Röster.

Idag hörde jag röster. Jag satt i det stora rummet och rattade på radion igen för att försöka få in den ryska kanalen igen. Givetvis utan resultat när jag hörde det. Först trodde jag att jag inbillade mig. jag har börjat höra både det ena och det andra men är medveten om att stegen på övervåningen, ljudet i köket och motorljuden inte är riktiga. Jag bara inbillar mig att det är ljud för att jag inte vill vara ensam. Så vitt jag vet är jag kanske den sista människan i det här landet.

Nå, jag satt där och vred på rattarna när jag hörde det. "Du!" först var det bara ett tilltal. Jag trodde jag inbillade mig igen så jag ignorerade ljudet. Sen igen "Du, jag pratar med dig!" Jag stelnade till och gåshuden reste sig. Nu var jag övertygad om att jag hörde någon som pratade. det gick inte att ta miste. Jag tittade runt i rummet. "Du vet att du inte kommer klara dig va?" Jag greppade pistolen och scannade av rummet efter den som sa det. det fanns ingen där. Jag tittade på radion. det var inte den. Ljudet kom mer nerifrån. Jag tittade runt igen. I bakgrunden sprakade radion. På golvet satt Elmer. Han glodde på mig med sina sjuka gula hundögon. Som ett skal med något annat än gamla trötta Elmer där innanför.

Jag siktade på honom. "Det var du eller hur?" frågade jag den trötta gamla taxen. Han svarade inte. Men jag såg i hans ögon att han förstod vad jag sa. Han fortsatte att stirra. "Håll käften! Jag lyssnar inte på dig!" Jag petade ut Elmer ur rummet och stängde dörren.

Nu hör jag hundar som pratar...