Atomvinter

Ja. Nu är det kört. Vintern kryper på. Folk flyr norrifrån ner till något mildare väder. Igår rekognoserade jag både den lilla landsvägen och tog mig ut till den större motorvägspåfarten. Det var en rejäl hajk som dock lönade sig. Först hör man ljudet. Eller rättare sagt, man inbillar sig att man hör något. Man stannar upp. Hukar. Försöker hålla sig still och tyst. Har man tur lider man inte av tinnitus utan har bara ett lätt sus i örat av blodet som forsar fram. Inget att bry sig om. Sedan känner man en lätt doft som inte hör hemma där och så kommer ljudet igen. Då vet man. det är någon där.

Jag befann mig precis vid motorvägen. Kanske en kilometer från påfarten, men ändå längs med vägbanken. Motorvägen är upphöjd på vad som enklast kan liknas vid en tågvall, men betydligt bredare. Här och var har de ansvariga lagt dräneringsrör i betong och även en större tunnel för rådjur och liknande, så de inte far upp på motorvägen och förorsakar olyckor.

Först inbillade jag mig att jag hörde något. Jag tog skydd. Lyssnade. Nackhåren reste sig. Sedan doften. Otvättad människa, cigarettrök och ljudet. Hasande fotsteg och ett lågt mummel. Någon unge som gnydde. Jag gömde mig i rådjurstunneln och väntade på att de skulle passera. det hade nästan hunnit bli mörkt. Det var jävligt många. Jag kunde bara höra hur de passerade ovanför mig. Svenska flyktingar. Tanken var lika absurd som att Sverige skulle delta i ett krig. Om man nu inte räknar insatsen i Afganistan som ett krigsdeltagande. Men Sverige i krig. JAS-plan som attackerar markmål innan Leopardvagnarna kommer mullrande. Mot ryssen, eller dansken eller någon jävla norrbagge som hasat sig över gränsen.

Flyktingarna hade lika gärna kunnat vara afrikaner. Västsaharier kanske eller Somalier. Eller varför inte från mellanöstern. Palestinier på flykt. Men nu var det Svenskar. På flykt undan vintern och kanske tusentals pestiar. Men de gjorde sig dock ingen drådska. Jag kravlade upp till vägbanan och spanade efter dom. Kanske 100 personer. det var svårt att avgöra. Några hade stora ryggsäckar. Några hade en plastpåse med... tja, vad har man med sig när man flyr? En handduk och visakortet? En tandborste och en konserv med krossad ananas? reservkalsonger och en rulle dasspapper kanske.

Undergång alltså. Eller kanske rent av UNDERGÅNGEN? Det blev inga eldklot och svampmoln som vi förväntade oss på 70- och 80-talet. Vi var helt övertygade om att döden skulle komma i form av en kärnvapendetonation. Tusentals graders värme och ett enormt eldklot som skulle suga ur all syra ur våra lungor. En tryckvåg som skulle slita sönder det mesta i dess väg och därefter skulle vi som överlevt antingen dö av strålskador eller frysa ihjäl i den efterföljande atomvintern som skulle utplåna allt. Och allt skulle vara Sovjetunionens fel. De skulle skjuta först, NATO skulle besvara elden. Det fick vi lära oss i skolan, på TV, i serietidningar, böcker, filmer. Ja, nästan alla filmer iallafall, förutom Terminator. Där skulle robotarna ha kål på oss. Tusentals kärnstridsspetsar skulle bollas fram och tillbaka över norra halvklotet. Ping, pong, ping, pong! Och vi skulle dö i något skyddsrum under den lokala skolan.

Nu verkar vi gå under i ett förkylningsvirus som förvandlar folk till levande döda och tvingar de som inte smittats att fly under en -30 gradig Norrländsk vinter.

Fy fan.