Heroes shed no tears.

I fredags tog jag mig åter igen ut ur fortet för att reka vägen där jag sett de tjocka rökpelarna och hört motorljud. Jag gav mig av i skymningen som vanligt och det tog mig kanske en timme att ta mig till vägen. Jag var nervösare än vanligt. Jag hade en klump i magen, en känsla av att något gått riktigt fel och att någon råkat riktigt, riktigt illa ut.

För något år sedan läste jag lite texter om personlig säkerhet och en av grundreglerna var att lita på sina instinkter. Känner man sig osäker i ett område eller om en person - dra fort som fan. Avlägsna dig direkt för ofta har du helt rätt. Jag borde aldrig ha gått dit. Jag borde ha ignorerat rökpelarna och fortsatt hålla mig gömd och isolerad. Inga hjältedåd, bara instinkt.

Det tog mig en dryg timme att ta mig till vägen. varje skugga, varje ljud fick mig att stanna och lyssna och kika. Det kändes som att någon eller några satt och iakttog mig. Jag kom osökt att tänka på flera saker ur min ungdom, bland annat Jokers citat "The dead only knows one thing, It's better to be alive." Och John Woes gamla Heroes shed no tears.

Av någon anledning hade en bil krockat med de tidigare kraschade och övergivna fordonen. Den hade börjat brinna. Lättmetallfälgarna hade smält i värmen, rutorna hade spruckit, färgen var bubblig och bränd, plåten rostig. Bilplåt börjar rosta direkt om den utsätts för fukt och saknar någon slags rostskyddsyta, så som bilfärg och klarlack. Den såg ut att ha stått länge. Men jag visste att den var ny. Men det var inte bilen som jag reagerade på. Förardörren var öppen. Och förarsätet var upptaget.

Ett av mina starkaste minnen av sönderbrända lik är från Irak. Några amerikanska PMC-snubbar blev utsatta för att bakhåll i Falluja, Kirkuk eller eller någon annan håla. Deras bil brann upp, med snubbarna kvar i bilen. När elden slocknat släpades kropparna ut och paraderades runt på gatorna för att slutligen hängas upp i en lyktstolpe. det påminde lite om den amerikanska soldat som släpades runt på gatorna i Mogadishu 1993 och som resulterade i Blackhawk Down-incidenten. 1994 hade jag fått bärga lik från Estonia om jag hade varit kvar i det Militära. Jag muckade dock någon månad innan katastrofen. Åsynen av lik hade kanske förberett mig bättre på det här.

Det satt en person i förarsätet. Förkolnad. Bränd till oigenkännlighet. Kroppen i bilen såg ut som en gigantisk kolbit. Svartbränd som en köttbit som legat på grillen för länge. Stel, förkolnad. Där elden inte riktigt kommit åt hade huden smält. Det som fick mig att gråta var barnstolen i framsätet. Ryggstödsplasten hade smält och rasat ner över sitsen.

Meningslöst. Helt värdelöst. Hade ni bara kört lite långsammare hade ni kanske klarat er, istället för att köra in i en barrikad av kraschade bilar och elda upp er själva. Ni hade överlevt i veckor. Ni hade gjort något rätt bara för det här. Men har Joker rätt? Är det bättre att leva än att vara död? Framför mig hade jag minst ett bevis på att det var bättre att leva. Men vad lever jag i för värld? Jag vaknar varje morgon, skiträdd. Håller på att skita på mig vid varje misstanke om att någon kommer eller ska komma och hitta mig. Mina försök att kontakta omvärlden misslyckas ständigt. Och de jag träffar på är sedan länge döda. Det får mig att tänka på tiden innan, för bara någon månad sedan var det självklart att jag, vem som helst kunde ringa någon annan och få svar. Nu kommer jag inte ens ut på en linje längre. Har ingen att kommunicera med.

Natten till lördagen såg jag det sönderbrända liket igen. Det stod över mig i sängen och stirrade ner med sina sönderbrända ögonglober. Igår såg jag den på dagen. Den försvann in bakom trappan upp till sovrummet. Jag sov i köket. På golvet. Mina höfter skar in i trasmattan jag fått av mamma. Heroes shed no tears. Själv har jag snart slut på näsdukar.