädde av ungarna. Vi andra klädde också av oss. Alla såg bitmärkena. Alla avvaktade. Vi visste vad som skulle göras. Ingen ville. Ingen var frivillig. Ingen ville mörda barn. Gubben tog dom. Han förde ut dom. Han kom aldrig tillbaka.

Vi var fyra kvar nu. Jag, Maria, en äldre kvinna, Nina, och en kille på 14-15. Nere på gården gjorde vi en skadebedömning. Medan vi rotade runt och dödade de sista pestisarna rullade en välbekant terrängjeep ner för backen mot den nu raserade fällbryggan och körde in i räcket. Jag plockade upp min sista patron till AKn. Tryckte ner den i ett magasin. Tryckte in den i AKn. Gjorde mantelrörelsen. Varelsen i den ylade och skrek. Oförmögen att ta sig ut. Hjärnans synapser tillät inte Staffan att öppna en dörr längre. Han slog ut rutan på Galten. Vi tittade igenkännande på varandra. Jag blåste skallen av honom.

Sabaton – Primo Victoria

I huvudet på Sun Tsu.

Vi förberedde oss på den sista striden.

Vi var övertygade om att det här var slutstationen. Det var för sent att lämna tillbaka biljetterna och kräva pengarna tillbaka. Månader av ansträngningar och det var här jag slutligen skulle bli uppäten av några tusen fotbollssupportrar.

Jag hittade ett antal gasflaskor och en gassvets. Acetylen och oxygenflaskor. Vi kunde försegla dörrarna till museet. Och svälta ihjäl. Vi kunde. Vi kunde försegla den översta våningen. Släppa in pestisarna i byggnaden. Och försegla ytterdörrarna. Fem våningar industrilokal rymmer många lik. Och sedan bränna ner skiten.

Vi började sätta planen i verket. Barnen grät. De slet av sig hörselkåporna. Lyssnade på ylandet från odjuren. Jag hade fyra magasin kvar till AKn, sen var det slut. Jag stoppade en kula i byxfickan. Som en sista åtgärd. Eftersom jag var ny var jag även den som var mest umbärlig. Kanonföda. En bonde på schackbrädet. Jag skulle alltså fälla fällbryggan. Springa upp till våning fem. Försegla den sista dörren. Vänta på att pestisarna tog sig in i byggnaden, ta mig ner för en brandstege på utsidan. Starta ett acetylensönderfall i en av reservflaskorna. Svetsa igen den sista öppna porten. Se till att de andra kom ner och vänta tills skiten exploderade.

Värre skit hade jag aldrig hört. Och planen fungerade inte. Jag vägrade utsätta mig för sån skit. Möjligen kunde jag tänka mig att göra det när grisar fick vingar. Gubben förstod. De andra blev hysteriska. Jag försökte förklara att det inte fanns några garantier för att det skulle fungera. Vi skulle kanske bara försöka fly istället. Eller spränga dom på gården. Inte släppa in dom i huset. Hålla fortet intakt. Låta dom stånga sig blodiga mot museets stenväggar.

Då hade vi fortfarande en mikroskopisk möjlighet att överleva. Istället för att låta oss brinna inne David Koresh style. Gubben och grabbarna tyckte att det lät marginellt bättre och säkrare. Barnen grät. Kvinnorna bet ihop. Packade grejer. Laddade sina vapen. Stoppade patroner i fickorna.

Vi placerade ut gas och oxygenflaskor på gården. Hällde ut all bensin och diesel vi kunde hitta. den rann ner mot studenternas hus. Tillräckligt mycket blev kvar för att ordna en rejäl valborgsmässobrasa. Slutligen svetsade vi igen alla dörrar. Barrikaderade glasdörrarna till museets huvudingång och väntade.

Pestisarna vadade i motala ström. De främsta leden klarade inte av att hålla tillbaka trycket. de pressades ner i vattnet. Hundratals av dom bildade en bro av stinkande kött över till vår ö. Över till vår fästning. De döda vadade åt fel håll över vårt Styx. Det fanns ingen reservplan. Deras ylande lamslog våra hjärnor. Två av killarna blev hysteriska. En av kvinnorna örfilade upp dom. En flodvåg av stinkande kadaver vällde in över ön.

Inget skulle stoppa dom.

Av med brallorna.

En okänd människa beordrade mig att klä av mig. Jag önskade att jag hade hört fel. Eller att jag varit 18 år gammal, oskuld och kåt. Eller att personen inte var en skäggig 50-åring med ett dubbelpipigt hagelgevär. Jag övervägde mina val. AKn låg en meter bort. Jag låg på rygg. Två meter ifrån mig stod en skäggig gubbe med ett vapen.

Jag satte mig långsamt upp. Såg mig omkring. Fler personer längre bort. Kanske tio allt som allt. Flera beväpnade. Sittande krängde jag av mig ryggsäcken. Sedan jackan och flanellskjortan. Jag tittade på gubben med bössan. Han var inte nöjd. Jag knöt upp kängorna och fick slutligen av mig allt utom kalsongerna. Han pekade på dom också. Jag rullade uppgivet ögonen i sina hålor. och drog av mig kalsongerna också. Ett par Gul-blå Frank Dandy med en apa på röven. Jag hade tagit dom i det gamla skolhuset utanför Norsholm. Och nu skulle jag bli av med dom. Skulle jag dö nu?. Som ett dumt djur. Jag började skaka igen. det verkade orimligt. Först rädda mig. Sen skjuta mig. Nej. Gubben motade ut mig så jag stod i vårsolen.

Han cirklade runt mig. Sen ett kort "Klä på dig." Jag kunde inte låta bli att tänka "Gubbjävel". Jag drog på mig paltorna igen. de var förvånansvärt hela. Jackan hade några revor. Skjortan hade klarat sig. Elmer hade klarat sig. Jag plockade åt mig AKn. Gruppen stod och tittade. Avvaktade. Bollen var min.

Jag tog ett par tre steg framåt. Tackade. Tittade bakåt. Röken från Dodgen steg mot skyn. Jag såg den inte för fällbryggan. Jag tittade på människorna. Magra. Smutsiga. Rädda. Fem män. Tre kvinnor och två barn. Två familjer? Den skäggiga vinkade. Jag följde efter. In i Strykjärnet. Arbetets museum. Norrköpings kanske främsta landmärke.

Han gick före. Upp till översta våningen. Där hade de tagit delar av museets inredning till möblemang. Urgamla arbetarmöbler fick tjäna som vardagsmöblemang. De flesta av dörrarna var barrikaderade. Det fanns två trapphus som användes. Resten var igenbommat. Vi satte oss ner. Det fanns ingen snäll polis. Ingen ond heller. Han undrade vem jag var. Jag berättade nästan allt. Inget om Gustav eller bonden Larsson. Jag friserade ganska fritt när det väl kom till kritan. Kände mig som en förbrytare.

De överlevande var mycket riktigt två familjer. Eller resterna av två familjer och någon eftersläntrare. Gubben gjorde det klart för mig att jag kunde stanna några dagar. Men sen var jag tvungen att dra.

Jag kikade ut genom fönstren och undrade hur han hade tänkt att jag skulle ge mig iväg. Pestisarna myllrade runt båda broarna. Hundratals. Kanske tusen stycken. Jag påpekade det. Han blev blek.

En bro för mycket.

Jag reflekterade snabbt kring bron. Fyra, kanske fem meter bakom mig hade bron saboterats. Ett stort sjok av bron var borta. Ersatt av en fällbrygga och en bilbarrikad. För långt för att hoppa över. Kunde inte ta mig ut på ön. Vattnet var en sista utväg. Svart. Iskallt. Livsfarligt.

Jag lät AKn tala. Öronen började ringa. Sikten skymdes av mynningsflamman. Jag hade slutat vara rädd. Huvuden exploderade. Kroppar föll. Fler kom närmre.


Tomma magasin byttes mot nya. Elmer skällde. Pipan gick varm. Den första molotoven flög genom luften. Slog i marken. Dränkte en handfull pestisar i brinnande nafta. De ignorerade flammorna. Mina ben började skaka. Jag började missa. Elden tog fler kroppar. Mer kött. Stanken av död blandades med stanken av bränt kött.

Fler fotbollshuliganer i backen. Inte tillräckligt med ammunition. De första var framme vid Dodgen. Slog pipan genom huvudet på en. Två händer om framgreppet. Klubbade åt höger. Åt vänster. Slitande händer. Huggande tänder. Krossade huvuden. Knäckta armar. Spräckta bröstkorgar. Elmer skällde. Höll sig vid kanten. Morrade. Visade tänder. Kastade den sista molotoven i Dodgen. Flammorna slog upp. Svalde några krälande lik.

Fällbron sänktes. Greppade Elmer i nacken. Kastade över honom. Kastade mig upp på bryggan. Krälade mig över den två tredjedels sänkta bryggan. Rullade ner på andra sidan. Hade ont i foten. Svettades. Flåsade. Låg på rygg. Tittade upp. Solen sken. Dodgen dog. Någon lutade sig över mig. En röst beordrade mig att klä av mig naken.


Gene Krupa – Sing! Sing! Sing!

Take a hike

Natten blev gryning. Solen började stiga och jag påmindes åter om verkligheten. Jag hade drömt om Kuba. Jag önskar verkligen att jag hade åkt dit när det fanns möjlighet. Jag försökte fortsätta fantisera. Blundade och tänkte på fredsleken. Fredsleken sköts undan av ett huvud med svart hår. Av minnesbilder av Staffan, Gustav och de andra. Bonden Larsson. Plundrarna. Och gårdagens vilt springande figur.

För överlevare fanns bara ett alternativ för en förskansning. Lättförsvarat. Rimligtvis en god tillgång på vatten. Gott om utrymmen. Flera flyktvägar. Fanns personen kvar i stan skulle jag hitta honom i Strykjärnet.

Jag lindade om foten och stödde försiktigt på den. Det gick. Jag laddade upp mina magasin. Åt en burk köttsoppa. Tuggade på läpparna. Funderade på om jag skulle ta Dodgen eller inte. Ljud och snabbhet eller tystnad och sänkt hastighet? Jag stödde på foten igen. Det gjorde ont som fan. Det avgjorde saken.

Jag satte mig i Dodgen och motorn mullrade igång. Med automatlådan i D-läget rullade jag långsamt ut på Albrektsvägen igen. I riktning tillbaka mot brandstationen och stadion. Krypfart. Mitt på vägen. För ett halvår sedan hade jag varit en trafikfara. Förbi Gamla Övägen. Just på väg att passera Galgberget. Rörelser på vägen. Fotgängare. Många. Långsamma.

Jag stelnade till bakom ratten. Stängslet kring idrottsparken hade gett vika för massorna av ruttnande fotbollsentusiaster och småbarnsfamiljer i vinterkläder. Alla ylande och hasande. I backspegeln tyckte jag mig se två strålkastare från en bil.

Foten på gaspedalen. V-8an mullrade till. Dodgen for framåt. Rattutslag åt höger. In på en sidogata. Första vänster. GAISare i mängder. Motorn vrålade till. Två ton amerikanskt stål och plåt träffade den döda massan. Pressade bilen genom horden. Mosade dött kött. Rakt fram till södra promenaden. En gata till. En spårvagn i vägen. Girade höger. Träffade trottoarkanter. Träffade en övergiven bil. Lämnade en strålkastare på gatan. Rusade motorn genom ytterligare några pestisar. Styrfart nerför backen mot vattnet.

Bron över strömmen var delvis riven. Jag tvärnitade Bilen. Hoppade ur. Skrek att de skulle öppna. Hörde pestisarna komma uppifrån backen. Snodde runt och stirrade upp mot de annalkande horderna. Hundratals långsamt hasande. La upp mina kvarvarande molotovs. Tog stöd mot huven på Dodgen. Siktade. Öppnade eld.

Säg hej till min lilla vän.

Pestisen i badkaren vältrade sig ur medan jag fortfarande kräktes. Den kom krypande. Det svarta håret hängande över ansiktet. Jag kasade bakåt. Försökte hålla tillbaka kräkset. Slet i AKn. Jag siktade. Satt på röven. Kramade avtryckaren. Jag stelnade till. Inget hände. Den var nästan framme. Jag greps av panik och började sparka vilt. Försökte ta mig bakåt. Tumlade bakåt i trappen. Blev liggande på golvet. Ledbruten. Pestisen dunsade ner för trappen. Jag sparkade den i huvudet. Den fortsatte. jag kröp iväg genom huset. Kom upp på fötter i vardagsrummet. Den kom med en förvånande hastighet. Jag sparkade till den igen. Huvudet kastades fram och tillbaka. Kolvslog den över fontanellen. Igen. Igen. Igen. Igen!

Den låg still. Jag skakade. Hyperventilerade. Jag slog den igen och igen och igen. Massakrerade den nakna pestisen.

Jag kollade magasinet till AKn. Tomt. Jag bytte till ett nytt. Sen bytte jag till grannens villa. Låste in mig. Och väntade på mörkret.

Bubble Bath

Jag stirrade ut genom fönstret. Fixerade personen på andra sidan. Det var mest en skugga. En stillastående, iakttagande skugga. Jag var nästan säker på att den hade sett mig. Om inget annat hade den hört Dodgen.

Vi reagerade samtidigt. Nej. Skuggan var före. Den rusade nerför trapporna från andra våningen. Jag fumlade till mig AKn, snavade på mattan och slog i backen. Upp. Ut. Ner. Sinkad av dörren. Skuggan försvann runt hörnet. Jag sprang efter. Kolven på axeln. Stannade vid hörnet. Svepte runt. Skuggan skenade. Jag skrek. Ingen respons. Jag sprang efter.

En spårvagn skymde sikten. Jag sprang efter. Skrek. Personen försvann runt nästa hörn längs spårvagnsspåret in mot centrum. Bröstet bultade. Öronen susade. Blodsmak i munnen när jag sprang längs gatan. Skuggan drog ifrån längs gatan. Jag stukade foten och haltade efter. Gick ner på knä. Höjde AKn. Siktade. Andades. Siktade. Siktade. Skakade. Tvekade. Siktade och såg skuggan försvinna bakom en lätt krök och en utbränd spårvagn.

Jag började linka tillbaka. Lastade ur Dodgen. In i huset. Ett dumt beslut. Skuggan skulle hämta fler. Pestisarna i området hade säkert hört mig. Valmöjligheter? Villaområdet i nästa kvarter. det fanns några lämpliga villor på Fältskärsgatan. Jag rullade ner Dodgen längs gatan. Lyssnade. Tystnad. Tystnad och likstank.

Jag tog mig in i villan. En gul tvåvåningshistoria. Någon hade försökt spika för fönstren på bottenvåningen. Bra. Då slapp jag oroa mig för det. Jag tog mig upp på övervåningen efter att ha låst och barrikaderat ytterdörrarna.

Alla dörrar var öppna. Utom badrumsdörren. Örat mot dörren. Tystnad. Kalla kårar längs ryggen. Jag anade vad som fanns där bakom. Vred ner handtaget. Slet upp dörren.

På golvet låg ett par använda trosor och en BH.
I badkaret låg en... En upplöst hög med kött, ben och svart hår. Badandes i... alger.

Stanken slog mot mig. Jag backade bakåt. Snavade. Ramlade. Spydde. Kött och benhögen ryckte till. Försökte ta sig ur badkaret. Vältrade sig ur. Jag kasade mig bakåt. Mot trappen.

The Donnas – Get Rid of that Girl

Mitt hem. Min borg.

Låset kärvade en aning. Dörren gled upp. Jag klev upp för halvtrappen. Vek åt höger. Fumlade med nycklarna. Vred om sjutillhållaren och därefter Assa Abloy-låset. Till min förvåning satt mitt namn fortfarande på dörren och nycklarna passade. Utifrån hade jag konstaterat att rutorna var hela. Jag höll handen på dörrhandtaget. Försökte minnas hur det luktade. Hur det såg ut. Jag vred ner handtaget och slet upp dörren. Klev snabbt in och slog igen dörren bakom mig. Och låste.

Hade jag lämnat badrumsdörren stängd? Troligen. Rakt fram mitt lilla kök. Det luktade damm. Jag klev in till vänster. In i vardagsrummet. Tomt så när som på möblerna. Sedan rakt in i sovrummet. Jag kastade mig ner på sängen. Andades in doften av mina sängkläder. Rullade runt i sängen. Andades. Försökte minnas hur det var att sova här.

Hade jag kanske inte behövt fly? Hade jag kanske kunnat spendera vintern här istället för där ute? Här hade jag säkert fått slåss mot otaliga pestisar. Och plundrare. Och bara vanliga hyggliga överlevare. Hyggliga överlevare? Vad är en hygglig överlevare? Jag? Dom andra? Dom med vapen? Dom utan? Dom som inte slår in dörrar, skjuter folk och eldar upp hus?

Kanske hade det varit bäst att stryka med. Att... Att ha gett upp. Att ha litat på myndigheternas förmåga att ordna upp situationen. Att helt blunda för det faktum att Estland skickade generatorer till Sverige efter stormen Gudrun. Att tågtrafiken de senaste decennierna helt har kollapsat när det har blivit minusgrader och snö. Och helt enkelt ha strukit med när myndigheterna ludermässigt klantade till det igen.

I köket låg brevet. Mitt avskedsbrev. Ingen hade öppnat det. Ingen hade varit här. Hade elen fungerat hade jag kunnat kolla min telefonsvarare. "Hej, jag kan kan inte svara nu. Du vet hur det fungerar."

I köket låg också några gamla facktidningar. Samma skit som alltid. "Rädda jobben", "Rädda Joppe, död eller levande.". Försök rädda det här om ni kan era jävlar.

I skafferiet hukade sig två burkar köttsoppa. En burk ärtsoppa och tre klossar krossade tomater. Ingen makrill.

Och nu? Vad skulle jag ta mig för nu? Jag satte mig i soffan i vardagsrummet. Stirrade framför mig. Tuggade på läppen. Sneglade på Elmer. Sneglade på AKn. Tittade ut genom fönstret. Tittade på personen i fönstret på andra sidan.


Sahara Hotnights – The Loneliest City Of All

Bright Lights, Big City.

I gryningen lämnade jag Kimstad bakom mig. Dracula var död och begraven i ruinerna av sitt hus. Jag kokade lite havregrynsgröt på den falnande elden. Som ett hån. Det föll ett lätt duggregn då jag körde längs med den gamla riksvägen mot norr. På min högra sida passerade Löfstad slott. En pampigt 1700-talsbyggnad som kanske innehöll någon slags liv. Jag var dock inte intresserad.

Jag höll mig till den gamla riksvägen. Motorvägen till vänster om mig och åkermark och skog till höger. Några enstaka bilar stod här och var på vägen, men hindrade mig inte från att hålla en jämn, om än låg hastighet. Motorvägen var dock helt igenkorkad av fordon. Jag gissade mig till hur det kunde stinka där ute. Troligtvis såg det likadant ut hela vägen till Stockholm i norr och Jönköping i söder. En ändlös kollon av stillastående fordon. En gigantisk mask av plåt, stål, gummi, plast och kött. En gigantisk förstoppning. Förgäves väntande på ett stolpiller.

Där, i horisonten kunde jag skymta de första byggnaderna. På höger sida ett industriområde. Klocket. På vänster sida Himmelstalund och mässhallarna. Jag körde in i den enorma förstoppningen just där motorvägspåfarten möter den gamla riksvägen. Jag kröp ner i väggrenen och av från riksvägen, upp på Moa Martinssons Gata. Vägen var i stort sett fri från bilar. Mellan mig och vägen hade jag ett industriområde. Till höger Klockaretorpets radhusområde. Nerverna på helspänn. Inga ljud. Inga rörelser. bara död tystnad. Jag vevade ner rutorna och kände stanken av död omkring mig. Kanske var det trots allt ett misstag att ta sig hit.

Jag konstaterade att både Folkborgen och SVT-byggnaderna hade brunnit. En spårvagn gapade tom vid Ebersteinska, som tydligen också eldhärjats. Kanske hade Fosterländska Förbundet slutligen eldat ner sina rivaler. Det var länge sedan jag hade varit här senast. Flera en stor del av de engelska radhusen hade brunnit, eller bränts ner. Kanske hade någon eller några lyckats stänga in pestisar där och gjort processen kort med dom.

Jag ställde mig på bromsen strax innan brandstationen. Stängde av tändningen. Lyssnade. Det välbekanta ylandet. det hesa, halvkvävda ylandet. Jag lokaliserade ljudet till fotbollsarenan Som ligger på andra sidan gatan från brandstationen. Grindarna var igenbommade. Barrikaderade. Ylandet kom från stadion. Stadion såg igenbommad ut. Också barrikaderad. Bussar mot ingångarna. Lik på parkeringsplatsen. Hundratals lik innanför stängslet. det lät som hundratals inne på stadion. Kanske tusentals.

Jag tittade på skylten utanför stadion. IFK mot GAIS. Jag fnissade. Tusentals fotbollssupportrar nu i sitt rätta element. En ylande massa med ett kollektivt intresse. Synd bara att intresset hade skiftat från boll till kött. Jag lyssnade en stund innan jag svängde in på Albrechtsvägen. Jag gled förbi vapenhandeln som var totalt utblåst. Plundrarna hade inte lämnat så mycket som en prislapp kvar. Sedan stod jag utanför huset. Ett massproducerat trevånings hyreshus från 1920-talet.

Benen skakade när jag körde in nycklarna i portlåset.

Problem med Dracula.

Jag satt yrvaken i soffan och öppnade eld mot dörröppningen. Mynningsflamman skymde sikten. Bländade. Stack i ögonen. Jag hävde mig tungt upp. Kände mig gammal. Trött. Långsam. Siktade mot dörren. Allt jag såg var mörker. Jag hade attackerat mörkret. Det fanns ingen där. Ingen hustru. Ingen fred. Ingen Staffan och inga pestisar. Jag svettades och kände hur bröstet drog ihop sig. Hur jag hade svårt att andas.

Det hade hunnit mörkna. Fredsleken hade dragit ut på tiden. Jag hade hoppats på att komma iväg tidigare. Nå mitt mål redan idag. Nu skulle jag bli sen. Igen. Två, två och en halv mil kvar. Jag vet inte vad jag kommer att hitta, men jag har en byhåla mellan mig och målet. Med lite tur kan jag proviantera där. Jag måste hur som helst röra på mig. Nu. Finns det pestisar i området kommer de hit. Garanterat.

Jag bytte om från fredslekens kläder till mina resekläder. Flanellskjorta. Haglöfs och Fjällräven. Pålitliga kläder. Rena. Eller i alla fall hyggligt rena. Kollade husets garage. Fann det tomt. Satte mig i Dodgen och backade ut. Elmer satt i passagerarsätet.

Jag nådde nästa byhåla. Kimstad. Känt för ingenting. På 1980-talet blev det känt som ännu en rasistisk svensk bondhåla som opponerade sig mot den tänkta flyktingförläggningen som skulle husera flyende rumäner, ungrare och östtyskar. Året var 1989. Några snoriga glin från den lokala högstadieskolan fick möjlighet att uttala sig i lokalnyheterna. Sverigedemokraterna skulle fått permanent ståfräs om de hade sett det. Den lokala grisbonden fick uttala sig. Insmord i lera och motorolja, klädd i grön odaloverall, gummistövlar och odalkeps poserande vid sin traktor fick han berätta "Hur det var!" och "Hur det skulle bli" om "de där" fick komma hit. Jävla bondlurk.

På 1960-talet hade stället expanderat kraftigt då ett antal statliga verk hade flyttats från Stockholm till Norrköping. De anställda fick till fördelaktiga priser köpa tomtmark och bygga hus på lagom pendelavstånd från bland annat invandrarverket och sjöfartsverket. det byggdes under en tio-års period ett hundratal nya likadana villor. Allmänningen avgränsade effektivt tjänstemannaklassen och deras något mindre fula villor från arbetarnas identiska sockerbitar. Det byggdes även några hyreslängor i tre våningar med totalt något hundratal trappuppgångar. Här bodde sedan i runda tal 2000 människor. Tillräckligt många för att kunna ha ett hyggligt framgångsrikt fotbollslag, ett elljusspår och två skolor. När det var som bäst fanns det även en grill, ett postkontor och två affärer. Självmordsfrekvensen på byn var ovanligt hög. Inte sällan i samma familj. Dracula bodde i ett hus på hörnet.

Nu gapar istället husen tomma och öde. Invånarna har dött eller flytt. Lämnat sina tillhörigheter bakom sig när de tagit sin bil och kört tills bränslet tagit slut eller någon kastat sig över dom från baksätet. Tomma skal kantar vägen. Tomma skal som borde eldas upp.

Jag försökte sparka in dörren till ett bostadshus i utkanten av hålan. Dörren öppnades utåt och det var enklare att bara slå in sidofönstret och vrida om låset från insidan. Det var hyggligt välbevarat. Inte plundrat eller vandaliserat. Jag undvek kylskåpet och frysen. Det fanns en del torrvaror. Ett och ett halvt paket havregryn. Jag tog en flaska tvål ur badrummet och hittade lite lösningsmedel, motorolja och en femliters reservdunk med bensin i garaget. Jag letade genom två hus till och samlade på mig propplösare, tomflaskor och ytterligare några kilo torrmat. Satte mig i Dodgen. Körde en kilometer eller så. En kort omväg.

Jag stod precis i kurvan. Den gamla pulkabacken till vänster om mig. Draculas hus framför mig. Ibland ryser jag bara jag tänker på huset. Det är ett helt vanligt hus. En tvåvånings sockerbit. Det första på gatan. Jag bröt mig in. Letade efter greven. Hittade honom givetvis inte. Han var bara en 9-årings fantasifoster. Förstärkt av de äldres skräckhistorier. Hällde ut bensin på golvet. Skvätte det på väggarna och i taket. Sen slog jag ut några rutor. Tände en tändsticka. Såg huset flamma upp. Jag såg Draculas hus förintas i lågorna.

Fredsleken

I mina rena kläder lutade jag mig tillbaka i soffan. AKn i knäet. Jag blundade. Jag luktade för första gången sedan oktober rent. Riktigt rent. Jag luktade sköljmedel och dyr herrparfym. Jag hade dyra kalsonger på mig. Jag började leka fredsleken.

Jag såg framför mig hur jag kom hem från jobbet. Det var som vanligt en solig eftermiddag. Bilen parkerad på uppfarten. Jag sjönk ner i min favoritfåtölj. I mitt eget hem. Som jag kunde låsa med min egen nyckel. Min hustru kom in. Satte sig gränsle över mig och masserade mina axlar och min nacke. Hon berättar att hon har tvättat och städat hela dagen.

Hemmet skiner som guld. Jag får nästan lite ont i ögonen. Men det gör inget. Jag har låst in mig i mitt hem. Där är det rent. Tyst. Varmt. Finns rinnande vatten. Hela fönsterglas. Och så klart min hustru. Som polerat och fejat hela dagen. Och lagat köttgryta. Jag lärde henne.

På hennes rygg hänger en K-pist. På fötterna har hon kängor. Utanför brinner världen. Hon ler. Mina händer är oljiga. Det har grott in så det inte går att tvätta bort. Hemma är det fred. Jag vill inte öppna ögonen. Vill inte tillbaka. Hon säger att hon vill flytta. Området är inte bra för barn. Det är för oroligt.

Jag rycks ur dagdrömmen av att någon kliver in genom dörren. Jag höjer AKn och pepprar dörröppningen.

The Misfits – Last Caress

Livsryggsäcken.

Det var länge sedan jag drömde något. Den senaste drömmen jag minns var en där jag stod i snön med en motorsåg. I natt drömde jag igen. Den här gången handlade det om barn. Förskolebarn och förskolelärare.

Jag var på väg från jobbet. Jag passerade en lekpark med barn och deras övervakare. Först tyckte jag att de lekte med en trädgårdsspridare i vårsolen. Fröknarna skrattade en bit bort och sög på sina cigg. Huden skalades av på en av ungarna när hon körde in huvudet i vattenstrålen. Det var ingen trädgårdsspridare. Det var en industriell vattenbläster. Den skalade av huden, köttet och rakade av skelettet på ungen innan den fattade vad som hänt.

Fröknarna skrattade vidare. De saknade också hud. De använde buzz words som Livsryggsäck, Självutvärdering och Interaktionspedagogik. Jag förstod varför förskolelärare och dagispersonal tjänar så dåligt. Och varför jag hade en svans.

Jag hade nackspärr när jag vaknade. Elmer låg i fotänden och sov. Kröp ur sovsäcken. Drog på mig kängorna. Letade efter vatten. Hittade en halv tunna på baksidan av huset. Tvättade ansiktet. Såg mig speglas i vattnet. Ryggade tillbaka. En sanitär olägenhet. En påse skit. Jag skulle bli tvungen att stanna längre än jag trott.

Jag kokade upp vatten. Hittade lite tvättmedel. Kokade och tvättade mina paltor. Letade genom mannens garderober. Hans hustru hade köpt hans kläder. Det fanns en del kvar. Kalsonger. Nya, rena, fräscha kalsonger och strumpor. Hon hade smak. Salming. Frank Dandy. Resteröds. Jag kokade mer vatten. Hittade rakdon. En sax. raklödder. Jag hämtade mer vatten ur ån ett par hundra meter bort. Murket åvatten. Kokade det. Fyllde badkaret till knappt hälften. Badade. Skrubbade bort flera månader gamla lager av smuts. Hudflagor. Fötterna var värst. Rakade mig. Klippte av håret. Snagg. Ojämnt. Sen rena underkläder. Jag hittade ett par bruna dickies. En vit skjorta och en väst. Jag satte mig i vardagsrummets soffa. Framför den gigantiska, sönderslagna platta TVn.

France Gall – Poupée De Cire Poupée De Son

En halv påse chips.

Jag har fortfarande några liter diesel kvar i tanken. När som helst kommer bränslevarningslampan att tändas. Då har jag kanske tre-fyra mil kvar. Jag kommer klara det. Alltid något att se fram mot. Jag lyckades också ta mig till den gamla skolbyggnaden utanför Norsholm. En klassisk röd träbyggnad i två våningar. Nu ombyggd till bostadshus.

Givetvis hade någon redan varit där. Brutit upp dörren. Slagit sönder inredningen. Tagit det som fanns. Jag letade genom köket. Knäade vid några sönderslagna antika porslinstallrikar med påfågelmotiv. Krossat glas. Trasiga möbler. Och en doft av gammal skit och piss. Det luktade gammal alkisgubbe. Samhällets stöttepelare.

Jag letade genom skafferiet. Det fanns en del torrvaror kvar. Rågmjöl. Lite vetemjöl. Några kryddburkar och längst in hade någon glömt en halv påse grillchips. Fett. Ljuvligt fett som någon hade missat. Jag satte påsen över näsan och andades in doften av chipsen. Kände magen knyta sig och kurra. Någon minut senare var påsen tom. Jag behöll den för doftens skull.

Sovrummen fanns på övervåningen. Tre sovrum. Alla plundrade. Sönderslagna och nerkissade av någon troglodyt. Greppet om AKn hårdnade. Knogarna vitnade. Jag bet mig i underläppen samtidigt som tårarna började rinna. Arg? Ledsen? Bitter? Jag hoppades att den eller de som pissat ner sängarna och lämnat en bajskorv på golvet sedan länge var... var smittade. Smittade så jag med gott samvete kunde blåsa skallen av dom.

Det hade bott en barnfamilj i huset. Föräldrar och två barn. Av de deflorerade pojkbands- och Johnny Depp-affischerna på väggen i det ena rummet antog jag att där bott en tjej. Det andra rummet var svårare. Någon slags tonårsrum. Med nedslitna bandaffischer på några jag aldrig hört talas om. Men de såg ganska... androgyna ut. De randiga underbyxorna och strumpbyxorna avslöjade dock ytterligare en tjej.

Jag satte mig i trappen med utsikt mot dörren och delade en burk ravioli med Elmer. Det gamla kräket. Han stinker också piss. Hans vattniga trötta ögon frågar hela tiden vad vi gör här. Jag har inget bra svar. Vad gör vi här?

Jag bommade igen huset. Vände några madrasser i föräldrarnas sovrum och somnade.

Vera Lynn – We'll Meet Again

Vad blir det till middag?

När allt är borta vad får en då att anstränga sig? Vilja leva? Vänner. familj. Jobb. Fiender. Till och med ens gamla hatobjekt är borta. Jag åt min sista konservburk där på vägen norr om Bergs slussar. Med utsikt över en östgötsk leråker sörplade jag i mig Sveriges kanske sista burk rökt makrill i tomatsås. Jag minns inte längre smaken av den. Jag minns inte hur tomater smakar. Eller hur riktigt kött eller riktiga grönsaker smakar. Doften av sötsurt, ruttet kött ligger överallt. Den äter sig in i huden. Fastnar i kläder, i maten, i byggnaderna, i allt. Sverige har dött och ruttnar bort som en gammal bortglömd pensionär i trerummare på söder.

Tanken är nästan tom på Dodgen. Med lite tur kommer jag kunna ta mig till målet på de sista dieselångorna. Den har gjort bra ifrån sig Dodgen. Det är drygt en halvmil till roxenbaden. Sen en mil till Norsholm. femton kilometer på en tjälskadad grusväg. Jag kanske hinner innan det blir mörkt. Hinner jag kan jag sova inomhus i natt. Hinner jag inte blir det en natt i Dodgen. En kall natt i en kall bil i ett kallt land. Jag hinner. Hoppas jag. Kanske finns där ännu en burk rökt makrill...

Smitta.

Någon eller några hade byggt en vägspärr vid Bergs slussar. På bron. Vid just slussarna. Jag stannade på behörigt avstånd. Mitt på vägen. Omgiven av två skolor. Ett naturbruksgymnasium och Vreta klosterskola. Kikaren upp. Elmer i passagerarsätet. Inget spår av liv. Elmer satt tyst. Troligtvis fanns här ingen. Jag kikade i backspegeln. Det högg till i skrevet. Paniken började krypa på. Upp längs ryggraden.

Ur naturbruksgymnasiets fönster hängde stora gula skynken. Jag fick andnöd och började gräva efter skyddsmasken. Elmer kröp ner på golvet. Jag kastade en blick åt höger. Fler skynken. Stora gula smittoskynken. Smitta. Död. Pestisar. Jag kunde inte andas. Jag fumlade med skyddsmasken. Jag fick den på mig men slet av en rem. Allt tog för lång tid! Jag tvingade i backen och pressade Dodgen bakåt. Upp och tillbaka. Paniken fick mig att sladda av vägen. Träffade en lyktstolpe. Slog bakhuvudet i nackstödet. Rusade motorn. Dodgen stannade.

Jag drog igång motorn igen. Andades djupt. Allt jag såg var gula smittsignaler. Jag vände bilen. Tog mig till korsningen. Försökte andas. Svängde av upp mot klosterruinen. Fler skynken. Fler döda. Fler pestisar.

Jag lyckades ta mig förbi slussarna. Lyckades undvika både Bergs och Ljungsbros tätort. Ut på andra sidan. Norr om slussarna. Norr om smittan. På slättland. Inget i sikte. Jag stannade Dodgen. Vacklade ut. Försökte få grepp om situationen. Skrek. Grät. Tittade på AK'n. Det finns inget kvar. Allt är borta. Dött. Smittat. Ruttnat. Det är bara jag. Jag och miljoner och åter miljoner smittade.

Stanken av död

Stanken av döda människor påminner mig om en händelse från värnplikten. På den tiden unga män fortfarande förväntades att klä sig i kronans kläder. Att försvara kung och fosterland. Jag hade sökt mig till ett av de mer macho regementena. Oklart varför egentligen. Jag ville kanske bevisa för mig själv att jag inte var en mes. Det var viktigt att vara tuff. Att vara hård. Att pressa sig själv.

Plutonen var ute på fjärrspaningsövning. Utspridda över operationsområdet hade vi satt upp observationsposter. Legat still i en vecka och bajsat i påsar. Kissat i flaskor och börjat lukta otvättad människa, salt och tång. På övningens sista dag samlades plutonen för fotmarsch tillbaka till regementet. Vid ett tre meter brett krondike hade en älg gått ner sig och drunknat. Den hade svullnat upp i vårsolen och luktade. Nej, den stank. Stank härsket kött. Några hundra kilo död älg låg och löstes upp i det dike vi skulle forcera på väg mot helgpermission. Olika asätare hade varit framme och kalasat på de delar som var åtkomliga. Ögonhålorna gapade tomma och pälsen var fläckig. Jag minns att det doftade sött. En tung, söt stank som aktiverade kräkreflexerna.

Stanken ur bilarna på motorvägen påminner om stanken av den drunknade älgen. Skillnaden är att älgens stank snabbt försvann. Här ligger den tung över landskapet. Den osar ut ur bilar, från väggrenen där folk ligger och tinar upp. Ur lägenheter, bilar, hus, sommarstugor. Och det finns ingen i området som kommer att rensa upp. Ingen som kommer äta upp miljoner och åter igen miljoner kadaver. Miljoner kadaver som förgiftar vattendrag. Minskar möjligheten till överlevnad.

Jag rullar långsamt vidare upp mot Ljungsbro, svänger av strax innan, mot Bergsslussar och bort från Östgötaslätten och norröver, in i skogen, mot områden där risken för upptäckt minskar. Varför alltid otur. Bergs slussar, vägspärr... Fitta!

Godspeed

Motorvägen var igenkorkad av fordon. Personbilar. Lastbilar. I diket såg jag en motorcykel. Jag funderade på hur jag skulle ta mig fram. Jag var hyggligt bekant med vägnätet i Linköping. Jag kunde kanske ta mig via Malmslätt till Ryd och vidare från Ryd via cykelvägar. Det skulle dock betyda att jag var tvungen att bege mig in i tättbebygt område. Inte en tanke jag var särskilt förtjust i. Av flera skäl. Troligen pestisar i tusental. Och en likstank som inte överträffas av något. Redan utanför stan kunde jag känna doften av ruttet kött som svepte ut ur stan. Tusentals. nej, tiotusentals människor som djupfrysts under vintern och som nu börjar tina upp och ruttna i vårsolen. Och troligtvis en och annan överlevare som inte vill dela med sig.

Jag vände Dodgen och beslutade mig för att ta vägen norr om Roxen. Jag såg några dieselfordon men vågade inte ta risken att tömma deras tankar med två, tre plundrare i närheten. Jag skulle kanske få fler tillfällen. Med en knapp kvarts tank skulle jag kunna nå mitt mål ändå. Med lite tur. Godspeed till mig.

Jag letade mig norröver igen. Igenimmade bilar kantade vägen. De flesta hade en eller flera passagerare. Bakom vissa rutor rörde det på sig. Pestisar fast i sina säkerhetsbälten... Jag stannade. Klev ur. Slog in fönstret på passagerarsidan. Pestisen vände sig om. AK'n small till.

Thunder Road

Jag vaknade på eftermiddagen. Hungrig. Kissnödig. Torr i munnen. Näsan fylld av torkat blod och snor. Pulverkaffe för att vakna. Snöt mig i handen. Torkade i snön. Pissade ut genom dörren. Fortsatt töväder. Mer och mer snö försvinner.

Jag packade. Laddade vapnen, fyllde vattenbehållarna och vred om tändningen på Dodgen. V8an mullrade till. Elmer satt och flåsade i passagerarsätet. Jag gled iväg från torpet efter att ha spikat igen dörren. vem vet, jag kanske kommer hit igen.

Grusvägen byttes mot grå asfalt och jag gled långsamt fram i skogslandskapet. Skog byttes mot odlingslandskap i Västra Rödja. jag såg några nerbrända hus och några övergivna bilar. Halv tank i Dodgen. Inga lik längs vägen. Odlingslandskap blev skog igen. Västra Rödja byttes mot De Geersfors. De Geersfors blev Hättorps bruk och jag kom ut på östgötaslätten och väg 211.

Jag ilade förbi Kvarn och försvarets markstridsskola. Risken för att råka på en psykotisk stridsvagnsbesättning och en Leopardstridsvagn var liten, men det lockade inte att stanna och undersöka saken. Jag hade ett helt annat mål än att försöka plundra en gammal militär anläggning. det kunde andra försöka göra.

Strax norr om Borensberg bytte jag till väg 36 öster ut. Kvarts tank kvar. En OKQ8 var nerbränd. Inga utsikter att få diesel. 26 kilometer senare nådde jag motorvägspåfarten. E4 öster ut. Bilar stockade sig längs motorvägen. Jag hade hoppats på tur. Fick otur. Vägen var helt igenkorkad av fordon. Alla fyra körfält och delar av väggrenen.

Jag lät Dodgen ståp på tomgång och klättrade upp på taket. Och där framme. Rörelser. Två, kanske tre skepnader. Metodiskt letande genom bilarna. Inga pestisar. De såg mig. Jag såg dom. Jag visade vapnet. Höjde vapnet. Avvaktade. Siktade. Andades. Synen grumlades. Jag blinkade. Synen åter. Inget spår av dom.

Satte mig snabbt i Dodgen. Backade. Ner så långt ut på väggrenen som möjligt. Framåt. AK'n i knät. En molotov mellan Elmers tassar. Pistolen på instrumentbrädan.



Bruce Springsteen – Thunder Road

Drömmen om ingenting.

Dagdrömmen om det tropiska paradiset tog slut när jag öppnade ögonen. Sol, värme och Margaritas byttes mot slask, ett utkylt torp och en konserv med gammal ärtsoppa. Elmer låg fortfarande och sov. Sov och luktade illa. Jag tvättade av mig ytterligare en gång och spottade ut kokor av levrat blod blandat med snor. Ögat var fortfarande blodfyllt och jag såg suddigt. Det viktiga var dock att jag levde.

Jag undrade länge över hur det hade varit på Kuba. Jag hade hittat ett, vad som såg ut att vara ett fint hotell. Jag hade inga moraliska betänkligheter över att åka dit och ge Fidel mina pengar. Jag köpte aldrig biljetten. Gjorde aldrig resan och nu sitter jag här, i den svenska ödemarken. Någonstans mellan Borensberg och Askersund. Med huvudvärk, blodtrycksfall och en illaluktande hund.

Jag provade studsarammunitionen i AK4an. Tekniskt sett är det samma ammunition, men krutladdning och kulvikt skiljer sig en aning, men det bör inte vara några problem.

Jag byggde an reflektor till vedspisen i köket och flyttade ut madrasserna dit. Jag kände blodmsk i munnen då jag drog dem från ena rummet till det andra och fick frossbrytningar av det lilla arbetet. Två Ipren och det blev bättre. Dags att sova igen. Dags att drömma.

En annan tid, en annan plats.

Det var kanske 2003 eller så. Jag minns inte riktigt. Jag ville bort. Bort från allt. Tentor. Snö. Kyla. Mörker. Jag hade alltid en resväska packad för att kunna dra någonstans. Två ombyten kläder för ett mer tropiskt klimat. Jag kom aldrig iväg, istället tänkte jag tillbaka på resan några år tidigare. Jag och min sambo hade sparat som dårar för att kunna åka på semester.

Västindien lockade. Jag hade velat åka till Kuba. Vi kom till Dominikanska republiken. All inclusive. Jag snappade upp lite spanska, åkte till någon paradisstrand och drack rom, dök och såg en muräna och lokalbefolkning som bodde färgglada legohus bygda av lättbetong. Jag såg tjocka rödbrända tyskar, jag såg vältränade bögtyskar insmorda i kokosolja. Jag såg en överlevare från discobranden i Göteborg. Hon och hennes mamma var på semester. Jag minns att jag blev glad för deras skull. Jag kände först igen mamman. Hon hade varit med i några debattprogram på TV.

Jag såg ödlor, halvvilda hundar, undvek nattlivet, fick turistmage, gick promenader på stan, köpte huvudvärkstabletter för turistpris. Jag motade bort försäljare på stranden. Jag hade kunnat göra så mycket mer. En vecka senare var jag hemma. En halv nyans brunare, betydligt gladare. Jag gillade värmen, jag gillade maten, jag gillade spriten. Två dagar efter hemkomsten tentade jag lagstiftningsprocessen.

Jag mindes saltdoften, brisen i ansiktet. Matoset. De sprakande elledningarna som hade fått en svenskbyråkrat från Vattenfall att skita på sig. Det var fint, varmt och soligt.

När jag öppnade ögonen tittade jag ut över det svenska snöblasket och önskade mig bort.

Harry Belafonte – Zombie Jamboree (Back To Back)

Vila

Jag sov i gott och väl 15-16 timmar. När jag vaknade spottade jag ut levrat blod och kunde konstatera att ansiktet såg ut som en färgprovkarta. Tänderna satt tack och lov kvar men fingrarna var en aning blå. Jag lättade på tejpningen och masserade försiktigt mina korvar. Färgen kom tillbaka.

Torpet var utkylt och bestod av en liten trång farstu, en sovkammare till höger, ett kök till vänster och ett vardagsrum/sovrum till vänster om köket. Köket hade gammal järnspis med tillhörande vedlager. Jag gav nu blanka fan i om någon skulle se röken. Jag höll på att frysa ihjäl. Jag var trött. Jag var arg och jag var fruktansvärt hungrig. Och jag mindes Elmer. Jag gick ut till Dodgen och fruktade att jag skulle hitta honom ihjälfrusen i kupén. Till min förvåning var det töväder ute och Elmer var försvunnen. Jag gick in, tittade i sängen och där låg han. Halvt begravd under en filt och sov.

Allt gick långsamt. Allt gjorde ont. På baksidan hittade jag en regntunna med vatten. Jag värmde upp spisen, kokade lite vatten, tvättade av mig det värsta. Badade fötterna. Jag hittade pulverkaffe och konserverade persikor.

Jag slog upp en kopp, öppnade konserven och la upp den plundrade tidningen på köksbordet och blundade.

Jag tänkte mig bort från det ödelagda Sverige. Bort från Vintern. Långt, långt bort i tid och rum. Jag tänkte tio-tolv år bakåt i tiden och till andra sidan Atlanten.

Elvis Presley – (Marie's The Name) His Latest Flame

Reträtt.

Jag klarade av att rulla kanske fem kilometer innan jag var tvungen att stanna och kräkas. Huvudvärk. Stela leder. Två fingrar som inte vill lyda. Tittade mig i backspegeln. Ett öga blodfyllt. Två lösa tänder. Ser ut som en skitkorv som spolats upp på land. Mår likadant. Sprängande huvudvärk.

Några alvedon och ett par timmars sömn i bilen senare vaknade jag av ett ryck. Vänster lill- och ringfinger hade svullnat upp. jag tejpade ihop dom i varandra och långfingret. Jag hittade inget jag kunde göra en stödskena av.

Södra Närke och norra Östergötland är sönderfruset. Jag har passerat åtskilliga gårdar och torp utan att stanna. Flera av ställena längs landsvägen är nerbrända, plundrade, övergivna. Dodgen går på kvarts tank. Jag har kanske ytterligare en halv tank diesel kvar på flaket. Ett nytt fordon eller mer bränsle behövs snart. Jag styr långsamt mot Motala. Tänker undvika tätort innan jag är framme vid mitt egentliga mål.

Vid Västanvik tog jag av österut. Efter ytterligare någon halvmil svängde jag av norrut. Jag hade bytt odlingslandskapet mot Östgötsk skog. Gammelskog bredde ut sig som ett skyddande täcke över mig. Ytterligare ett par kilometer senare hittade jag vad jag sökte. Ett litet torp som var precis så inbjudande och avsides som kartan visade.

Jag bröt mig in. Barrikaderade dörren. Stupade i en säng.

Misstag.

Jag vaknade med ett ryck av att jag hörde steg i trappen bakom mig. Tysta steg. Smygande steg. Jag tände molotoven och kastade den bakåt ut genom ytterdörren och ut i trapphuset. Trapphuset fattade eld och jag såg mig desperat efter en utväg. Fönstret var det enda som fanns. Jag var fångad i en skitig lägenhet i Askersund och med lite otur skulle jag dö här.

In i sovrummet. Krossa fönstret, en ny molotov ut i vardagsrummet där jag nyss suttit i en fotölj. Hindra eventuella förföljare. Rensa fönstret med jaktgeväret. Hivade mig ut. Öronbedövande skottlossning. Ramlade hårt på marken. Inget skydd. Full fart. Mer skottlossning. Dåliga skyttar. Nervositet. Hets. Mörkt ute. Jag rusade över gatan, tryckt mot Folkets hus. Varm vätska rinnande ner för benet. Svårt att andas.

Desperat slog jag in dörren till Folkets hus och kastade mig på golvet. Ingen där. Drog mig längre in och fumlade upp pistolen. En foajé med några dörrar. Trasslade in mig i konservburkar och ståltråd. Ett öronbedövande skrammel. Någon kom utrusande ur en dörr. Sparkade honom på smalbenen, brottades och klöste. Stampad på. Kolvslagen. Slog, sparkade, slog. Pistolen i ett järngrepp. Sköt, slog, piskade, skrek.

Tystnad. Bröstkorgen brann. Händerna värkte och kisset i byxorna började kallna. Jag mindes Wallenbergs jämförelse mellan devalvering och att kissa på sig. I början värmer det gott, sen blir det lätt obehagligt. Jag kände bara obehag.

Utmattad och sönderslagen hörde jag en motor starta utanför. Jag kände doften av blod och brandrök. Jag reste på mig och stapplade ut med pistolen i handen. Jag såg den sargade jeepen försvinna runt hörnet och hörde samtidigt det välbekanta flåsstönandet från pestisar. Jag drog igen dörren och slet upp personen som låg på golvet. Ett lågt gurglande hördes från honom. Trots blodet och smutsen i hans ansikte såg jag att det inte var Staffan. Jag knuffade ut honom och och sköt honom i benet innan jag barrikaderade dörren inifrån. Han skrek, jag ställde mer och mer grejer för dörren. På golvet låg hans AK4. Jag hade sex skott till den i fickan.

Jag tog mig haltande upp till våning två och stängde dörren bakom mig och tittade ut på gatan. Pestisar. Kanske 15 stycken. De drog sig mot Staffans kompis, som drog sig mot en bil. Jag tog min sista molotov. Väntade tills vännen var i bilen. Pestisarna svärmade kring den som flugor kring en sockerbit. De var rasande. Försökte slita bilen i stycken. Flåsylade. Jag tände molotoven, kastade den i en båge ner mot bilen. Pestisarna svaldes i ett hav av eld. Det var signalen för att dra från stan. Jag bröt mig ut, sprang längs vägen. Haltade längs vägen. Stödde mig mot en vägg. Kräktes. Hade blodsmak i munnen. Huvudvärk. Nådde Dodgen. Elmer sov. Satta mig i bilen. Startade motorn.

Staffan hade blåst åt det här hållet. Jag tog väg 50 söder ut. Mot Motala.

The Misfits – Runaway

Folkets hus.

På natten tog jag mig över bron vid södra infarten till Askersund och tog mig via innergårdar och genom hyreshus de fyra kvarter som krävdes för att komma i närheten av Staffans jeep. Den var påtagligt illa medfaren. Stötdämparen på höger fram säckade och flera rutor var spräckta. Strålkastarna krossade. Jeepen stod vänd med fronten ner mot vattnet och kyrkan. Gatan var i stort sett öde så när som på ett par utbrända personbilar och lite skräp. Gatorna flankerades av tidiga 1900-tals hyreshus i två eller tre våningar. Inte helt olikt stora delar av Varberg.

Jeepen stod parkerad utanför Folkets hus. Ett fristående ljusgult rappat trevåningshus med rött tegeltak som såg ut som en gammal skolbyggnad eller samlingslokal av något slag. Från mitt håll kunde jag räkna tre ingångar. Två större och en mindre. Jag fattade post i hörnet av kvarteret en bit ner åt gatan och funderade på vad jag skulle göra. Jag kunde inte uppfatta några rörelser och beslutade mig för att helt enkelt lägga mig i bakhåll för Staffan och i berått mod ta död på honom. De var på flykt, men det var inget jag kunde ta hänsyn till. Förr eller senare skulle deras moral vända. De skulle besluta sig för att leta reda på mig och ge sig på den som tagit livet av deras kompisar. Själv skulle jag se till så Staffan runkat över sin sista bulle.

Jag tog mig in i husen tvärs över gatan till Folkets hus. Smög mig försiktigt upp på andra våningen och tog mig in i någons övergivna lägenhet. Den var i hyggligt skick så när som på dammlagret på golvet och möblerna. I ett skafferi hittade jag några tomma glasflaskor, i badrummet en gammal lux-tvål. Lite aceton och en dunk med hembränt i städskrubben. I kylskåpet hittade jag två burkar Norrlands guld. Folkisar. Jag stoppade dom i ryggsäcken och grävde fram en av mina molotovs, sen åt jag en MRE. Någon slags köttragu av svårbestämd sort. Den smakade skit, men jag behövde mat.

Sedan satte jag mig och väntade.

Röda Bönor – Diskoteksjakt

Svenska orter.

På väg 205 mellan Röfors och Askersund passerar man små svenska orter som Hållet, Markebäck och Vagersta. Ställen som bygger upp den svenska nationalkaraktären. Små gårdar och skiftade byar bryter sönder naturlandskapet och bildar det egentliga Sverige. Landet utanför de stora centralorterna. De där ställena man i all hast passerar och skrattar åt på vägen mellan Stockholm och Göteborg.

Nu var dessa ställen min räddning och inget som jag hade tid eller lust att håna och skratta åt. Ett täcke här, ett täcka där. En reservdunk diesel i Fallet och en porrtidning i Aspelund. Inga spår efter Staffan och hans återstående vän, men tanken på att servera hämnden kall avtog för varje kilometer som jag avverkade. Landsvägen var till skillnad från motorvägen i det närmaste tom på bilar. Ljudlöst rullade jag förbi några enstaka personbilar. det enda fordon som lockade min uppmärksamhet var en landsortsbuss som rullat av vägen och ut på en åker i närheten av Bro.

Jag lät Dodgen gå på tomgång och tog med mig en yxa och pistolen ut på åkern. Jag kunde inte notera några rörelser inne i bussen, men å andra sidan var rutorna täckta av smuts och imma inifrån. Tryckluften i dörrarna hade slutat fungera och det var inte särskilt svårt att bryta upp framdörren. Stanken inifrån fick mig dock att spy och jag backade undan. En busslast människor hade dött i bussen och börjat ruttna, frusit, tinat och börjat brytas ner igen. Stanken påminde om den i Larssons ladugård, där hans kossor hade dött av törst och svält.

I Backspegeln kunde jag ana hur någon eller något kravlade sig ur bussen.

Strax innan Askersund svänger man vänster upp på väg 50 och sedan höger in på Sundsbrogatan. På höger sida har man Askersunds landskyrka, bygd i traditionell öst-västlig riktning, efter det en bro över ån och sedan själva Askersund. Jag stannade utanför kyrkan och tog mig upp i kyrktornet. Jag lyckades klättra upp i tornet och hade utsikt över en stor del av stan. Askersund är några kilometer tvärs över. Ganska platt. Inga högre byggnader. När jag låg där uppe frös magen till is och knöt sig. Staffans jeep stod parkerad kanske 600 meter från min position. I kikaren kunde jag se att den var tom och såg inte till vare sig honom eller hans kompis.

Jag låg kvar och spanade. det var sent på eftermiddagen och jag beslutade mig för att stanna och iaktta tills mörkret lagt sig.

Bodycount.

Jag hade svårt att sova under natten. Inte så mycket för att jag hade skjutit en man tidigare under dagen utan för att jag inte kunde minnas hur många det faktiskt var. Hur jag än räknade fick jag alltid fram olika många. Lite som när jag försökte göra en lista på vilka jag hade legat med. det blev olika varje gång. det berodde på hur jag räknade.

Gustav, Gustavs rape'o-kompis, en plundrare, två av Staffans ligister. Sen mindes jag bonden Larsson. Och hur skulle jag ställa mig till de två i Leningrad, de som bröt sig in i fortet. Var det någon mer? Jag tror inte det. Och tekniskt sett var Gustav redan död, eller i alla fall en pestis. Lika så Larsson. Gustavs kompis var jag tvungen att skjuta i rent självförsvar. Precis som plundrarna och ligisterna. Hur många i kallt blod? I ren vredesmod... Inga. Jag har inte mördat någon människa. Har jag dödat någon? Bara fiender. Faktiskt bara Gustavs kompis.

Innan solen gick upp tog jag mig fram till Ica-butiken. Staffans ligistvän låg i fosterställning i snömodden. Jag brydde mig inte om honom. Det var inte svårt att ta sig in i butiken. De automatiserade dörrarnas glasrutor var sönderslagna sedan länge och jag spanade in i mörkret. Det var tyst. Det krasade lite i det krossade glaset när jag smet in. Elmer i ryggsäcken. Äcklig hundandedräkt bakifrån. Plundrade hyllor. Sönderslagna hyllor. Det fanns inget av värde kvar. Kassorna var uppbrutna. Rånade. Vad folk nu skulle med papperspengar till. Jag mindes att Järnia i Söderköping på 90-talet hade en jaktavdelning med hagelbössor, jaktkläder och amunition. Synd att jag inte var där.

Det var ingen mening att stanna kvar. Jag gick förbi en av kassorna och såg en gammal kvällstidning. En riktig tidning. Kanske den sista i sitt slag. Aftonbladet "SÅ SKYDDAR DU DIG!" Den var daterad tre veckor efter att bestämt mig för att fly till Leningrad. Jag sjönk ihop på golvet och började långsamt bläddra. Ledarsticket uppmanade till solidaritet. We shall overcome. Martin Luther King, Laila Freiwalds och nu Aftonbladet. Jag bläddrade vidare. Evekuerings- och uppsamlingsplatser, hela listan. Ett 20-tal platser i hela landet. Inga resurser för att rädda alla. Mest resurser i storstadsregionerna. Norrland fick klara sig själva.

Robinson-den-och-den och någon kändisbrud hade lyckats fly - tillsammans. Svenska kyrkan manade till lugn. Statsministern uttalade sig "Alla nödvändiga resurser är tillsatta. Ingen orsak till panik. Situationen allvarlig men under kontroll." Oppositionen klandrade regeringen för passivitet och någon småbarnsmorsa snyftade om att hennes unge dött på IV-avdelningen och att hon inget fick veta.

Jag avbröts av att Elmer började morra och gny. Trubbel. Jag stoppade på mig tidningen och kikade ut genom den trasiga dörren. Rörelser i periferin. Folk på väg i min riktning. I kikaren kunde jag snabbt räkna till ett tiotal. Långsam, hasande gång. Få eller inga kläder. Pestisar! Jag började svettas. Jag var osäker på om jag skulle kunna ta mig till Dodgen. De kom närmare. Inte fokus på dörren. Fokus på Staffans kompis. Han rörde på sig! Jag drog mig in i lokalen, letade nödutgång. Hittade lastbryggan. Smet ut. Rörde mig runt, inga pestisar på den här sidan. Rörde mig runt huset i skydd av några bilar. De var nästan framme vid kompisen. Han ylade som en skadeskjuten hund. Ett hjärtskärande skrikande. Dödsångest. Ren skräck. Han försökte krypa mot butiksdörren. jag räknade tolv pestisar. Höjde AK4an.

Ylandet och pestisarnas flåsande stön dränktes i AK4ans avgrundsvrål. Ett biltak som stöd. Mynningsflammorna skymde sikten. Jag tömde magasinet. De flesta stod kvar. Bara två som låg stilla. Jag fumlade med ett nytt magasin och bytte position. Skakande siktade jag på den närmaste. Missade. Sköt. Missade igen. Darrade. Sköt. Hans huvud exploderade som en vattenmelon. Seger! Lugn, siktade, kramade. En till och ytterligare en. De var på väg mot mig. De flesta. Jag laddade, siktade sköt. Bytte position, laddade, siktade sköt.

Tystnad. Döda pestisar överallt. Två dussin utspridda bland bilarna. Nästan all ammunition till AK4an förbrukad. 7 skott kvar. Staffans kompis hade kravlat halvvägs till dörren när jag kom satte foten i ryggen på honom. Han levde. Svårt skadad. Skotten skulle locka till sig fler. Jag kunde nästan höra deras utdragna flås-stön. Med foten rullade jag över honom på rygg. Smutsig, blodig, utmärglad. Jag petade ur sex skott ur magasinet. Ett skott kvar. Jag la vapnet ifrån mig. Utom räckhåll för honom. Jag väste "Ett skott. Använd det hur du vill." Sen vände jag mig om och började småspringa mot Dodgen.

Jag satt i förarsätet när jag hörde skottet från parkeringsplatsen utanför en Ica-butik i Röfors. Jag rullade iväg. En vägskylt pekade mot Askersund.

Susie Tallman – Waltzing Matilda

Manhunter.

Jag föreställde mig att det inte skulle vara svårare att spåra upp Staffan och hans ligistliga än det var att spåra upp ett skadeskjutet djur. Dessutom hade jag ju Elmer med mig. Inte för att jag trodde att han skulle vara till mycket mer nytta än att hålla mig sällskap och värma mina fötter på natten. Men man får nöja sig med det lilla.

Jag hade lyckats skada deras jeep med min sista lilla present och gjorde mig ingen större brådska då jag långsamt rullade efter dem med Dodgen. Jag vågade inte köra allt för snabbt av flera skäl. det första var rädslan för ett bakhåll. Det andra var att jag lätt ändå kunde tappa bort dem.

Vid kraftiga kurvor där jag inte kunde se vad som dolde sig bakom kröken steg jag ur bilen och rekognoserade till fots. Jag hade ingen större lust att komma runt kurvan bara för att mötas av en välkomstkommitté av bly och död. De hade fördelen av att vara minst tre oskadda individer. Å andra sidan hade jag bitit ifrån ordentligt och dödat minst en av dem. Med lite tur skulle jag slippa träffa på den eller de andra skadade nakna och övergivna längs vägen. Med lite tur låg de istället och blödde i jeepen och bad för sina liv. Bad Staffan om att inte bli lämnade. Bönade om att få åka hem till "Skithåla" i Västergötland.

Jag hade tid att fundera över Staffan och hans plundrare. De hade inte haft AK5or, utan AK4or. Och Den som trillade ur jeepen hade inte något stridsbälte eller stridsväst på sig heller och var något äldre än den typiske värnpliktige. Staffan hade varit relativt klent byggd och berättade inga riktiga detaljer om K3, däremot om Karlsborg och dess stadsplanering och några fik och uteställen - vilket i och för sig kunde vara rent ljug. Jag uteslöt både fallskärmsjägare och luftburna husarer. Kanske var de bara en grupp hemvärnare som mot alla odds hade överlevt så här långt.

Efter några mil längs motorvägen söderut fanns en avtagsväg som ledde mot något samhälle. Oljespill och hjulspår avslöjade att de hade svängt av med jeepen. Jag stannade och rekognoserade till fots. Spanade efter något avvikande i terrängen men kunde inte se något. Men det var tydligt att de styrde mot det lilla samhället. Jag skulle bli tvungen att följa efter. Jag satte mig åter i Dodgen och rullade långsamt in mot vad som bäst kan beskrivas som ett döende samhälle med 1500 olyckliga själar. Det vill säga inte helt olikt orten där jag själv växte upp. Med lite tur skulle det finnas ett Ica eller ett hemköp på orten och där skulle de troligtvis försöka proviantera och hitta förband åt sina skadade runkkompisar.

Mycket riktigt. Det fanns en Ica-butik, men det var en sorglig skapelse som plundrats både en, två och tre gånger, men det hade inte hindrat runkplutonen från att åka dit i desperat hopp om att finna något ätbart. Jag hade ställt Dodgen väl undangömd. Elmer värmde förarsätet och själv iakttog jag jeepen för att se om någon eller några rörde sig kring den. Inte en kotte. Kanske var jag för sent ute. Kanske hade de övergivit den.

Jag låg i en utkyld lägenhet, ett par meter in i vardagsrummet. Någon hade haft vänligheten att bryta sig in coh slå sönder allt. Jag hade god sikt över butikens parkeringsplats. Jag väntade i två timmar. Mörkret började sänka sig över Sverige. Och då öppnades dörren till Icabutiken och en person kikade ut. 300 meter till jeepen. Ett hyggligt svårt skott i skymningsljuset. Förardörren var vänd mot butiken. Jag hade skottfält mot passagerardörren. Första personen rusade ut till jeepen och hoppade in i förarsätet. En person kom stapplande och hasade sig till baksätet på vänstersidan. Sedan ännu en och ytterligare en. Jag kunde inte urskilja ansiktena. Jag siktade på den som skulle in och rida shotgun.

Kramade avtryckaren. Kände rekylen. Laddade snabbt om. Hade jag träffat? Ja, han låg på marken. Skrek. Inget nytt mål. Dörren öppen. Bilen rullade. De övergav sin bullrunkarkompis. De flydde över en refug, plöjde ner en Herr Gåman-skylt, höll på att köra i diket, kom upp, fortsatte.

Själv låg jag kvar och väntade. Väntade på att natten skulle komma.

Creedence Clearwater Revival – Fortunate Son

Klingon Justice.

För några år sedan läste jag lite diverse amerikanska åsikter om IED's. Improviserade bomber som jihadisterna i Irak och Afghanistan grävt ner för att spränga NATO-soldater med. Inklusive några svenskar. Fegt var det generella omdömet. Visst, det kan man ju tycka. Krig är dock inte tänkt att vara rättvist. Krig är tänkt att vinnas och kan man inte vinna i någon slags traditionell shoot out får man försöka vinna på något annat sätt. Antingen genom att avfyra en kryssningsmissil från 300 mil bort eller bara genom att spränga tillräckligt många bilar med hjälp av en mobiltelefon en granat och ett brunnslock. Polackerna har hånats i generationer för sitt "kavallerianfall" mot nazitanks och dessutom dragit nytta av det för att bortförklara sin förlust. Men på det hela taget visar det bara att Old School inte vinner över New School på öppen mark. Man vinner med vässade bambukäppar nerkletade med bajs i en kamouflerad grop.

Själv har jag vare sig granater eller brunnslock. Däremot några gasoltuber, elektrolytkondensatorer av lite större sort och några hyggliga strömkällor. Mina bambukäppar utgjordes av några plankor med tretumsspik, och bajs. Det var alltid något.

Felkopplar man en elektrolytkondensator och kopplar på spänning exploderar den. Exploderar den i ansiktshöjd är det dåligt. Särskilt om man har en kondensator som väger 4 kilo, och lägger den i en burk med stenkulor. Face off, eller kanske rent av Head off... Jag undrar vad Staffans kompis tänkte när den exploderade i midjehöjd i hallen.

Jag hörde smällen och skriken. Jag hade evakuerat fortet under natten eftersom jag utgick från att de skulle komma i gryningsljuset. Mycket riktigt. De körde genom porten med jeepen. Gjorde flis av den. Två man hoppade direkt ut och tog sig in. Den ena utlöste tryckplattan i hallen. Det gav mig en liten stunds respit. De tvekade. Jag låg kvar i mitt gömsle och höll på att frysa tasken av mig.

Någon tog sig upp på övervåningen och sköt upp dörren till sovrummet. Två hagelskurar och ytterligare en explosion. Mer skrik. Jag kunde höra dom från där jag låg. Ännu en, kanske två skadade. Jag låg i en bra position för att kunna pricka första bästa som kom ut genom porten. Galten backade ut. Någon stod upp genom en taklucka och spanade. Bilen stannade, började vända runt och då kramade jag avtryckaren. Det var mindre än 200 meter bort. Staffan började snabbt få ont om vänner. De svängde runt bilen. Tappade en amigo på vägen. När de körde över dräneringsröret under vägen fick de sin avskedspresent. Två gasolflaskor detonerade och kastade grus, is och slask omkring sig. Jeepen verkade dock köra mer eller mindre obehindrat vidare. Mer eller mindre. Den haltade framåt.

Jag väntade tills de försvunnit innan jag vågade mig fram.
Oljespill på vägen. Jeepen var skadad.

Staffans kompis låg och dog en bit bort. Så mycket för deras kameraderi. Jag lät honom ligga.

Fortet brann. Det var inget vidare. Ganska kraftigt dessutom. Jag sprang in och lyckades släcka bränderna i hallen och på övervåningen och började räddade vad som räddas kunde. En hel del mat låg redan i Dodgen. Generatorn var det viktigaste. Och dieseln. Mat, ammunition, några extra ombyten, det var det jag behövde. Jag spikade igen den söndertrasade dörren och dörren till mitt sovrum. Jag startade Dodgen och rullade ut ur Leningrad. Bort till Staffans kvarglömda kompis. Jag klev ur, han kved och pep när jag tog hans kängor och värmerock. Hans AK4 och hans två magasin. Sen körde jag långsamt vidare. Efter galten. Efter Staffan. Elmer morrade i passagerarsätet.

Min hämnd ska serveras kall.


The Hit Nation – TV Theme From “Baretta” (Keep Your Eye On The Sparrow)

Kai sy teknon?

Jag borde ha förstått att Staffan skulle återvända. Vädret har blivit betydligt mildare, folk vågar sig ut i vetskap om att de inte kommer frysa ihjäl. Staffan vet om det. Staffans fem kompisar vet också om det. Staffan och Staffans kompisar vill ha min mat, mitt bränsle och jag är inte helt säker på att de kommer låta mig löpa.

De dök upp igår. Och smög runt. Jag borde ha skjutit dom. Men jag kunde inte. Jag fick aldrig något skottläge. Dessutom har de en stor jävla jeep. En galt. Och så har de vapen. Automatvapen. Staffan och hans runkkompisar från K3. Nu står de där ute och hojtar med sin megafon.

"Lämna fortet. Ge oss maten, vattnet och dieseln så låter vi dig gå. Annars!"

Sitt i ert jävla fordon och runka bulle! Jag slår vad om att Staffan är just den typ av kuksugare som medvetet skulle spruta sist på bullen bara för att få ta en tugga av den. Det enda du ska få är ett välriktat skott i buken din lilla förrädare!

Nu är det dags att ge sig av för en tid.

Helvetet på jorden.

Sverige är just nu helvetet på jorden, en snödriva på månens baksida. En dödsfälla för alla som inte har varit väl förberedda med ved, olja, diesel och generatorer. Jag har snart gjort slut på all eldningsdiesel på grund av kylan och har spenderat tid med att hugga ner några gamla träd här utanför. De är tyvärr barrträd. Färska barrträd som knappt klarar av att ge värme och inte under någon längre tid. Jag har två nedhuggna och kapade tallar som ligger och torkar och ett fat diesel kvar, jag räknar med att klara mig i kanske två veckor till om det fortsätter så här. Den senaste veckan har nattemperaturen legat på under -20 C. Ingen mänsklig varelse där ute kan ha överlevt utan Guds vakande hand över sig. Guds hand, torra kläder, fast föda och några liter vätska om dagen.

Jag undrar hur många som frusit ihjäl i sina bilar då de sökt skydd mot vind och snö bara för att allt för sent inse att bilen inte isolerar ett skit, när snön lagt sig över bilen och batteriet dött när de försökt köra sin AC. En AC drar ca 20 Ampere, då räcker inte ett 12 volts bilbatteri på 60 Ah länge. Sen kommer kylan, krypande, snabbare och snabbare i takt med att varmluften i bilen äts upp av kylan utifrån. Det är då småbarnsföräldrarna inser att de gjorde fel, de försöker härda ut. Tala vänt med sin allt mer desperata hustru som kräver att han ska "göra något!". Jag undrar vem som först inser att de kommer att dö i bilen? Han eller hon? Barnet i barnstolen ligger förstås nerbäddad bland filtar och kuddar och sover. Med lite tur somnar de båda och vaknar inte upp. Ett värmeljus i kupén hade kanske kunnat rädda dom.

Jag undrar hur mycket det kommer stinka i vår när kropparna börjar ruttna... Hur många skulle överlevt om de bara hade haft en kniv och tändstickor? Om de hade brutit sig in på ett bibliotek och eldat upp böcker istället för träbokhyllorna och ekmöblerna som i... den där filmen vad den nu heter? Eller bara stannat i sina hus och lägenheter, bland duntäcken, värmeljus och rena, torra kläder.

Min kamin är dock av bra kvalitet och klarar av att sprida värmen i vardagsrummet, dit jag nu har flyttat för att göra boendet så litet som möjligt. Lager på lager-principen håller mig varm när jag går ut, jag ser till att inte börja svettas allt för mycket och torkar kläderna och mig själv så snart jag har kommit in. Här inne är det i alla fall torrt och jag är glad att jag kostade på mig att lägga i ny isolering i väggarna för några år sedan. Och Elmer håller mina fötter varma om nätterna.

En fördel med kylan är dock att det inte kommer någon och stör. Staffan har inte synts till, men jag oroar mig ändå för att han vilken sekund som helst kan komma drällande med sina amigos från K3, att han inte alls var på väg till Göteborg utan att han i själva verket var utsänd av en spaningspatrull för att orientera sig om läget. Men det förklarar dock inte varför han saknade vapen, mat och annan utrustning nödvändig för överlevnad. Om det inte var så att hans kompisar tog hand om det så länge. Nu har det dock snöat för mycket för att jag ska kunna undersöka saken.

Nu gäller det att hålla ut, att ransonera. Det verkar som att våren låter vänta på sig.

One day i shall kill you!

Han hette Staffan. Till slut låg han bara och skrek att han hette Staffan och var ursprungligen från Göteborg. Han hade gått i gymnasiet på Schillerska och bodde i Bergsjön, ett sånt där invandrarghetto där det finns 3000 likadana trappuppgångar. Han ville bara hem. Hem till sitt goa Göteborg.

Jag undrar då vad fan han gjorde åt det här hållet eftersom det var helt käpprätt åt helvete fel håll. Men Staffan alltså. En humanisttönt från Göteborg som råkat göra värnplikten på K3 när pestisarna började krafsa på dörren. Han såg tillräckligt klen ut för att jag skulle kunna oskadliggöra honom utan större bekymmer om han fick för sig någon funny business. Han hittade inte på något. Jag gav honom kaffe och lite mat medan vi kokade hans kläder och hängde upp dem på tork. Han fick läsa högt för mig och fylla i diverse informationsluckor om pestisarna och utbrottet. Några timmar enare hade jag den information jag behövde, hans kläder var torra och jag gav honom 8 MRE-förpackningar innan jag körde honom på porten och varnade honom för att komma tillbaka. Då skulle han och hans kompisar få ett helt annat mottagande.

När Staffan hade försvunnit utom synhåll och han inte hade kommit tillbaka å en halvtimme upptäckte jag att jag hade ett massivt stånd. Jag gick in och kikade på lite bilder.

Deadbolt – Telephone The Dead

Decisions, Decisions.

Det hade varit klokt att tidigare i höstas gräva ett antal färdiga massgravar som jag kunde dumpa pestisarna i när de dök upp och blev avpoleterade. Jag hade kunnat låna bonden Larssons traktor som har en grävskopa och skottat upp ett par lagom djupa gropar som jag successivt hade kunnat skyffla igen allt eftersom de fylldes.

De hade förståss inte behövt vara lika avancerade som de svenska krigsgravarna var tänkta. I de utopiska manualerna förskrivs det att varje enskild soldat ska begravas för sig, graven ska tydligt markeras för att kunna grävas upp när freden är vunnen, så nationens hjälte kan begravas på ett värdigt vis. Insvept i sin vapenrock skulle soldaten begravas, med ena halvan av sin ID-bricka på kroppen och den andra halvan i huvudändan, under gravmarkeringen, nedstoppad i vattenflaskan. Något åt det hållet. Jag hade nöjt mig med någon slags Katyn-dike, 10 meter långt och någon meter djupt.

Jag undrar om den ihopbuntade jeppen som ligger på mage i köket vet om att det är så det är tänkt att han ska begravas? Eller om han bara är ännu en dum skit som trodde att han kunde stövla in här, ta vad han ville ha och sticka som en tjuv i natten. Han trasslade in sig i konservburkarna och taggtråden under natten. Av någon anledning hade jag vaknat ungefär en kvart innan han knallade in i larmsystemet.

Det började skramla där ute och jag var snabbt uppe på muren och belyste den lilla tjuvtattaren med en handstrålkastare samtidigt som jag uppmanade honom att stå still, hålla käften och händerna över huvudet och släppa eventuella vapen. För om han rörde på sig skulle jag utan att tveka blåsa skallen av honom. Han gjorde som jag sa och jag fick över en stege på utsidan och klättrade ner. Det var en ungdom på strax över 20. Han fick klä av sig ner i bara understället. Kronan hade försett honom med kläder. Något vapen annat än en brandyxa hade han inte. Han försökte vid några tillfällen protestera, men jag fick tyst på honom.

Det var knepigt att få in honom, men efter en stunds trixande var han tillräckligt spak och kall för att inte ställa till med besvär. Jag frågade snabbt ut honom. Varifrån han kom, vart han var på väg och vart han hade sina kompisar. Han försökte säga vad han hette men jag döpte snabbt om honom till nummer sju. Det är lättare att ha ihjäl en siffra än ett namn. Jag tänker ofta på Gustav. Hur det hade varit om han hade varit här, levande. Frisk och som sällskap.

Sju sa att han kom från K3 i Karlsborg. Han var mager och såg utsvulten ut. Kläderna var skitiga och han hade knappt någon utrustning. En vattenflaska, en kompass och en brandyxa. Så gott som död var min prognos. Han hade troligen frusit ihjäl under natten eller kanske under den följande dagen. Idag vill säga. Det är svinkallt ute. Gott och väl kring 15 grader kallt.

Karlsborg är tydligen slut. Både som stad och som fungerande regemente. Befälskedjan brast tidigt. Det var oklart vad folk hade för uppdrag, inga order uppifrån, några plutoner med värnpliktiga och beredskapssoldater drog hem. Andra försökte skaffa sig arbetsuppgifter och sedan kom pestisarna. Halva Karlsborgs befolkning tydligen. Det var strax efter att överste NN hade förklarat att de hade regeringsmandat att upprätthålla lag och ordning. Så mycket för det.

Sju har inte sett någon på en vecka. Jag vill inte veta vart han är på väg. Ska jag ens släppa iväg honom? Det enklaste vore helt enkelt att behandla honom som en pestis. Skjuta honom ute på gården, som en sjuk hund. Stycka honom, elda upp honom och låtsas som att jag aldrig har sett honom. What to do, what to do...

Släpper jag honom kan han röja min position. Ta hit fler. Jag vill inte ha honom här ätandes min mat och drickandes mitt vatten. Gustav och David har sett till så mitt förtroende för folk är minimalt. Gustav och den lilla bögvåldtäktaren och inkräktarna. Och vägspärren. Nej, det ser inte så ljust ut för Sju...

The Ink Spots – I Don't Want To Set The World On Fire