I gryningen lämnade jag Kimstad bakom mig. Dracula var död och begraven i ruinerna av sitt hus. Jag kokade lite havregrynsgröt på den falnande elden. Som ett hån. Det föll ett lätt duggregn då jag körde längs med den gamla riksvägen mot norr. På min högra sida passerade Löfstad slott. En pampigt 1700-talsbyggnad som kanske innehöll någon slags liv. Jag var dock inte intresserad.
Jag höll mig till den gamla riksvägen. Motorvägen till vänster om mig och åkermark och skog till höger. Några enstaka bilar stod här och var på vägen, men hindrade mig inte från att hålla en jämn, om än låg hastighet. Motorvägen var dock helt igenkorkad av fordon. Jag gissade mig till hur det kunde stinka där ute. Troligtvis såg det likadant ut hela vägen till Stockholm i norr och Jönköping i söder. En ändlös kollon av stillastående fordon. En gigantisk mask av plåt, stål, gummi, plast och kött. En gigantisk förstoppning. Förgäves väntande på ett stolpiller.
Där, i horisonten kunde jag skymta de första byggnaderna. På höger sida ett industriområde. Klocket. På vänster sida Himmelstalund och mässhallarna. Jag körde in i den enorma förstoppningen just där motorvägspåfarten möter den gamla riksvägen. Jag kröp ner i väggrenen och av från riksvägen, upp på Moa Martinssons Gata. Vägen var i stort sett fri från bilar. Mellan mig och vägen hade jag ett industriområde. Till höger Klockaretorpets radhusområde. Nerverna på helspänn. Inga ljud. Inga rörelser. bara död tystnad. Jag vevade ner rutorna och kände stanken av död omkring mig. Kanske var det trots allt ett misstag att ta sig hit.
Jag konstaterade att både Folkborgen och SVT-byggnaderna hade brunnit. En spårvagn gapade tom vid Ebersteinska, som tydligen också eldhärjats. Kanske hade Fosterländska Förbundet slutligen eldat ner sina rivaler. Det var länge sedan jag hade varit här senast. Flera en stor del av de engelska radhusen hade brunnit, eller bränts ner. Kanske hade någon eller några lyckats stänga in pestisar där och gjort processen kort med dom.
Jag ställde mig på bromsen strax innan brandstationen. Stängde av tändningen. Lyssnade. Det välbekanta ylandet. det hesa, halvkvävda ylandet. Jag lokaliserade ljudet till fotbollsarenan Som ligger på andra sidan gatan från brandstationen. Grindarna var igenbommade. Barrikaderade. Ylandet kom från stadion. Stadion såg igenbommad ut. Också barrikaderad. Bussar mot ingångarna. Lik på parkeringsplatsen. Hundratals lik innanför stängslet. det lät som hundratals inne på stadion. Kanske tusentals.
Jag tittade på skylten utanför stadion. IFK mot GAIS. Jag fnissade. Tusentals fotbollssupportrar nu i sitt rätta element. En ylande massa med ett kollektivt intresse. Synd bara att intresset hade skiftat från boll till kött. Jag lyssnade en stund innan jag svängde in på Albrechtsvägen. Jag gled förbi vapenhandeln som var totalt utblåst. Plundrarna hade inte lämnat så mycket som en prislapp kvar. Sedan stod jag utanför huset. Ett massproducerat trevånings hyreshus från 1920-talet.
Benen skakade när jag körde in nycklarna i portlåset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar