Det hade varit klokt att tidigare i höstas gräva ett antal färdiga massgravar som jag kunde dumpa pestisarna i när de dök upp och blev avpoleterade. Jag hade kunnat låna bonden Larssons traktor som har en grävskopa och skottat upp ett par lagom djupa gropar som jag successivt hade kunnat skyffla igen allt eftersom de fylldes.
De hade förståss inte behövt vara lika avancerade som de svenska krigsgravarna var tänkta. I de utopiska manualerna förskrivs det att varje enskild soldat ska begravas för sig, graven ska tydligt markeras för att kunna grävas upp när freden är vunnen, så nationens hjälte kan begravas på ett värdigt vis. Insvept i sin vapenrock skulle soldaten begravas, med ena halvan av sin ID-bricka på kroppen och den andra halvan i huvudändan, under gravmarkeringen, nedstoppad i vattenflaskan. Något åt det hållet. Jag hade nöjt mig med någon slags Katyn-dike, 10 meter långt och någon meter djupt.
Jag undrar om den ihopbuntade jeppen som ligger på mage i köket vet om att det är så det är tänkt att han ska begravas? Eller om han bara är ännu en dum skit som trodde att han kunde stövla in här, ta vad han ville ha och sticka som en tjuv i natten. Han trasslade in sig i konservburkarna och taggtråden under natten. Av någon anledning hade jag vaknat ungefär en kvart innan han knallade in i larmsystemet.
Det började skramla där ute och jag var snabbt uppe på muren och belyste den lilla tjuvtattaren med en handstrålkastare samtidigt som jag uppmanade honom att stå still, hålla käften och händerna över huvudet och släppa eventuella vapen. För om han rörde på sig skulle jag utan att tveka blåsa skallen av honom. Han gjorde som jag sa och jag fick över en stege på utsidan och klättrade ner. Det var en ungdom på strax över 20. Han fick klä av sig ner i bara understället. Kronan hade försett honom med kläder. Något vapen annat än en brandyxa hade han inte. Han försökte vid några tillfällen protestera, men jag fick tyst på honom.
Det var knepigt att få in honom, men efter en stunds trixande var han tillräckligt spak och kall för att inte ställa till med besvär. Jag frågade snabbt ut honom. Varifrån han kom, vart han var på väg och vart han hade sina kompisar. Han försökte säga vad han hette men jag döpte snabbt om honom till nummer sju. Det är lättare att ha ihjäl en siffra än ett namn. Jag tänker ofta på Gustav. Hur det hade varit om han hade varit här, levande. Frisk och som sällskap.
Sju sa att han kom från K3 i Karlsborg. Han var mager och såg utsvulten ut. Kläderna var skitiga och han hade knappt någon utrustning. En vattenflaska, en kompass och en brandyxa. Så gott som död var min prognos. Han hade troligen frusit ihjäl under natten eller kanske under den följande dagen. Idag vill säga. Det är svinkallt ute. Gott och väl kring 15 grader kallt.
Karlsborg är tydligen slut. Både som stad och som fungerande regemente. Befälskedjan brast tidigt. Det var oklart vad folk hade för uppdrag, inga order uppifrån, några plutoner med värnpliktiga och beredskapssoldater drog hem. Andra försökte skaffa sig arbetsuppgifter och sedan kom pestisarna. Halva Karlsborgs befolkning tydligen. Det var strax efter att överste NN hade förklarat att de hade regeringsmandat att upprätthålla lag och ordning. Så mycket för det.
Sju har inte sett någon på en vecka. Jag vill inte veta vart han är på väg. Ska jag ens släppa iväg honom? Det enklaste vore helt enkelt att behandla honom som en pestis. Skjuta honom ute på gården, som en sjuk hund. Stycka honom, elda upp honom och låtsas som att jag aldrig har sett honom. What to do, what to do...
Släpper jag honom kan han röja min position. Ta hit fler. Jag vill inte ha honom här ätandes min mat och drickandes mitt vatten. Gustav och David har sett till så mitt förtroende för folk är minimalt. Gustav och den lilla bögvåldtäktaren och inkräktarna. Och vägspärren. Nej, det ser inte så ljust ut för Sju...
The Ink Spots – I Don't Want To Set The World On Fire
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar