Misstag.

Jag vaknade med ett ryck av att jag hörde steg i trappen bakom mig. Tysta steg. Smygande steg. Jag tände molotoven och kastade den bakåt ut genom ytterdörren och ut i trapphuset. Trapphuset fattade eld och jag såg mig desperat efter en utväg. Fönstret var det enda som fanns. Jag var fångad i en skitig lägenhet i Askersund och med lite otur skulle jag dö här.

In i sovrummet. Krossa fönstret, en ny molotov ut i vardagsrummet där jag nyss suttit i en fotölj. Hindra eventuella förföljare. Rensa fönstret med jaktgeväret. Hivade mig ut. Öronbedövande skottlossning. Ramlade hårt på marken. Inget skydd. Full fart. Mer skottlossning. Dåliga skyttar. Nervositet. Hets. Mörkt ute. Jag rusade över gatan, tryckt mot Folkets hus. Varm vätska rinnande ner för benet. Svårt att andas.

Desperat slog jag in dörren till Folkets hus och kastade mig på golvet. Ingen där. Drog mig längre in och fumlade upp pistolen. En foajé med några dörrar. Trasslade in mig i konservburkar och ståltråd. Ett öronbedövande skrammel. Någon kom utrusande ur en dörr. Sparkade honom på smalbenen, brottades och klöste. Stampad på. Kolvslagen. Slog, sparkade, slog. Pistolen i ett järngrepp. Sköt, slog, piskade, skrek.

Tystnad. Bröstkorgen brann. Händerna värkte och kisset i byxorna började kallna. Jag mindes Wallenbergs jämförelse mellan devalvering och att kissa på sig. I början värmer det gott, sen blir det lätt obehagligt. Jag kände bara obehag.

Utmattad och sönderslagen hörde jag en motor starta utanför. Jag kände doften av blod och brandrök. Jag reste på mig och stapplade ut med pistolen i handen. Jag såg den sargade jeepen försvinna runt hörnet och hörde samtidigt det välbekanta flåsstönandet från pestisar. Jag drog igen dörren och slet upp personen som låg på golvet. Ett lågt gurglande hördes från honom. Trots blodet och smutsen i hans ansikte såg jag att det inte var Staffan. Jag knuffade ut honom och och sköt honom i benet innan jag barrikaderade dörren inifrån. Han skrek, jag ställde mer och mer grejer för dörren. På golvet låg hans AK4. Jag hade sex skott till den i fickan.

Jag tog mig haltande upp till våning två och stängde dörren bakom mig och tittade ut på gatan. Pestisar. Kanske 15 stycken. De drog sig mot Staffans kompis, som drog sig mot en bil. Jag tog min sista molotov. Väntade tills vännen var i bilen. Pestisarna svärmade kring den som flugor kring en sockerbit. De var rasande. Försökte slita bilen i stycken. Flåsylade. Jag tände molotoven, kastade den i en båge ner mot bilen. Pestisarna svaldes i ett hav av eld. Det var signalen för att dra från stan. Jag bröt mig ut, sprang längs vägen. Haltade längs vägen. Stödde mig mot en vägg. Kräktes. Hade blodsmak i munnen. Huvudvärk. Nådde Dodgen. Elmer sov. Satta mig i bilen. Startade motorn.

Staffan hade blåst åt det här hållet. Jag tog väg 50 söder ut. Mot Motala.

The Misfits – Runaway