Jag vaknade tidigt i morse igen. Kroppen har vant sig vid att gå upp tidigt och nu vaknar jag strax innan väckarklockan ringer. Vädret har under de senaste dagarna varit under all kritik. Regn och blåst och sent igår, strax innan jag gick till sängs, föll det snöblandat regn. Några nätter har temperaturen fallit under noll och ett tunt islager har bildats på vattentunnorna. Jag får se till så inga slangar fryser igen. Måste isolera lite under dagen.
Kroppen har förändrats. Jag är smalare nu. Har fått dra in skärpet ytterligare ett hål, men jag är pigg och känner mig sällan trött eller håglös. Bateman säger "I can do a thousand now." angående antalet sit ups han kan göra. Jag vet inte hur många jag kan göra. Kanske 100, kanske 200? Jag kan i vilket fall som helst göra 10 chins.
Maten utanför muren var borta igen, men jag har inte vågat mig ut för att kolla vart spåren tar vägen. det har varit en del motorljud ute och nya rökpelare. Tjock, svart rök. Ingen vedeldning utan något som brunnit. Kanske en ny bilbrand.
Igår rattade jag runt bland frekvenserna på radion. jag fick in ett svagt surr som inte bara var radiobrus utan något annat. Kanske en överlevare. Någon som sitter i ett fort. Precis som jag. Ensam. Rädd för att ge sig till känna utifall det skulle vara plundrare. Det har snart gått sex veckor sedan jag gav mig av och isolerade mig. Sex veckor av ensamhet, P1 och nervös väntan.
Jag provade att skicka ett sms till gruppens medlemmar igen för några dagar sedan. Inget svar. Jag har även gett mig till känna för en av de som inte trodde på projektet men som kanske har överlevt. Inget svar. Än så länge fungerar all utrustning och ikväll tänker jag ge mig ut från fortet för att rekognosera vägen igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar