Jag önskar att det fanns några TV-sändningar. Jag skulle vara nöjd med så lite som någon Tjeckoslovakisk dockteater eller den ryska filmatiseringen av Karlsson på taket (som efter vad jag förstått va hejdlöst populär i Sovjet och Ryssland.). Det skulle inte ens behöva vara textat. Antingen det eller något program om utvecklingsstörda neurosedynbarn som gick på TV på 70- och 80-talet. Sådana där program som var till för att vi barn skulle lära oss att uppskatta uppväxten i det socialdemokratiska Sverige. Landet där ingen svalt men ingen heller kunde bli rik genom att arbeta. Blev man rik på arbete så var det något lurt. Däremot var det helt ok, nej, rentav föredömligt att vinna miljonbelopp i Bingolotto eller på V65 eller vad man nu spelade på. Men nu kan de sitta där med sina miljoner och se vad det hjälper.
Radion är död. Allt som hörs är ett brus och knaster. det är nästan så att jag skulle kunna tänka mig att lyssna på kommersiell radio bara för att höra någon annans röst. En helt vanlig människoröst som lider av mundiarré och låter folk ringa redaktionen för att uttala sig om huruvida gravida kvinnor är vackra eller ej. Själv tycker jag att de flesta såg ut som träsktroll i sitt gravida tillstånd. Det var som att graviditeten och mammaskapet var en ovillkorlig kroppslig kapitulation. Se bara på de före och efterbilder som folk skickade till Aftonbladet för att visa vad graviditeten gjorde med kroppen.
Men jag vill se på TV. Jag vill se rörliga bilder. Jag skulle rent av kunna se på något program med Staffan Westerberg. Eller något program om och med tjockisar med förståndshandikapp som släpps loss på en gräsklipparoutlet. Eller någon slags knulltv där de låser in 20 Beyoncebrudar från hooden tillsammans med lika många tatuerade gymapor och så obegränsad tillgång till sprit och Mary Jane på det. Det bästa vore förstås att ge Jonas Thente ett eget TV-program och fria tyglar.
TV, denna drog. Jag gillade TV. Jag gillade Razzel och Nöjesmassakern när jag var liten. Jag följde slaviskt Beverly Hills och var skräckslaget övertygad om att någon jävel i förtid skulle avslöja vem som mördade Laura Palmer. Särskilt när T-shirtsen med texten "I Know who killed Laura Palmer" dök upp. Bläckfisken var också bra. Och ett med naturen. Det var kanske mitt bästa program. Sen fick vi satellitkanaler. Bland annat några brittiska barnkanaler med tecknat och en helt ny värld öppnade sig. He-man, Thundercats, Transformers och plötsligt framstod Staffan Westerberg och de östeuropeiska dockteatrarna och glasanimationerna som... ja, precis, fattiga öststatsprogram. Hur kan tjeckiska folksagor målat på glas mäta sig med Thundercats?
Sedan dök dockusåpor och mobbningstv upp. Och jag gissar att det var där det tog slut. Vi hade nått den västerländska civilisationens höjdpunkt. Vår tidvattenvåg började dra sig tillbaka just i det ögonblick som någons äckliga lilla kuk penetrerade Linda Trosing i det gröna ljusförstärkarskenet i en dokusåpa 2003. Civilisationen tog slut i samma sekund som man kunde bli känd pga av att man knullat i direktsänd underhållningstv. Var det dit vår jakt på frihet och berömmelse hade lett oss? Nu, sex, sju år senare förstår jag att det tidiga 2000-talet var en speciell tid att uppleva. Berömmelse var det enda som betydde något. det spelade ingen större roll varför folk kände igen dig. Bara du var berömd, eller känd, eller i alla fall igenkänd. Dokusåporna var det perfekta verktyget för berömmelsekåta ungdomar utan några som helst användbara färdigheter. Allt de behövde göra för att komma med vara att ha någon spelad eller verklig extrem åsikt eller ett extremt utseende, eller bara ett konstigt namn. Och det enklaste sättet att bli ihågkommen och igenkänd var genom att ligga med någon. Och var man för ung för TV kunde man skaffa en blogg och göra sig synlig. En modeblogg.
Vad gör de nu? vad gör Linda Trosing? Och Pissie? Lever de eller har de dukat under? Jag hoppas för deras egen skull på det senare, för deras egen skull. Om de lever vad gör de då? Trosings mig veterligen enda färdighet var ju att synas så hon kanske används som bete. Pissie och hennes kompisar kanske ger modetips åt liken, eller sådana som jag. Eller så hoppas de på att någon eller några förbarmar sig över dem. Will fuck for food?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar