When the man comes around

Jag vaknade natten till den 26e av att jag kräktes och blödde näsblod. Någon hade slagit in huvudet på mig med ett järnrör och satt eld på lungorna. Paniken kröp upp längs ryggraden. Skulle jag dö här nu? I mitt eget kräks och blod? Som ett sjukt djur. Bortkastad i ett hörn medan världen gick under. Hade alla förberedelser varit förgäves?

Jag låg där med brinnande lungor, kräks och näsblod rinnande ur kroppsöppningarna, förvissad om att det här var slutet. Och jag kände mig lurad. Det var inte så här det skulle bli. Jag hade haft helt andra planer. Jag hade å andra sidan inte räknat med att världen skulle gå under heller.

Jag låg där. Övertygad om att jag hade smittats. Men jag hade ju vaccinerat mig. Jag hade litat på myndigheterna. och de som strök med var de som av oklara skäl hade låtit bli att vaccinera sig, låginkomsttagare och folk med lägre utbildning. Sådana som enligt statistiska undersökningar menar att det var bättre att lite på sitt eget omdöme och sina egna erfarenheter än vetenskapliga undersökningar. Sådana som bonden Larsson. Och se hur det gick!

När jag inte förvandlades till en av dom gissade att jag hade åkt på en kemisk lunginflammation av alla dieselångor som jag andats in när jag bärgade Larssons dieseltank. Medicinerna låg i ett angränsande rum, men jag var osäker på om antibiotikan skulle hjälpa. Och inte för att jag på något sätt skulle orka ta mig ut dit. Varje gång jag hostade kände jag smaken av blod och spottade ut en rödbrun klutt levrat blod. Jag befann mig mindre än 10 meter från Sveriges kanska största privata samling av antibiotika och den var utom räckhåll. Hundratals tabletter och några liter cocillana etyfin, penicillin V och penicillin G. Nu låg de där ute i badrummet som ett hån medan jag låg i rummet intill och hostade lungorna ur mig.

Varje rörelse utlöste en hostattack. En hostattack som höll på att bränna ut lungorna och luftrören. Antingen låg jag kvar här, eller så tog jag mig ut i badrummet. Jag valde som det ser ut badrumsalternativet. Jag minns inte riktigt hur jag tog mig ut eller vad jag proppade i mig. Jag tror jag låg i tre dar utan att veta vare sig in eller ut. En halv flaska cocillana är förbrukad och jag hostar betydligt mindre. Och inget blod idag. Men jag ser ut som skit. Skulle någon se mig nu skulle de säkert skjuta mig som en ren barmhärtighetsåtgärd. Nu är det mat som gäller. jag har legat på ca 1250 Kcal per dag och det har tagit ut sin rätt. Jag får nog ta och gå upp till 2000 och strax där över för att ta igen vad jag har förlorat.