Elmer.

Efter att jag tvingats döda våldtäktsmannen David och förpassa Gustav till andra sidan - igen var jag glad för att Elmer dök upp. Trots att han luktade illa, åt min mat och gick omkring och fes äckliga hundfisar. Nu har Elmer börjat stirra.

Han sitter på golvet några meter från mig och stirrar med sina gula hundögon. När jag var mindre hade familjen hund. En Irländsk setter med stora bruna ögon. han kunde också stirra, men han stirrade på ett helt annat sätt. han stirrade med mjuka, bedjande ögon.

Elmer stirrar med sina bleka gula hundögon som att det finns någon annan där bakom. Som att Elmer egentligen bara är ett skal som huserar någonting helt annat. Idag har han suttit still och stirrat sen jag vaknade. Han började så snart jag hade klivit upp. Han satte sig vid köksdörren och klistrade fast sina bleka ögon på mig när jag drack mitt kaffe och försökte ratta fram någonting på radion. Sen gick jag ut i stora rummet och han följde efter och satte sig i dörröppningen och stirrade.

Samma sak igår och förrgår. Först tänkte jag inte på det utan tolkade det som att han var nödig och behövde gå ut och göra sina hundbesvär - bajsa lite, skvätta lite revir och äta lite bajs. Men icke. Han har slutat gny, slutat vanka av och an. Han bara sitter där som någon sorts vålnad och hundglor.

Hade Elmer varit en större hund hade jag nog blivit rädd, nu blir jag mest nervös men en gammal strävhårig tax med dåliga tänder och sämre andedräkt är ju ingen Kujo direkt.