Av med brallorna.

En okänd människa beordrade mig att klä av mig. Jag önskade att jag hade hört fel. Eller att jag varit 18 år gammal, oskuld och kåt. Eller att personen inte var en skäggig 50-åring med ett dubbelpipigt hagelgevär. Jag övervägde mina val. AKn låg en meter bort. Jag låg på rygg. Två meter ifrån mig stod en skäggig gubbe med ett vapen.

Jag satte mig långsamt upp. Såg mig omkring. Fler personer längre bort. Kanske tio allt som allt. Flera beväpnade. Sittande krängde jag av mig ryggsäcken. Sedan jackan och flanellskjortan. Jag tittade på gubben med bössan. Han var inte nöjd. Jag knöt upp kängorna och fick slutligen av mig allt utom kalsongerna. Han pekade på dom också. Jag rullade uppgivet ögonen i sina hålor. och drog av mig kalsongerna också. Ett par Gul-blå Frank Dandy med en apa på röven. Jag hade tagit dom i det gamla skolhuset utanför Norsholm. Och nu skulle jag bli av med dom. Skulle jag dö nu?. Som ett dumt djur. Jag började skaka igen. det verkade orimligt. Först rädda mig. Sen skjuta mig. Nej. Gubben motade ut mig så jag stod i vårsolen.

Han cirklade runt mig. Sen ett kort "Klä på dig." Jag kunde inte låta bli att tänka "Gubbjävel". Jag drog på mig paltorna igen. de var förvånansvärt hela. Jackan hade några revor. Skjortan hade klarat sig. Elmer hade klarat sig. Jag plockade åt mig AKn. Gruppen stod och tittade. Avvaktade. Bollen var min.

Jag tog ett par tre steg framåt. Tackade. Tittade bakåt. Röken från Dodgen steg mot skyn. Jag såg den inte för fällbryggan. Jag tittade på människorna. Magra. Smutsiga. Rädda. Fem män. Tre kvinnor och två barn. Två familjer? Den skäggiga vinkade. Jag följde efter. In i Strykjärnet. Arbetets museum. Norrköpings kanske främsta landmärke.

Han gick före. Upp till översta våningen. Där hade de tagit delar av museets inredning till möblemang. Urgamla arbetarmöbler fick tjäna som vardagsmöblemang. De flesta av dörrarna var barrikaderade. Det fanns två trapphus som användes. Resten var igenbommat. Vi satte oss ner. Det fanns ingen snäll polis. Ingen ond heller. Han undrade vem jag var. Jag berättade nästan allt. Inget om Gustav eller bonden Larsson. Jag friserade ganska fritt när det väl kom till kritan. Kände mig som en förbrytare.

De överlevande var mycket riktigt två familjer. Eller resterna av två familjer och någon eftersläntrare. Gubben gjorde det klart för mig att jag kunde stanna några dagar. Men sen var jag tvungen att dra.

Jag kikade ut genom fönstren och undrade hur han hade tänkt att jag skulle ge mig iväg. Pestisarna myllrade runt båda broarna. Hundratals. Kanske tusen stycken. Jag påpekade det. Han blev blek.