Det har varit några hårda dagar här i Fort Leningrad. Min ointagliga fästning. Det är nu det har börjat. De smittade som drogs hit av de två plundrarna (som nu för övrigt inte kan vara annat än döda) drog med sig fler och fler. Jag har vid flera tillfällen läst att smittade ska ge ifrån sig ett gutturalt stönande läte som ska locka till sig fler, och ta mig fan om det inte stämde. Jag har gjort gott bruk av mina peltor-hörlurar och hörselploppar.
Det var sammanlagt sju stycken som dök upp direkt efter eldstriden med plundrarna. En av dem tycktes ha slunkit undan och den andre skadades svårt och kröp under vägen och in i ett dräneringsrör. De smittade försökte gräva sig ner genom tjälen och ner genom betongröret men gav upp då deras fingrar slitits ner till små smetiga stumpar. Jag ville inte fortsätta skjuta även om det hade varit en smal sak att göra av med odjuren på det relativt korta avståndet. Men jag var orolig för att ett fortsatt skjutande skulle dra till sig fler och fler och fler och fler. Istället funderade jag på hur jag skulle kunna göra av med dem under mer ljudlösa former. Handgemäng mot sju stycken, relativt snabba smittade var inget jag ville ge mig på.
Medan jag väntade kom ytterligare fler då de smittades ylande drog till sig ett tiotal till. Jag kunde fram mot småtimmarna räkna till 27 smittade. Några klädda i vinterkläder någon i t-shirt och jeans och den kanske bisarraste av alla, en småfet snubbe i 45-årsåldern klädd i grön plyschklänning och pumps. Jag hoppas för allt i världen att snubben hade haft en peruk när han var ute och gjorde sin grej och inte den där halvflinten han bar r unt på när han dök upp.
27 smittade, ingen långsammare än en sjuåring som sprintar. Det var ju gott så länge de höll sig på behörigt avstånd och degade runt vid röret. Men säg det goda som varar. Jag satt och smaskade i mig en varm MRE och en av mina få kvarvarande Coka Cola-flaskor (baby coke) när Elmer plötsligt fick ett ryck började skälla som en besatt. Innan jag hann få tyst på honom kunde jag höra hur freaksen där ute började dra sig mot fortet.
De kunde inte ta sig över muren tack och lov, men tanken på att de nu visste vart jag var och att det fanns levande kött bakom muren drev dem till vansinne och de började ge sig på muren och porten. Jag backade Pickupen mot porten för säkerhet skull och kontrollerade vapnen en gång till. Pistolen, hagelgeväret, jaktgeväret, knivarna, yxorna och spadarna.
I två dar väntade vi ut varandra. De smittade på ena sidan muren, ivrigt klösande sina fingrar till stumpar mot betongen och jag på den andra sidan. Med varmt kaffe, varma MREs och en hutt vodka mellan varven. Liquid courage. Social lubricant i vanliga fall, men nu vet i fan längre. Jag börjar fatta varför vissa (ryssar) väljer att supa sig redlös innan de går ut i strid. Liquid Courage.
natten till den tredje dagen (dvs igår) frös det till ordentligt. Det drog ner mot minus 30 (vilket får mig att fundera på hur mycket jag ska elda på här nu eftersom huset kyls ner snabbare än T2 i flytande kväve). Det resulterade hur som helst i att pestisarna där ute frös till. Säg det djupfrysta lik som rör sig. Nej just det. När jag tog av mig Peltorlurarna och kikade ut över murkrönet kunde jag nu räkna till 32 fastfrusna, tysta och orörliga köttfreaks med nyllena mot muren. Två Jack Daniel's senare satte jag en brandyxa i kraniet på den första.
Det var drygt arbete att avverka alla 32 smittade och släpa dem till en stor hög. Jag dröp av svett och jag hade medvetet lämnat tjocktransan till sist. Han hade inte längre några pumps på sig och klänningen var helt söndertrasad. Under verkade han ha någon slags raffset täckt i diverse kroppsvätskor efter att tarmfunktionerna upphört... Stackars jävel.
Jag släpade även ut plundraren från dräneringsröret. Han ligger här på insidan av muren i väntan på kremering.
Nu ska jag ha en sup och sen ska jag bygga några brandbomber. Dessutom måste jag fundera på hur länge bränslet kan tänkas räcka om jag eldar på för fullt till dess att temperaturen stiger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar