Deras trasiga kylare omöjliggjorde några högre hastigheter utan risk för att motorn skulle koka och göra bilen obrukbar. Jag kom snart ikapp bilen på på motorvägspåfarten. De höll kanske 50 km/h, jag körde dubbelt så fort. Här var motorvägen separerad av stora betongblock. Jag siktade in mig mot deras vänster bak och tryckte till på gaspedalen.
Fordonen skakade till och jag plattade till dom ordentligt. Föraren tappade kontrollen över bilen, träffade betongsuggorna, snurrade runt två varv innan de gled av vägen. Jag fortsatte föbi och svängde snabbt runt. Jag såg inte vad som hände men de verkade ha slagit runt. Jag lät min motor gå och hoppade ur Dodgen.
Nedanför väggrenen låg polisbilen på taket. Motorn hade slocknat och allt var tyst. Jag närmade mig bakifrån med pistolen dragen. Ingen rörde sig i bilen. Jag såg två kroppar. Båda orörliga. Ingen av dem hade polisuniformer. Tack och lov.
Jag gick tillbaka upp till Dodgen. Jag vågade inte leta genom fordonet där nere. Och vem vet, kanske hade de som var kvar vid vägspärren börjat leta efter sina amigos. Jag var tvungen att fortsätta.
Hur många är jag uppe i nu? Två, tre, fyra... fem.. kanske sex fiender. Jag kan inte påstå att jag är ledsen för någon annan än Gustav. Han förtjänade bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar