26 februari 2010

One day i shall kill you!


Han hette Staffan. Till slut låg han bara och skrek att han hette Staffan och var ursprungligen från Göteborg. Han hade gått i gymnasiet på Schillerska och bodde i Bergsjön, ett sånt där invandrarghetto där det finns 3000 likadana trappuppgångar. Han ville bara hem. Hem till sitt goa Göteborg.

Jag undrar då vad fan han gjorde åt det här hållet eftersom det var helt käpprätt åt helvete fel håll. Men Staffan alltså. En humanisttönt från Göteborg som råkat göra värnplikten på K3 när pestisarna började krafsa på dörren. Han såg tillräckligt klen ut för att jag skulle kunna oskadliggöra honom utan större bekymmer om han fick för sig någon funny business. Han hittade inte på något. Jag gav honom kaffe och lite mat medan vi kokade hans kläder och hängde upp dem på tork. Han fick läsa högt för mig och fylla i diverse informationsluckor om pestisarna och utbrottet. Några timmar enare hade jag den information jag behövde, hans kläder var torra och jag gav honom 8 MRE-förpackningar innan jag körde honom på porten och varnade honom för att komma tillbaka. Då skulle han och hans kompisar få ett helt annat mottagande.

När Staffan hade försvunnit utom synhåll och han inte hade kommit tillbaka å en halvtimme upptäckte jag att jag hade ett massivt stånd. Jag gick in och kikade på lite bilder.

Deadbolt – Telephone The Dead

Inga kommentarer: