De senaste nätterna har jag haft mardrömmar. Med viss variation har det varit samma dröm. Ihjälfrusna flyktingar på motorvägen. Vissa satt ner, andra hade lagt sig i snödrivorna och åter andra stod lutade mot viltstängslet. Och pestisar som hukat över dom och tuggat i sig av köttet. Plastpåsar och filtar stödda lite huller om buller.
Hade jag kunnat hjälpa några av de jag såg? Troligtvis, men knappast alla och därmed hade min eventuella insats ändå varit förgäves. Folk hade börjat fråga varför de räddats och andra övergivits. Och börjat ställa krav. Krav på att även andra skulle släppas in. Räddas. Men räddas till vad? En långsam svältdöd? Maten skulle inte räcka länge och eftersom folk i regel saknar all form av disciplin och självbehärskning skulle det sluta i inre konflikter. Vem ska få mest? varför får hon men inte han?
Ändå kan jag inte skaka av mig de frusna ansiktena. Deras kalla ögonglober som stirrar ut i mörkret. Anklagande. I drömmen står jag och stirrar. Vinterklädd. Termounderställ, snöjacka. Stirrar när pestisarna bryter sig in genom den kalla stela huden och sliter ut ännu varma och ångande organ. Och så blir jag upptäckt. Jag springer och springer. Når fortet eftersom jag inte vänder mig om och tittar bakåt. Lyckas stänga bakom mig. Blir belägrad. Instängd.
I en variant sitter jag själv hukad över ett fruset lik och tuggar. Inte för att jag är hungrig. Utan för att jag kan. Jag vaknar kallsvettig varje gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar