18 april 2010

Le Dernier Combat.

De vällde in från båda håll. De fanns i vattnet. De ylade. Skrek. Grät. När vi bedömde att det fanns tillräckligt många på gården lät vi våra brandbomber falla. Bensin och lösningsmedel uppblandat med tvålflingor singlade ner mot den hasande massan. De stacks i brand. Marken under dem fattade eld. Bensinen brann först. Den antände dieseloljan något senare. Värmen slog upp mot mig.

Pestisarna skrek. Ett öronskärande ångestskrik. Som om det sista av deras mänsklighet förintades i de renande lågorna. Fler och fler vällde in över strömmen. Elden hade stoppat en bråkdel av dom. Värmen från det brinnande naftahavet fick syret i oxygenflaskorna att expandera och slutligen explodera.

Den första explosionen rensade gården från odöda. Samtidigt släckte den elden. En ny brandbomb satte fyr på den. Fler hasande fotbollssupportrar vällde in tillsammans med småbarnsfamiljer och pensionärer. En ny explosion och fler blev liggande. Dock inte tillräckligt många för att göra någon större skillnad. De fortsatte komma över. De slet i dörrarna. Pressade sig in genom den barrikaderade huvudingången. Nerifrån kunde jag höra skottlossning. Gubben och en av tjejerna befann sig i ett av trapphusen och gav allt de hade. Förskoleläraren fick ta hand om barnen. Han fick sitta längst upp, längst in vid brandstegen om han skulle behöva fly.

En acetylenflaska exploderade. Tryckvågen slog in rutorna på fasaden. Glassplitter fastnade i ansiktet på mig och slog genom vänsterhanden. jag skrek som en stucken gris. Två av de andra hade också träffats. Jag satte mig ner på golvet och började linda handen. Jag kunde knappt röra fingrarna. Nerifrån fortsatte eldgivningen. Trapphuset var barrikaderat men skulle bara hålla pestisarna under en begränsad till. Tids nog skulle de forcera den ena barrikaden efter den andra och vara uppe på vår våning. Det enda vi kunde göra vara att skjuta upp det oundvikliga.

Jag fick ut glaset ur handen och ansiktet. Tittade ut. Massan såg ut att tunnas ut. Gården var inte fullt lika full längre. Jag tog mig neråt i byggnaden. Hittade gubben och Maria. De sköt vilt mot den anstormande massan. De rörde sig inte snabbt. Däremot målmedvetet. De visste att de skulle vinna. Deras primitiva sluga pesthjärnor visste att de hade oddsen på sin sida. De var som ryssar. Våg efter våg av kanonmat skickades fram för att dö. För att nöta ut motståndarnas vilja att slåss.

Det blev en fråga om uthållighet. Vi bekämpade fienden från två håll. Dels uppifrån. Vi kastade möbler, maskiner, brandbomber och museiföremål på dom. De rusade så fort de kunde in i vår barrikad av spett och utskjutande armeringsjärn. Där tog det stopp. Yxor, hackor, spadar och järnrör gjorde processen kort med dom. Inledningsvis hade alla utom gubben tvekat. Efter ett par timmar hade alla trubbats av. De slogs för sina liv. Alla utom förskoleläraren. En hippie med manchesterbyxor och sammetskavaj. Vi slogs för hans liv. Slogs för att han skulle få.. Jag vete fan. Vi sket i honom. Vi hade fullt upp. Pressades upp. En våning efter en annan. Trapphusen och korridorerna ekade av eldgivning. Gubbens hagelgevär. Marias k-pist. Min AK. Vi försökte undvika handgemäng. Robert slets ner av en grupp pestisar då han snubblade i trappen. Vi kunde inte rädda honom. Anders träffades av explosionssplitter och dog omedelbart.

Långsamt, långsamt började strömmen av dött kött tunnas ut. De sista vågorna stoppades på femte våningen. Det fanns enstaka eftersläntrare. Gubben och Maria skötte den saken. Jag letade efter förskoleläraren men hittade honom inte. Fönstret till brandstegen var öppen. jag tittade ut. Han låg där nere. Benen brutna. Pestisar kravlande mot honom. Ungarna låg under honom och skrek. Jag gjorde slut på min kvarvarande ammunition utan att lyckas stoppa alla. Slängde mig ut på stegen. Gled ner så snabbt jag kunde. Inte snabbt nog. De fick hippieläraren. Jag gjorde slut på dom. Lyfte upp ungarna till stegen. Fick dom att klättra. Vi kom upp.

Gubben klädde av ungarna. Vi andra klädde också av oss. Alla såg bitmärkena. Alla avvaktade. Vi visste vad som skulle göras. Ingen ville. Ingen var frivillig. Ingen ville mörda barn. Gubben tog dom. Han förde ut dom. Han kom aldrig tillbaka.

Vi var fyra kvar nu. Jag, Maria, en äldre kvinna, Nina, och en kille på 14-15. Nere på gården gjorde vi en skadebedömning. Medan vi rotade runt och dödade de sista pestisarna rullade en välbekant terrängjeep ner för backen mot den nu raserade fällbryggan och körde in i räcket. Jag plockade upp min sista patron till AKn. Tryckte ner den i ett magasin. Tryckte in den i AKn. Gjorde mantelrörelsen. Varelsen i den ylade och skrek. Oförmögen att ta sig ut. Hjärnans synapser tillät inte Staffan att öppna en dörr längre. Han slog ut rutan på Galten. Vi tittade igenkännande på varandra. Jag blåste skallen av honom.

Sabaton – Primo Victoria

3 kommentarer:

peppelorum sa...

Satan i gatan vad spännande! Fortsätt i den här stilen och takten säger jag.

Sofia sa...

episkt! och staffan mötte sitt öde, vackert så.

schizofreniorsaker sa...

Långt summet av den suggererande skymningen, måhända kommo den kroppsliga segregationen en anings oförhappandes med sin stoppbock.

Kantro att han gled som ett flöte nedtill floden, såg sig själv i fjällen från flundran stillsamt & blixtrande blänka innan aftonsången kom med fiskarnas slapstick: dövörat.

Mötte bottensatta pålar från gammal brygga, gröpgörat sköttes av underströmmarna ögat försattes i mudderpundet. Än ett irrhål skolen fransa i strömlinjerna såsom den nogsamt rengjora innerimmans sörpling.

Utan överjag och käke får umderströmmarna vara på bettet innan unkbubblorna tar för sig av ångervettet, kunde dock kvarhålla sig tack vare en fundamental rigor mortis i underkäken, vilken för tid & evighet stadfäst hans förunkning under bråten som blev till när skelettet rammade murkenhetens pålsatta arkitektur. Få unk-bubblor sipprade dock upp. Så är han än på upphällning?