Spaning

Jag har återhämtat mig hyggligt men påminner fortfarande mer om en Biafraunge än om en riktig människa. Jag har varit på spaning. Jag valde att ta en tur med Dodgen trots att den ger en del ljud ifrån sig, men det är bättre att ge ljud ifrån sig och kunna smita snabbt om jag blir upptäckt än att inte orka springa under samma förutsättningar.

Jag lastade passagerarsätet med ett daypack. Mat, vatten, en värmerock, pistolen och jaktgeväret.

Tidigare har jag mest spanat söderut men tog mig denna gång norrut. Det var inga problem att ta sig ut på motorvägen. Ju längre norrut jag kom desto fler persedlar låg det på vägbanan. Förutom en del bilar som stod övergivna läg det mängder av kläder, filtar, resväskor och annat en gång i tiden nyttigt både i dikena och på körbanan. Ute på fälten kunde jag mellan åt se vad jag gissar har varit gamla övernattningsplatser. Små koncentrerade ytor belamrade med skräp, sovsäckar - en del med ägaren kvar i. Fastfrusna i leråkern. Ihjälfrusna när det var som kallast. Vissa hade inte ens haft en sovsäck.

Det fanns också spår av laglöshet och plundring. En nerbränd bensinmack, sönderslagna bilar och döda kroppar. Omkullsparkade barnvagnar.

Jag rullade norröver under någon timme. Jag körde kanske tre mil eller så. Passerade några ortsskyltar och avtagsvägar. Slutligen kom jag till det jag fruktat under en längre tid. En vägspärr. Bemannad...