Wasteland Jihad.

Fy fan! Fy fan.
De ligger fortfarande kvar ute på gårdsplanen. Döda. Stelfrusna med ett tunt snötäcke över sig. De kom i fredags och dog i lördags. Sedan dess har jag suttit inlåst i sovrummet med en handfull MREs och mina vapen. Köket ser ut som ett slakthus och och luktar säkert därefter också.

I fredags eftermiddag hörde jag någon skrika utanför muren. Jag tog mig snabbt ut med hagelgeväret och Rugern. Först fattade jag inte vad det var jag tittade på när jag med hjälp av periskopet kikade över murkrönet och ner på trasorna som var män. Det var Gustav. Gustav i gruppen! Han hade klarat sig! Han hade tagit sig hela vägen hit. Och nu såg han ut som skit! Med sig hade han en gammal arbetskamrat som också hade klarat sig. Jag släppte förstås in dem. Gav dem mat, lät dem tvätta sig och ta igen sig innan jag började ställa tusen frågor. Hur hade de överlevt? Varifrån kom de? Varför hade Gustav inte kommit direkt? Varför hade han inte svarat på mina samtal? Hur såg det ut där ute?

De såg verkligen ut som skit. Gustav, en gång i tiden ett fysiskt praktexemplar. 190 cm lång, 90 kilo muskler, skulpterad så Patrick Bateman skulle blivit avundsjuk. Gick hem hos brudarna. En snygg snubbe helt enkelt. Nu såg han ut att ha spenderat tio år i Bergen-Belsen. Utmärglad, hålögd och skäggig. Och framför allt smutsig. Hans kompis hette David. En kort tjockis med snaggat huvud och små pliriga grisögon och tatueringar på halsen och händerna. Med sig hade de med sig en tax. En urgammal strävhårig tax som med dålig andedräkt och enorm mustasch.

Gustav var uppenbart sjuk och svårt medtagen. Han la sig för att sova utan att ha svarat på mina frågor i någon större eller djupare mening. Där ute var det för jävligt. Han hade inte svarat för att han inte tagit hotet på allvar och de hade varit på flykt sedan slutet av oktober. Jag försökte lirka David på fler detaljer men han var också trött. Jag visade vart maten fanns och tog fram sovsäckar och bäddade upp tältsängar. Båda slocknade ganska omgående. Gustav först. Fan så han såg ut. Ögonen hade sjunkit in i skallen på honom. Kindknotorna syntes med mer än önskvärd tydlighet och hans läppar var bleka under smutsen. Nagelbanden hade krupit långt upp och huden på händerna var var täckta av mörka fläckar. Tandköttet hade krupit upp så tandhalsarna syntes. David såg ut att vara i bättre skick.

Jag vaknade tidigt på lördag morgon av att jag hölls fast! Slag i ansiktet! Trycktes ner i sängen av starka händer. Jag försökte sprattla loss och skrika men fick en kudde över huvudet. Händerna kastade ner mig på golvet och någon satte sig gränsle över mig. Jag fick panik. Stelnade. Hyperventilerade. Skrek "Nej! Nej! Nej!" är David la sig över min rygg och försökte sparka isär mina ben. Han försökte ta ett bakifrån strypgrepp på mig och kväva mig. Jag sprattlade och skrek. Hunden skällde. De tänkte döda mig! Jag kände Davids hårda kuk mot ryggslutet... Och skrek mer. NEJ NEJ! Gustav var borta. Eller i alla fall inte där.David började dra ner mina kalsonger. Han flåsade tungt. Kände hans vidriga andedräkt i ansiktet. Fick kväljningar. Kände honom mellan skinkorna. Bet honom i underarmen. Bet loss en tugga. Kände blodsmaken i munnen. David släppte greppet en sekund och jag kom på fötter med kalsongerna vid knäna. Sparkade David i ansiktet och rusade ut och ner till köket där jag hade hagelgeväret. David skrek som en gris när han blödande kom in genom dörren. Jag tömde båda piporna.

Samtidigt hörde jag ett brak uppe i Gustavs rum. Jag hittade inte mer ammunition! Jag tittade ut genom dörren. Gustav var på väg ut genom sin dörr! Han hade förvandlat den till brasved och stormade ut och ner mot mig! Blod rinnande ur munnen och näsan. Ögonvitorna hade gulnat och huden hade en vaxartad gul nyans. Jag hann precis slå igen dörren när han kom ner. Hittade ammunition. Gyttorps röda. De gamla patronerna kastades ut av ejectorerna samtidigt som Gustav bröt sig in i rummet. Jag tappade asken. Använde hagelgeväret som påk. Kolvslog honom till golvet. Rusade ut igen. Uppför trappen. Fick tag på Rugern. Siktade ner i trappen då han kom ut genom köksdörren. Tömde magasinet. Gustav fortsatte upp i trappen. Bröstet fullt med bly. Han skrek. Ylade som en galen hund och fortsatte mot mig. Mer handgemäng. Jag fick ner honom igen. Ner för, ut i köket. Ladda hagelgeväret. När han kom igen blåste jag huvudet av honom.

Gustav var nog döende när de kom i fredags. Och dog nog på natten. David var bara sjukt störd. Vad fan. Vi snackade ju bara. Hunden får heta Elmer. Om han så mycket som morrar skjuter jag honom.