Bara fiender.

I natt har jag nästan inte sovit alls. Någon timme här, någon timme där. Jag har flyttat in i sovrummet igen. Sängen är så bekväm en tältsäng kan vara, betydligt skönare än ett köksgolv men inte i närheten av en dubbelsäng med livstids garanti. Men jag låg och tänkte på gårdagen. I morse när jag vaknade klev jag upp på muren igen bara för att bekräfta händelserna från lunchtid igår.

Jag har jagat sedan mitten av 1990-talet. Det började med att jag följde med pappa på fågeljakt i skärgården. Det var första gången jag dödade på riktigt. Att avfyra ett dubbelpipigt gevär mot en andflock var inget bekymmer. Pang! Pang! Och så föll de ner i vattnet. Två matbitar. Första gången jag ens reflekterade över att jag hade dödat ett djur var ute i skärgården då jag sköt en mink. Också den med hagelgevär. Det var första gången jag såg ögonen på det jag sköt. Små, svarta blänkande knappnålshuvuden. Jag minns inte om han tittade på mig men jag sköt den. PANG! Stendöd. Inte ens en ryckning i den som fåglarna kunde ge ifrån sig om det blev en dålig träff. Det var lite annorlunda med rådjuren. För det första är de till skillnad från de övriga hyggligt gulliga däggdjur. Med kikarsiktet på Tikkan kan man också se ögonen på dem. Stora, kvicka ögon med ett visst mått av intelligens bakom. Men det var ingen människa så även den föll. Jag kan med viss stolthet säga att jag aldrig har behövt göra eftersök. Det behövde jag inte göra igår heller.

Kring lunch var jag uppe på muren och gjorde en runda. När jag såg figuren blev jag kall och stelnade till. Jag kastade mig ner. höll mig stilla en stund innan jag kikade upp igen. Den stod kvar på vägen. kanske 200 meter bort. Jag fiskade upp kikaren och kollade mer noga. En människa! Gummistövlar, snickarbyxor, fristadsjacka och odalkeps. En gubbe. Det såg ut som bonden Larsson - den närmaste grannen. Han bara stod där. Huvudet lite hängande. Sen började han långsamt gå fram längs vägen. I min riktning. Han rörde sig lite ryckigt. Släpade ena benet efter sig. Fan, fan, fan! Det var något fel på honom.

Jag bytte kikaren mot geväret. Fick honom i hårkorset när kepsen föll av. Ansiktet! Det såg ut som köttet på halva ansiktet hade skalats av. Jag såg honom tydligt och ropade på honom. "Larsson! Stanna!" Inget svar. "Stanna Larsson! Vart har du familjen?" Inget svar och han började röra sig snabbare. Mot mig. Fan. Jag skakade och kunde inte hålla mig still. Andades hetsigt. Ställde mig på knä, geväret mot muren och tänkte på Koskelas svar på frågan om han hade dödat några människor någon gång. "Nej, bara fiender."
Jag skrek en sista gång "Larsson, stanna! Jag skjuter!". Han stannade inte. Jag tänkte på Koskela, på fienderna, kramade avtryckaren och bonden Larsson stannade.

Det är där tricket ligger. Att inte se dem som människor. Ju längre bort från en människa de är desto lättare är det. Och känner man dem inte är det ännu enklare. Larsson ligger kvar där ute. Jag ska kika till honom senare.

Har jag dödat några människor? Nej, bara fiender.