20 februari 2010

Tic-Tac, Tic- Tac, Tic-Tac!


Vi som fortfarande lever, vad är det som driver oss? Vi kan inte se fram mot att spendera julen, påsken eller midsommar med familj och vänner, ingen kommer tacka oss med trumpetfanfarer och medaljutdelning under fanorna. Ingen väntar på oss när vi mot all förmodan kliver fram ur mörkret och in i ljuset när allt är slut. När mardrömmen är över. Vi har bara oss själva, men ändå har vi gett oss fan på att överleva, att utrota varenda jävel som kommer i närheten av våra nästen med idén om att plundra, våldta och mörda oss. Vad är det som gör att vi vill leva, vad får oss att inte sätta oss i badrummet och ge oss en kula för pannan?

Själv har jag aldrig velat lägga mig ner och ge upp. Inte i något avseende. Somliga har hävdat att jag vid vissa tillfällen kanske borde ha gjort det. Att jag skulle besparats en hel del besvär om jag bara backat, lagt ner och gett upp, gått vidare. Men det har aldrig legat för mig. Ibland hör man ord som maskrosbarn eller asfaltsblomma. Någon som alltid klarar sig hur jävligt det än verkar. Själv har jag för det mesta alltid resonerat i termer kring misslyckande och hur fan det skulle se ut. Patton tror jag det var som yttrade orden "Ingen känner sympati för den som kommer tvåa i en tävling och inte gråter." Man ska helt enkelt vilja vinna. Sen hur vinsten ser ut är ju en annan femma.

Har man en nerknarkad hormorsa och inte vet vems ens farsa är och man växer upp och blir en normalfungerande samhällsmedborgare är man lyckligt lottad. En överlevare. Ett maskrosbarn. Suger man 3000 meter nazikuk i Maidaneck för att slippa gaskammaren är man en överlevare. Och skjuter man en miljon pestisar för att inte behöva sälla sig till de likätande horderna är man en överlevare. Eller så kan det vara så att man har förlikat sig med det faktum att man kan stryka med vilken sekund som helst och lever därefter. Gör det som krävs för en extra dag eller bara en extra timme.

Viljan att vinna. Det är kanske den som saknas hos de flesta. Vi har i generationer indoktrinerats i tanken att det är ok att vara dålig. Det är rent av OK att vara sämst. Från knattevasaloppet och framåt har det varit ok att inte vinna. Alla får medalj, även de som inte går i mål. Idrottsprestationer har inte diskuterats i vilja att vinna utan att vara nöjd. Att göra en bra match. Idrottare har varit nöjda om de kommit bland de 20 bästa, fotbollslandslaget gjorde en bra match även om de förlorade mot ett tredje klassens U-land som Transnistrien. I arbetslivet har prestation bara i ett fåtal yrken spelat roll för löneutvecklingen. I skolan var trivsel överordnat lärande. Inte undra på att folk lägger sig ner och dör nu. Det var OK att vara sämst. Men nu tar pestisarna de sämsta först och nu finns ingen andra plats. Det är inte längre OK att komma tvåa.

Kommer vi som slutligen, när allt är över och åter kan vända ansiktet mot solen få survivor's guilt? Hur många av oss kommer dingla från en bjälke i något garage för att vi inte pallar med att ha haft "turen" att överleva? Själv är jag övertygad om att det mest handlar om att vilja leva och överleva.

Och här är en sång för alla er där ute som lyssnar.

Survivor – Eye Of The Tiger

Inga kommentarer: