Folkets hus.

På natten tog jag mig över bron vid södra infarten till Askersund och tog mig via innergårdar och genom hyreshus de fyra kvarter som krävdes för att komma i närheten av Staffans jeep. Den var påtagligt illa medfaren. Stötdämparen på höger fram säckade och flera rutor var spräckta. Strålkastarna krossade. Jeepen stod vänd med fronten ner mot vattnet och kyrkan. Gatan var i stort sett öde så när som på ett par utbrända personbilar och lite skräp. Gatorna flankerades av tidiga 1900-tals hyreshus i två eller tre våningar. Inte helt olikt stora delar av Varberg.

Jeepen stod parkerad utanför Folkets hus. Ett fristående ljusgult rappat trevåningshus med rött tegeltak som såg ut som en gammal skolbyggnad eller samlingslokal av något slag. Från mitt håll kunde jag räkna tre ingångar. Två större och en mindre. Jag fattade post i hörnet av kvarteret en bit ner åt gatan och funderade på vad jag skulle göra. Jag kunde inte uppfatta några rörelser och beslutade mig för att helt enkelt lägga mig i bakhåll för Staffan och i berått mod ta död på honom. De var på flykt, men det var inget jag kunde ta hänsyn till. Förr eller senare skulle deras moral vända. De skulle besluta sig för att leta reda på mig och ge sig på den som tagit livet av deras kompisar. Själv skulle jag se till så Staffan runkat över sin sista bulle.

Jag tog mig in i husen tvärs över gatan till Folkets hus. Smög mig försiktigt upp på andra våningen och tog mig in i någons övergivna lägenhet. Den var i hyggligt skick så när som på dammlagret på golvet och möblerna. I ett skafferi hittade jag några tomma glasflaskor, i badrummet en gammal lux-tvål. Lite aceton och en dunk med hembränt i städskrubben. I kylskåpet hittade jag två burkar Norrlands guld. Folkisar. Jag stoppade dom i ryggsäcken och grävde fram en av mina molotovs, sen åt jag en MRE. Någon slags köttragu av svårbestämd sort. Den smakade skit, men jag behövde mat.

Sedan satte jag mig och väntade.

Röda Bönor – Diskoteksjakt

Svenska orter.

På väg 205 mellan Röfors och Askersund passerar man små svenska orter som Hållet, Markebäck och Vagersta. Ställen som bygger upp den svenska nationalkaraktären. Små gårdar och skiftade byar bryter sönder naturlandskapet och bildar det egentliga Sverige. Landet utanför de stora centralorterna. De där ställena man i all hast passerar och skrattar åt på vägen mellan Stockholm och Göteborg.

Nu var dessa ställen min räddning och inget som jag hade tid eller lust att håna och skratta åt. Ett täcke här, ett täcka där. En reservdunk diesel i Fallet och en porrtidning i Aspelund. Inga spår efter Staffan och hans återstående vän, men tanken på att servera hämnden kall avtog för varje kilometer som jag avverkade. Landsvägen var till skillnad från motorvägen i det närmaste tom på bilar. Ljudlöst rullade jag förbi några enstaka personbilar. det enda fordon som lockade min uppmärksamhet var en landsortsbuss som rullat av vägen och ut på en åker i närheten av Bro.

Jag lät Dodgen gå på tomgång och tog med mig en yxa och pistolen ut på åkern. Jag kunde inte notera några rörelser inne i bussen, men å andra sidan var rutorna täckta av smuts och imma inifrån. Tryckluften i dörrarna hade slutat fungera och det var inte särskilt svårt att bryta upp framdörren. Stanken inifrån fick mig dock att spy och jag backade undan. En busslast människor hade dött i bussen och börjat ruttna, frusit, tinat och börjat brytas ner igen. Stanken påminde om den i Larssons ladugård, där hans kossor hade dött av törst och svält.

I Backspegeln kunde jag ana hur någon eller något kravlade sig ur bussen.

Strax innan Askersund svänger man vänster upp på väg 50 och sedan höger in på Sundsbrogatan. På höger sida har man Askersunds landskyrka, bygd i traditionell öst-västlig riktning, efter det en bro över ån och sedan själva Askersund. Jag stannade utanför kyrkan och tog mig upp i kyrktornet. Jag lyckades klättra upp i tornet och hade utsikt över en stor del av stan. Askersund är några kilometer tvärs över. Ganska platt. Inga högre byggnader. När jag låg där uppe frös magen till is och knöt sig. Staffans jeep stod parkerad kanske 600 meter från min position. I kikaren kunde jag se att den var tom och såg inte till vare sig honom eller hans kompis.

Jag låg kvar och spanade. det var sent på eftermiddagen och jag beslutade mig för att stanna och iaktta tills mörkret lagt sig.

Bodycount.

Jag hade svårt att sova under natten. Inte så mycket för att jag hade skjutit en man tidigare under dagen utan för att jag inte kunde minnas hur många det faktiskt var. Hur jag än räknade fick jag alltid fram olika många. Lite som när jag försökte göra en lista på vilka jag hade legat med. det blev olika varje gång. det berodde på hur jag räknade.

Gustav, Gustavs rape'o-kompis, en plundrare, två av Staffans ligister. Sen mindes jag bonden Larsson. Och hur skulle jag ställa mig till de två i Leningrad, de som bröt sig in i fortet. Var det någon mer? Jag tror inte det. Och tekniskt sett var Gustav redan död, eller i alla fall en pestis. Lika så Larsson. Gustavs kompis var jag tvungen att skjuta i rent självförsvar. Precis som plundrarna och ligisterna. Hur många i kallt blod? I ren vredesmod... Inga. Jag har inte mördat någon människa. Har jag dödat någon? Bara fiender. Faktiskt bara Gustavs kompis.

Innan solen gick upp tog jag mig fram till Ica-butiken. Staffans ligistvän låg i fosterställning i snömodden. Jag brydde mig inte om honom. Det var inte svårt att ta sig in i butiken. De automatiserade dörrarnas glasrutor var sönderslagna sedan länge och jag spanade in i mörkret. Det var tyst. Det krasade lite i det krossade glaset när jag smet in. Elmer i ryggsäcken. Äcklig hundandedräkt bakifrån. Plundrade hyllor. Sönderslagna hyllor. Det fanns inget av värde kvar. Kassorna var uppbrutna. Rånade. Vad folk nu skulle med papperspengar till. Jag mindes att Järnia i Söderköping på 90-talet hade en jaktavdelning med hagelbössor, jaktkläder och amunition. Synd att jag inte var där.

Det var ingen mening att stanna kvar. Jag gick förbi en av kassorna och såg en gammal kvällstidning. En riktig tidning. Kanske den sista i sitt slag. Aftonbladet "SÅ SKYDDAR DU DIG!" Den var daterad tre veckor efter att bestämt mig för att fly till Leningrad. Jag sjönk ihop på golvet och började långsamt bläddra. Ledarsticket uppmanade till solidaritet. We shall overcome. Martin Luther King, Laila Freiwalds och nu Aftonbladet. Jag bläddrade vidare. Evekuerings- och uppsamlingsplatser, hela listan. Ett 20-tal platser i hela landet. Inga resurser för att rädda alla. Mest resurser i storstadsregionerna. Norrland fick klara sig själva.

Robinson-den-och-den och någon kändisbrud hade lyckats fly - tillsammans. Svenska kyrkan manade till lugn. Statsministern uttalade sig "Alla nödvändiga resurser är tillsatta. Ingen orsak till panik. Situationen allvarlig men under kontroll." Oppositionen klandrade regeringen för passivitet och någon småbarnsmorsa snyftade om att hennes unge dött på IV-avdelningen och att hon inget fick veta.

Jag avbröts av att Elmer började morra och gny. Trubbel. Jag stoppade på mig tidningen och kikade ut genom den trasiga dörren. Rörelser i periferin. Folk på väg i min riktning. I kikaren kunde jag snabbt räkna till ett tiotal. Långsam, hasande gång. Få eller inga kläder. Pestisar! Jag började svettas. Jag var osäker på om jag skulle kunna ta mig till Dodgen. De kom närmare. Inte fokus på dörren. Fokus på Staffans kompis. Han rörde på sig! Jag drog mig in i lokalen, letade nödutgång. Hittade lastbryggan. Smet ut. Rörde mig runt, inga pestisar på den här sidan. Rörde mig runt huset i skydd av några bilar. De var nästan framme vid kompisen. Han ylade som en skadeskjuten hund. Ett hjärtskärande skrikande. Dödsångest. Ren skräck. Han försökte krypa mot butiksdörren. jag räknade tolv pestisar. Höjde AK4an.

Ylandet och pestisarnas flåsande stön dränktes i AK4ans avgrundsvrål. Ett biltak som stöd. Mynningsflammorna skymde sikten. Jag tömde magasinet. De flesta stod kvar. Bara två som låg stilla. Jag fumlade med ett nytt magasin och bytte position. Skakande siktade jag på den närmaste. Missade. Sköt. Missade igen. Darrade. Sköt. Hans huvud exploderade som en vattenmelon. Seger! Lugn, siktade, kramade. En till och ytterligare en. De var på väg mot mig. De flesta. Jag laddade, siktade sköt. Bytte position, laddade, siktade sköt.

Tystnad. Döda pestisar överallt. Två dussin utspridda bland bilarna. Nästan all ammunition till AK4an förbrukad. 7 skott kvar. Staffans kompis hade kravlat halvvägs till dörren när jag kom satte foten i ryggen på honom. Han levde. Svårt skadad. Skotten skulle locka till sig fler. Jag kunde nästan höra deras utdragna flås-stön. Med foten rullade jag över honom på rygg. Smutsig, blodig, utmärglad. Jag petade ur sex skott ur magasinet. Ett skott kvar. Jag la vapnet ifrån mig. Utom räckhåll för honom. Jag väste "Ett skott. Använd det hur du vill." Sen vände jag mig om och började småspringa mot Dodgen.

Jag satt i förarsätet när jag hörde skottet från parkeringsplatsen utanför en Ica-butik i Röfors. Jag rullade iväg. En vägskylt pekade mot Askersund.

Susie Tallman – Waltzing Matilda

Manhunter.

Jag föreställde mig att det inte skulle vara svårare att spåra upp Staffan och hans ligistliga än det var att spåra upp ett skadeskjutet djur. Dessutom hade jag ju Elmer med mig. Inte för att jag trodde att han skulle vara till mycket mer nytta än att hålla mig sällskap och värma mina fötter på natten. Men man får nöja sig med det lilla.

Jag hade lyckats skada deras jeep med min sista lilla present och gjorde mig ingen större brådska då jag långsamt rullade efter dem med Dodgen. Jag vågade inte köra allt för snabbt av flera skäl. det första var rädslan för ett bakhåll. Det andra var att jag lätt ändå kunde tappa bort dem.

Vid kraftiga kurvor där jag inte kunde se vad som dolde sig bakom kröken steg jag ur bilen och rekognoserade till fots. Jag hade ingen större lust att komma runt kurvan bara för att mötas av en välkomstkommitté av bly och död. De hade fördelen av att vara minst tre oskadda individer. Å andra sidan hade jag bitit ifrån ordentligt och dödat minst en av dem. Med lite tur skulle jag slippa träffa på den eller de andra skadade nakna och övergivna längs vägen. Med lite tur låg de istället och blödde i jeepen och bad för sina liv. Bad Staffan om att inte bli lämnade. Bönade om att få åka hem till "Skithåla" i Västergötland.

Jag hade tid att fundera över Staffan och hans plundrare. De hade inte haft AK5or, utan AK4or. Och Den som trillade ur jeepen hade inte något stridsbälte eller stridsväst på sig heller och var något äldre än den typiske värnpliktige. Staffan hade varit relativt klent byggd och berättade inga riktiga detaljer om K3, däremot om Karlsborg och dess stadsplanering och några fik och uteställen - vilket i och för sig kunde vara rent ljug. Jag uteslöt både fallskärmsjägare och luftburna husarer. Kanske var de bara en grupp hemvärnare som mot alla odds hade överlevt så här långt.

Efter några mil längs motorvägen söderut fanns en avtagsväg som ledde mot något samhälle. Oljespill och hjulspår avslöjade att de hade svängt av med jeepen. Jag stannade och rekognoserade till fots. Spanade efter något avvikande i terrängen men kunde inte se något. Men det var tydligt att de styrde mot det lilla samhället. Jag skulle bli tvungen att följa efter. Jag satte mig åter i Dodgen och rullade långsamt in mot vad som bäst kan beskrivas som ett döende samhälle med 1500 olyckliga själar. Det vill säga inte helt olikt orten där jag själv växte upp. Med lite tur skulle det finnas ett Ica eller ett hemköp på orten och där skulle de troligtvis försöka proviantera och hitta förband åt sina skadade runkkompisar.

Mycket riktigt. Det fanns en Ica-butik, men det var en sorglig skapelse som plundrats både en, två och tre gånger, men det hade inte hindrat runkplutonen från att åka dit i desperat hopp om att finna något ätbart. Jag hade ställt Dodgen väl undangömd. Elmer värmde förarsätet och själv iakttog jag jeepen för att se om någon eller några rörde sig kring den. Inte en kotte. Kanske var jag för sent ute. Kanske hade de övergivit den.

Jag låg i en utkyld lägenhet, ett par meter in i vardagsrummet. Någon hade haft vänligheten att bryta sig in coh slå sönder allt. Jag hade god sikt över butikens parkeringsplats. Jag väntade i två timmar. Mörkret började sänka sig över Sverige. Och då öppnades dörren till Icabutiken och en person kikade ut. 300 meter till jeepen. Ett hyggligt svårt skott i skymningsljuset. Förardörren var vänd mot butiken. Jag hade skottfält mot passagerardörren. Första personen rusade ut till jeepen och hoppade in i förarsätet. En person kom stapplande och hasade sig till baksätet på vänstersidan. Sedan ännu en och ytterligare en. Jag kunde inte urskilja ansiktena. Jag siktade på den som skulle in och rida shotgun.

Kramade avtryckaren. Kände rekylen. Laddade snabbt om. Hade jag träffat? Ja, han låg på marken. Skrek. Inget nytt mål. Dörren öppen. Bilen rullade. De övergav sin bullrunkarkompis. De flydde över en refug, plöjde ner en Herr Gåman-skylt, höll på att köra i diket, kom upp, fortsatte.

Själv låg jag kvar och väntade. Väntade på att natten skulle komma.

Creedence Clearwater Revival – Fortunate Son

Klingon Justice.

För några år sedan läste jag lite diverse amerikanska åsikter om IED's. Improviserade bomber som jihadisterna i Irak och Afghanistan grävt ner för att spränga NATO-soldater med. Inklusive några svenskar. Fegt var det generella omdömet. Visst, det kan man ju tycka. Krig är dock inte tänkt att vara rättvist. Krig är tänkt att vinnas och kan man inte vinna i någon slags traditionell shoot out får man försöka vinna på något annat sätt. Antingen genom att avfyra en kryssningsmissil från 300 mil bort eller bara genom att spränga tillräckligt många bilar med hjälp av en mobiltelefon en granat och ett brunnslock. Polackerna har hånats i generationer för sitt "kavallerianfall" mot nazitanks och dessutom dragit nytta av det för att bortförklara sin förlust. Men på det hela taget visar det bara att Old School inte vinner över New School på öppen mark. Man vinner med vässade bambukäppar nerkletade med bajs i en kamouflerad grop.

Själv har jag vare sig granater eller brunnslock. Däremot några gasoltuber, elektrolytkondensatorer av lite större sort och några hyggliga strömkällor. Mina bambukäppar utgjordes av några plankor med tretumsspik, och bajs. Det var alltid något.

Felkopplar man en elektrolytkondensator och kopplar på spänning exploderar den. Exploderar den i ansiktshöjd är det dåligt. Särskilt om man har en kondensator som väger 4 kilo, och lägger den i en burk med stenkulor. Face off, eller kanske rent av Head off... Jag undrar vad Staffans kompis tänkte när den exploderade i midjehöjd i hallen.

Jag hörde smällen och skriken. Jag hade evakuerat fortet under natten eftersom jag utgick från att de skulle komma i gryningsljuset. Mycket riktigt. De körde genom porten med jeepen. Gjorde flis av den. Två man hoppade direkt ut och tog sig in. Den ena utlöste tryckplattan i hallen. Det gav mig en liten stunds respit. De tvekade. Jag låg kvar i mitt gömsle och höll på att frysa tasken av mig.

Någon tog sig upp på övervåningen och sköt upp dörren till sovrummet. Två hagelskurar och ytterligare en explosion. Mer skrik. Jag kunde höra dom från där jag låg. Ännu en, kanske två skadade. Jag låg i en bra position för att kunna pricka första bästa som kom ut genom porten. Galten backade ut. Någon stod upp genom en taklucka och spanade. Bilen stannade, började vända runt och då kramade jag avtryckaren. Det var mindre än 200 meter bort. Staffan började snabbt få ont om vänner. De svängde runt bilen. Tappade en amigo på vägen. När de körde över dräneringsröret under vägen fick de sin avskedspresent. Två gasolflaskor detonerade och kastade grus, is och slask omkring sig. Jeepen verkade dock köra mer eller mindre obehindrat vidare. Mer eller mindre. Den haltade framåt.

Jag väntade tills de försvunnit innan jag vågade mig fram.
Oljespill på vägen. Jeepen var skadad.

Staffans kompis låg och dog en bit bort. Så mycket för deras kameraderi. Jag lät honom ligga.

Fortet brann. Det var inget vidare. Ganska kraftigt dessutom. Jag sprang in och lyckades släcka bränderna i hallen och på övervåningen och började räddade vad som räddas kunde. En hel del mat låg redan i Dodgen. Generatorn var det viktigaste. Och dieseln. Mat, ammunition, några extra ombyten, det var det jag behövde. Jag spikade igen den söndertrasade dörren och dörren till mitt sovrum. Jag startade Dodgen och rullade ut ur Leningrad. Bort till Staffans kvarglömda kompis. Jag klev ur, han kved och pep när jag tog hans kängor och värmerock. Hans AK4 och hans två magasin. Sen körde jag långsamt vidare. Efter galten. Efter Staffan. Elmer morrade i passagerarsätet.

Min hämnd ska serveras kall.


The Hit Nation – TV Theme From “Baretta” (Keep Your Eye On The Sparrow)

Kai sy teknon?

Jag borde ha förstått att Staffan skulle återvända. Vädret har blivit betydligt mildare, folk vågar sig ut i vetskap om att de inte kommer frysa ihjäl. Staffan vet om det. Staffans fem kompisar vet också om det. Staffan och Staffans kompisar vill ha min mat, mitt bränsle och jag är inte helt säker på att de kommer låta mig löpa.

De dök upp igår. Och smög runt. Jag borde ha skjutit dom. Men jag kunde inte. Jag fick aldrig något skottläge. Dessutom har de en stor jävla jeep. En galt. Och så har de vapen. Automatvapen. Staffan och hans runkkompisar från K3. Nu står de där ute och hojtar med sin megafon.

"Lämna fortet. Ge oss maten, vattnet och dieseln så låter vi dig gå. Annars!"

Sitt i ert jävla fordon och runka bulle! Jag slår vad om att Staffan är just den typ av kuksugare som medvetet skulle spruta sist på bullen bara för att få ta en tugga av den. Det enda du ska få är ett välriktat skott i buken din lilla förrädare!

Nu är det dags att ge sig av för en tid.

Helvetet på jorden.

Sverige är just nu helvetet på jorden, en snödriva på månens baksida. En dödsfälla för alla som inte har varit väl förberedda med ved, olja, diesel och generatorer. Jag har snart gjort slut på all eldningsdiesel på grund av kylan och har spenderat tid med att hugga ner några gamla träd här utanför. De är tyvärr barrträd. Färska barrträd som knappt klarar av att ge värme och inte under någon längre tid. Jag har två nedhuggna och kapade tallar som ligger och torkar och ett fat diesel kvar, jag räknar med att klara mig i kanske två veckor till om det fortsätter så här. Den senaste veckan har nattemperaturen legat på under -20 C. Ingen mänsklig varelse där ute kan ha överlevt utan Guds vakande hand över sig. Guds hand, torra kläder, fast föda och några liter vätska om dagen.

Jag undrar hur många som frusit ihjäl i sina bilar då de sökt skydd mot vind och snö bara för att allt för sent inse att bilen inte isolerar ett skit, när snön lagt sig över bilen och batteriet dött när de försökt köra sin AC. En AC drar ca 20 Ampere, då räcker inte ett 12 volts bilbatteri på 60 Ah länge. Sen kommer kylan, krypande, snabbare och snabbare i takt med att varmluften i bilen äts upp av kylan utifrån. Det är då småbarnsföräldrarna inser att de gjorde fel, de försöker härda ut. Tala vänt med sin allt mer desperata hustru som kräver att han ska "göra något!". Jag undrar vem som först inser att de kommer att dö i bilen? Han eller hon? Barnet i barnstolen ligger förstås nerbäddad bland filtar och kuddar och sover. Med lite tur somnar de båda och vaknar inte upp. Ett värmeljus i kupén hade kanske kunnat rädda dom.

Jag undrar hur mycket det kommer stinka i vår när kropparna börjar ruttna... Hur många skulle överlevt om de bara hade haft en kniv och tändstickor? Om de hade brutit sig in på ett bibliotek och eldat upp böcker istället för träbokhyllorna och ekmöblerna som i... den där filmen vad den nu heter? Eller bara stannat i sina hus och lägenheter, bland duntäcken, värmeljus och rena, torra kläder.

Min kamin är dock av bra kvalitet och klarar av att sprida värmen i vardagsrummet, dit jag nu har flyttat för att göra boendet så litet som möjligt. Lager på lager-principen håller mig varm när jag går ut, jag ser till att inte börja svettas allt för mycket och torkar kläderna och mig själv så snart jag har kommit in. Här inne är det i alla fall torrt och jag är glad att jag kostade på mig att lägga i ny isolering i väggarna för några år sedan. Och Elmer håller mina fötter varma om nätterna.

En fördel med kylan är dock att det inte kommer någon och stör. Staffan har inte synts till, men jag oroar mig ändå för att han vilken sekund som helst kan komma drällande med sina amigos från K3, att han inte alls var på väg till Göteborg utan att han i själva verket var utsänd av en spaningspatrull för att orientera sig om läget. Men det förklarar dock inte varför han saknade vapen, mat och annan utrustning nödvändig för överlevnad. Om det inte var så att hans kompisar tog hand om det så länge. Nu har det dock snöat för mycket för att jag ska kunna undersöka saken.

Nu gäller det att hålla ut, att ransonera. Det verkar som att våren låter vänta på sig.