Om tio år när någon frågar vad jag gjorde under katastrofen och om jag dödat några människor kan jag bara svara "Nej, inga människor, bara fiender".
Igår konfronterade jag för andra gången människor med dödlig utgång. En död och två skadade, varav jag är en av de skadade. Jag halkade på stegen och stukade foten när jag skulle ner från stegen.
Under kvällen var här några och smög runt. Troligen samma folk som sköt mot mig på Larssons gård tidigare på dagen. Jag smög ut med jaktgeväret och pistolen. Tog mig försiktigt upp på muren så jag kunde spana av området. Jag såg tydligt en figur och kunde ana en spanare längre bort. Jag gjorde ingen hemlighet av att jag var där. Jag tog sikte på han som var framme och smög runt som en snuskig fönstertittare. Skrek åt honom att stå still och släppa vapnet. Han skrek tillbaka. Började springa. Spanaren sköt ett skott, jag sköt mot den som sprang. Missade säkert. Sköt igen och igen. Tre skott i snabb följd. Ett vanligt fel när man skjuter på natten är att man ofta skjuter för högt. Tur för mig eftersom de sköt tillbaka. Men båda sprang så det var inte så mycket med det. Två skott kvar. Siktade noga. Lågt. Kramade avtryckaren. Han föll som en klubbad gris. Skrek som en också. Hans kompis stannade inte för att hjälpa honom. Femte skottet. Lågt igen. Kramade avtryckaren. Han försvann i skogsbrynet. Men den andra ville inte sluta skrika.
Nu har jag ett helt annat problem. Han som jag träffade under natten har lyckats locka hit smittade med sitt skrikande. Jag tror han har lyckats krypa ner i ett dräneringsrör under vägen. De smittade håller sig ungefär hundra meter bort och försöker gräva sig genom tjälen. Ner genom vägen, till betongröret. Vad fan gör jag nu? Är det nu det börjar på riktigt? Och vart tog den andre vägen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar