Den 9e november. Jag vill hävda att 15 år i skuggan av DDR och Sovjetunionen inte gav mig några skador. Skräcken för kärnvapen, socialism, brödköer och arbetsläger samt brist på dasspapper gjorde mig till den jag är. Nu, när pestisarna krafsar på dörren har jag Erich Honecker att tacka för att jag lever. Grundskolans och SVT:s mytologi om det mordiska Östeuropa drev mig till att bli den jag är. Fick mig att vilja leva och bekämpa fienden. Nu 20 år senare kan jag bara konstatera att fienden inte har en pälsmössa med vare sig en röd stjärna eller en frimurarvinkelhake och hammare på utan helt enkelt är mina före detta grannar och medmänniskor.
Jag minns hur jag satt och tittade på TV och såg DDR-tyskar, anemiska zombieliknande varelser hasa fram och tillbaka över gränsen mellan öst- och västberlin sent på kvällen den 9e november 1989. det var 10 dagar tills jag skulle fylla 15 och få köra moped lagligt. Jag fattade att något stort var på gång eftersom de östtyska gränsvakterna inte öppnade eld och mejade ner DDR:arna utan bara lät dem passera fram och tillbaka. det var stort. Dagen där på började de riva muren med släggor.
Jag har också en mur, men den ska inte rivas av någon. Och den är till för att hålla folk ute, inte inne. Jag såg hundspåren idag igen. Den tidigare konservmaten var borta. Jag la ut lite mer i hopp om att den ska börja stryka runt här på regelbunden basis. Kanske kan jag ta in den och få en kamrat. det börjar bli ensamt. Jag har bara P1 nu och eftersom sändningarna i det närmaste har upphört är det ju inte tal om att ringa P1 och kverulera heller. Men det skulle vara kul att ha någon att prata med. Mobilen har varit tyst ända sedanjag isolerade mig. Igår hörde jag motorljud från den stora vägen. Ett flertal tunga fordon passerade där ute. Förmodligen plundrare eller ett av de fortfarande hyggligt fungerande militära förbanden. Jag gissar dock att deras moral kan ha deteriorerat till laglöshet vid det här laget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar