30 mars 2010

Smitta.


Någon eller några hade byggt en vägspärr vid Bergs slussar. På bron. Vid just slussarna. Jag stannade på behörigt avstånd. Mitt på vägen. Omgiven av två skolor. Ett naturbruksgymnasium och Vreta klosterskola. Kikaren upp. Elmer i passagerarsätet. Inget spår av liv. Elmer satt tyst. Troligtvis fanns här ingen. Jag kikade i backspegeln. Det högg till i skrevet. Paniken började krypa på. Upp längs ryggraden.

Ur naturbruksgymnasiets fönster hängde stora gula skynken. Jag fick andnöd och började gräva efter skyddsmasken. Elmer kröp ner på golvet. Jag kastade en blick åt höger. Fler skynken. Stora gula smittoskynken. Smitta. Död. Pestisar. Jag kunde inte andas. Jag fumlade med skyddsmasken. Jag fick den på mig men slet av en rem. Allt tog för lång tid! Jag tvingade i backen och pressade Dodgen bakåt. Upp och tillbaka. Paniken fick mig att sladda av vägen. Träffade en lyktstolpe. Slog bakhuvudet i nackstödet. Rusade motorn. Dodgen stannade.

Jag drog igång motorn igen. Andades djupt. Allt jag såg var gula smittsignaler. Jag vände bilen. Tog mig till korsningen. Försökte andas. Svängde av upp mot klosterruinen. Fler skynken. Fler döda. Fler pestisar.

Jag lyckades ta mig förbi slussarna. Lyckades undvika både Bergs och Ljungsbros tätort. Ut på andra sidan. Norr om slussarna. Norr om smittan. På slättland. Inget i sikte. Jag stannade Dodgen. Vacklade ut. Försökte få grepp om situationen. Skrek. Grät. Tittade på AK'n. Det finns inget kvar. Allt är borta. Dött. Smittat. Ruttnat. Det är bara jag. Jag och miljoner och åter miljoner smittade.

29 mars 2010

Stanken av död


Stanken av döda människor påminner mig om en händelse från värnplikten. På den tiden unga män fortfarande förväntades att klä sig i kronans kläder. Att försvara kung och fosterland. Jag hade sökt mig till ett av de mer macho regementena. Oklart varför egentligen. Jag ville kanske bevisa för mig själv att jag inte var en mes. Det var viktigt att vara tuff. Att vara hård. Att pressa sig själv.

Plutonen var ute på fjärrspaningsövning. Utspridda över operationsområdet hade vi satt upp observationsposter. Legat still i en vecka och bajsat i påsar. Kissat i flaskor och börjat lukta otvättad människa, salt och tång. På övningens sista dag samlades plutonen för fotmarsch tillbaka till regementet. Vid ett tre meter brett krondike hade en älg gått ner sig och drunknat. Den hade svullnat upp i vårsolen och luktade. Nej, den stank. Stank härsket kött. Några hundra kilo död älg låg och löstes upp i det dike vi skulle forcera på väg mot helgpermission. Olika asätare hade varit framme och kalasat på de delar som var åtkomliga. Ögonhålorna gapade tomma och pälsen var fläckig. Jag minns att det doftade sött. En tung, söt stank som aktiverade kräkreflexerna.

Stanken ur bilarna på motorvägen påminner om stanken av den drunknade älgen. Skillnaden är att älgens stank snabbt försvann. Här ligger den tung över landskapet. Den osar ut ur bilar, från väggrenen där folk ligger och tinar upp. Ur lägenheter, bilar, hus, sommarstugor. Och det finns ingen i området som kommer att rensa upp. Ingen som kommer äta upp miljoner och åter igen miljoner kadaver. Miljoner kadaver som förgiftar vattendrag. Minskar möjligheten till överlevnad.

Jag rullar långsamt vidare upp mot Ljungsbro, svänger av strax innan, mot Bergsslussar och bort från Östgötaslätten och norröver, in i skogen, mot områden där risken för upptäckt minskar. Varför alltid otur. Bergs slussar, vägspärr... Fitta!

28 mars 2010

Godspeed


Motorvägen var igenkorkad av fordon. Personbilar. Lastbilar. I diket såg jag en motorcykel. Jag funderade på hur jag skulle ta mig fram. Jag var hyggligt bekant med vägnätet i Linköping. Jag kunde kanske ta mig via Malmslätt till Ryd och vidare från Ryd via cykelvägar. Det skulle dock betyda att jag var tvungen att bege mig in i tättbebygt område. Inte en tanke jag var särskilt förtjust i. Av flera skäl. Troligen pestisar i tusental. Och en likstank som inte överträffas av något. Redan utanför stan kunde jag känna doften av ruttet kött som svepte ut ur stan. Tusentals. nej, tiotusentals människor som djupfrysts under vintern och som nu börjar tina upp och ruttna i vårsolen. Och troligtvis en och annan överlevare som inte vill dela med sig.

Jag vände Dodgen och beslutade mig för att ta vägen norr om Roxen. Jag såg några dieselfordon men vågade inte ta risken att tömma deras tankar med två, tre plundrare i närheten. Jag skulle kanske få fler tillfällen. Med en knapp kvarts tank skulle jag kunna nå mitt mål ändå. Med lite tur. Godspeed till mig.

Jag letade mig norröver igen. Igenimmade bilar kantade vägen. De flesta hade en eller flera passagerare. Bakom vissa rutor rörde det på sig. Pestisar fast i sina säkerhetsbälten... Jag stannade. Klev ur. Slog in fönstret på passagerarsidan. Pestisen vände sig om. AK'n small till.

16 mars 2010

Thunder Road


Jag vaknade på eftermiddagen. Hungrig. Kissnödig. Torr i munnen. Näsan fylld av torkat blod och snor. Pulverkaffe för att vakna. Snöt mig i handen. Torkade i snön. Pissade ut genom dörren. Fortsatt töväder. Mer och mer snö försvinner.

Jag packade. Laddade vapnen, fyllde vattenbehållarna och vred om tändningen på Dodgen. V8an mullrade till. Elmer satt och flåsade i passagerarsätet. Jag gled iväg från torpet efter att ha spikat igen dörren. vem vet, jag kanske kommer hit igen.

Grusvägen byttes mot grå asfalt och jag gled långsamt fram i skogslandskapet. Skog byttes mot odlingslandskap i Västra Rödja. jag såg några nerbrända hus och några övergivna bilar. Halv tank i Dodgen. Inga lik längs vägen. Odlingslandskap blev skog igen. Västra Rödja byttes mot De Geersfors. De Geersfors blev Hättorps bruk och jag kom ut på östgötaslätten och väg 211.

Jag ilade förbi Kvarn och försvarets markstridsskola. Risken för att råka på en psykotisk stridsvagnsbesättning och en Leopardstridsvagn var liten, men det lockade inte att stanna och undersöka saken. Jag hade ett helt annat mål än att försöka plundra en gammal militär anläggning. det kunde andra försöka göra.

Strax norr om Borensberg bytte jag till väg 36 öster ut. Kvarts tank kvar. En OKQ8 var nerbränd. Inga utsikter att få diesel. 26 kilometer senare nådde jag motorvägspåfarten. E4 öster ut. Bilar stockade sig längs motorvägen. Jag hade hoppats på tur. Fick otur. Vägen var helt igenkorkad av fordon. Alla fyra körfält och delar av väggrenen.

Jag lät Dodgen ståp på tomgång och klättrade upp på taket. Och där framme. Rörelser. Två, kanske tre skepnader. Metodiskt letande genom bilarna. Inga pestisar. De såg mig. Jag såg dom. Jag visade vapnet. Höjde vapnet. Avvaktade. Siktade. Andades. Synen grumlades. Jag blinkade. Synen åter. Inget spår av dom.

Satte mig snabbt i Dodgen. Backade. Ner så långt ut på väggrenen som möjligt. Framåt. AK'n i knät. En molotov mellan Elmers tassar. Pistolen på instrumentbrädan.



Bruce Springsteen – Thunder Road

15 mars 2010

Drömmen om ingenting.


Dagdrömmen om det tropiska paradiset tog slut när jag öppnade ögonen. Sol, värme och Margaritas byttes mot slask, ett utkylt torp och en konserv med gammal ärtsoppa. Elmer låg fortfarande och sov. Sov och luktade illa. Jag tvättade av mig ytterligare en gång och spottade ut kokor av levrat blod blandat med snor. Ögat var fortfarande blodfyllt och jag såg suddigt. Det viktiga var dock att jag levde.

Jag undrade länge över hur det hade varit på Kuba. Jag hade hittat ett, vad som såg ut att vara ett fint hotell. Jag hade inga moraliska betänkligheter över att åka dit och ge Fidel mina pengar. Jag köpte aldrig biljetten. Gjorde aldrig resan och nu sitter jag här, i den svenska ödemarken. Någonstans mellan Borensberg och Askersund. Med huvudvärk, blodtrycksfall och en illaluktande hund.

Jag provade studsarammunitionen i AK4an. Tekniskt sett är det samma ammunition, men krutladdning och kulvikt skiljer sig en aning, men det bör inte vara några problem.

Jag byggde an reflektor till vedspisen i köket och flyttade ut madrasserna dit. Jag kände blodmsk i munnen då jag drog dem från ena rummet till det andra och fick frossbrytningar av det lilla arbetet. Två Ipren och det blev bättre. Dags att sova igen. Dags att drömma.

13 mars 2010

En annan tid, en annan plats.


Det var kanske 2003 eller så. Jag minns inte riktigt. Jag ville bort. Bort från allt. Tentor. Snö. Kyla. Mörker. Jag hade alltid en resväska packad för att kunna dra någonstans. Två ombyten kläder för ett mer tropiskt klimat. Jag kom aldrig iväg, istället tänkte jag tillbaka på resan några år tidigare. Jag och min sambo hade sparat som dårar för att kunna åka på semester.

Västindien lockade. Jag hade velat åka till Kuba. Vi kom till Dominikanska republiken. All inclusive. Jag snappade upp lite spanska, åkte till någon paradisstrand och drack rom, dök och såg en muräna och lokalbefolkning som bodde färgglada legohus bygda av lättbetong. Jag såg tjocka rödbrända tyskar, jag såg vältränade bögtyskar insmorda i kokosolja. Jag såg en överlevare från discobranden i Göteborg. Hon och hennes mamma var på semester. Jag minns att jag blev glad för deras skull. Jag kände först igen mamman. Hon hade varit med i några debattprogram på TV.

Jag såg ödlor, halvvilda hundar, undvek nattlivet, fick turistmage, gick promenader på stan, köpte huvudvärkstabletter för turistpris. Jag motade bort försäljare på stranden. Jag hade kunnat göra så mycket mer. En vecka senare var jag hemma. En halv nyans brunare, betydligt gladare. Jag gillade värmen, jag gillade maten, jag gillade spriten. Två dagar efter hemkomsten tentade jag lagstiftningsprocessen.

Jag mindes saltdoften, brisen i ansiktet. Matoset. De sprakande elledningarna som hade fått en svenskbyråkrat från Vattenfall att skita på sig. Det var fint, varmt och soligt.

När jag öppnade ögonen tittade jag ut över det svenska snöblasket och önskade mig bort.

Harry Belafonte – Zombie Jamboree (Back To Back)

12 mars 2010

Vila


Jag sov i gott och väl 15-16 timmar. När jag vaknade spottade jag ut levrat blod och kunde konstatera att ansiktet såg ut som en färgprovkarta. Tänderna satt tack och lov kvar men fingrarna var en aning blå. Jag lättade på tejpningen och masserade försiktigt mina korvar. Färgen kom tillbaka.

Torpet var utkylt och bestod av en liten trång farstu, en sovkammare till höger, ett kök till vänster och ett vardagsrum/sovrum till vänster om köket. Köket hade gammal järnspis med tillhörande vedlager. Jag gav nu blanka fan i om någon skulle se röken. Jag höll på att frysa ihjäl. Jag var trött. Jag var arg och jag var fruktansvärt hungrig. Och jag mindes Elmer. Jag gick ut till Dodgen och fruktade att jag skulle hitta honom ihjälfrusen i kupén. Till min förvåning var det töväder ute och Elmer var försvunnen. Jag gick in, tittade i sängen och där låg han. Halvt begravd under en filt och sov.

Allt gick långsamt. Allt gjorde ont. På baksidan hittade jag en regntunna med vatten. Jag värmde upp spisen, kokade lite vatten, tvättade av mig det värsta. Badade fötterna. Jag hittade pulverkaffe och konserverade persikor.

Jag slog upp en kopp, öppnade konserven och la upp den plundrade tidningen på köksbordet och blundade.

Jag tänkte mig bort från det ödelagda Sverige. Bort från Vintern. Långt, långt bort i tid och rum. Jag tänkte tio-tolv år bakåt i tiden och till andra sidan Atlanten.

Elvis Presley – (Marie's The Name) His Latest Flame

11 mars 2010

Reträtt.


Jag klarade av att rulla kanske fem kilometer innan jag var tvungen att stanna och kräkas. Huvudvärk. Stela leder. Två fingrar som inte vill lyda. Tittade mig i backspegeln. Ett öga blodfyllt. Två lösa tänder. Ser ut som en skitkorv som spolats upp på land. Mår likadant. Sprängande huvudvärk.

Några alvedon och ett par timmars sömn i bilen senare vaknade jag av ett ryck. Vänster lill- och ringfinger hade svullnat upp. jag tejpade ihop dom i varandra och långfingret. Jag hittade inget jag kunde göra en stödskena av.

Södra Närke och norra Östergötland är sönderfruset. Jag har passerat åtskilliga gårdar och torp utan att stanna. Flera av ställena längs landsvägen är nerbrända, plundrade, övergivna. Dodgen går på kvarts tank. Jag har kanske ytterligare en halv tank diesel kvar på flaket. Ett nytt fordon eller mer bränsle behövs snart. Jag styr långsamt mot Motala. Tänker undvika tätort innan jag är framme vid mitt egentliga mål.

Vid Västanvik tog jag av österut. Efter ytterligare någon halvmil svängde jag av norrut. Jag hade bytt odlingslandskapet mot Östgötsk skog. Gammelskog bredde ut sig som ett skyddande täcke över mig. Ytterligare ett par kilometer senare hittade jag vad jag sökte. Ett litet torp som var precis så inbjudande och avsides som kartan visade.

Jag bröt mig in. Barrikaderade dörren. Stupade i en säng.

10 mars 2010

Misstag.


Jag vaknade med ett ryck av att jag hörde steg i trappen bakom mig. Tysta steg. Smygande steg. Jag tände molotoven och kastade den bakåt ut genom ytterdörren och ut i trapphuset. Trapphuset fattade eld och jag såg mig desperat efter en utväg. Fönstret var det enda som fanns. Jag var fångad i en skitig lägenhet i Askersund och med lite otur skulle jag dö här.

In i sovrummet. Krossa fönstret, en ny molotov ut i vardagsrummet där jag nyss suttit i en fotölj. Hindra eventuella förföljare. Rensa fönstret med jaktgeväret. Hivade mig ut. Öronbedövande skottlossning. Ramlade hårt på marken. Inget skydd. Full fart. Mer skottlossning. Dåliga skyttar. Nervositet. Hets. Mörkt ute. Jag rusade över gatan, tryckt mot Folkets hus. Varm vätska rinnande ner för benet. Svårt att andas.

Desperat slog jag in dörren till Folkets hus och kastade mig på golvet. Ingen där. Drog mig längre in och fumlade upp pistolen. En foajé med några dörrar. Trasslade in mig i konservburkar och ståltråd. Ett öronbedövande skrammel. Någon kom utrusande ur en dörr. Sparkade honom på smalbenen, brottades och klöste. Stampad på. Kolvslagen. Slog, sparkade, slog. Pistolen i ett järngrepp. Sköt, slog, piskade, skrek.

Tystnad. Bröstkorgen brann. Händerna värkte och kisset i byxorna började kallna. Jag mindes Wallenbergs jämförelse mellan devalvering och att kissa på sig. I början värmer det gott, sen blir det lätt obehagligt. Jag kände bara obehag.

Utmattad och sönderslagen hörde jag en motor starta utanför. Jag kände doften av blod och brandrök. Jag reste på mig och stapplade ut med pistolen i handen. Jag såg den sargade jeepen försvinna runt hörnet och hörde samtidigt det välbekanta flåsstönandet från pestisar. Jag drog igen dörren och slet upp personen som låg på golvet. Ett lågt gurglande hördes från honom. Trots blodet och smutsen i hans ansikte såg jag att det inte var Staffan. Jag knuffade ut honom och och sköt honom i benet innan jag barrikaderade dörren inifrån. Han skrek, jag ställde mer och mer grejer för dörren. På golvet låg hans AK4. Jag hade sex skott till den i fickan.

Jag tog mig haltande upp till våning två och stängde dörren bakom mig och tittade ut på gatan. Pestisar. Kanske 15 stycken. De drog sig mot Staffans kompis, som drog sig mot en bil. Jag tog min sista molotov. Väntade tills vännen var i bilen. Pestisarna svärmade kring den som flugor kring en sockerbit. De var rasande. Försökte slita bilen i stycken. Flåsylade. Jag tände molotoven, kastade den i en båge ner mot bilen. Pestisarna svaldes i ett hav av eld. Det var signalen för att dra från stan. Jag bröt mig ut, sprang längs vägen. Haltade längs vägen. Stödde mig mot en vägg. Kräktes. Hade blodsmak i munnen. Huvudvärk. Nådde Dodgen. Elmer sov. Satta mig i bilen. Startade motorn.

Staffan hade blåst åt det här hållet. Jag tog väg 50 söder ut. Mot Motala.

The Misfits – Runaway

9 mars 2010

Folkets hus.


På natten tog jag mig över bron vid södra infarten till Askersund och tog mig via innergårdar och genom hyreshus de fyra kvarter som krävdes för att komma i närheten av Staffans jeep. Den var påtagligt illa medfaren. Stötdämparen på höger fram säckade och flera rutor var spräckta. Strålkastarna krossade. Jeepen stod vänd med fronten ner mot vattnet och kyrkan. Gatan var i stort sett öde så när som på ett par utbrända personbilar och lite skräp. Gatorna flankerades av tidiga 1900-tals hyreshus i två eller tre våningar. Inte helt olikt stora delar av Varberg.

Jeepen stod parkerad utanför Folkets hus. Ett fristående ljusgult rappat trevåningshus med rött tegeltak som såg ut som en gammal skolbyggnad eller samlingslokal av något slag. Från mitt håll kunde jag räkna tre ingångar. Två större och en mindre. Jag fattade post i hörnet av kvarteret en bit ner åt gatan och funderade på vad jag skulle göra. Jag kunde inte uppfatta några rörelser och beslutade mig för att helt enkelt lägga mig i bakhåll för Staffan och i berått mod ta död på honom. De var på flykt, men det var inget jag kunde ta hänsyn till. Förr eller senare skulle deras moral vända. De skulle besluta sig för att leta reda på mig och ge sig på den som tagit livet av deras kompisar. Själv skulle jag se till så Staffan runkat över sin sista bulle.

Jag tog mig in i husen tvärs över gatan till Folkets hus. Smög mig försiktigt upp på andra våningen och tog mig in i någons övergivna lägenhet. Den var i hyggligt skick så när som på dammlagret på golvet och möblerna. I ett skafferi hittade jag några tomma glasflaskor, i badrummet en gammal lux-tvål. Lite aceton och en dunk med hembränt i städskrubben. I kylskåpet hittade jag två burkar Norrlands guld. Folkisar. Jag stoppade dom i ryggsäcken och grävde fram en av mina molotovs, sen åt jag en MRE. Någon slags köttragu av svårbestämd sort. Den smakade skit, men jag behövde mat.

Sedan satte jag mig och väntade.

Röda Bönor – Diskoteksjakt

8 mars 2010

Svenska orter.


På väg 205 mellan Röfors och Askersund passerar man små svenska orter som Hållet, Markebäck och Vagersta. Ställen som bygger upp den svenska nationalkaraktären. Små gårdar och skiftade byar bryter sönder naturlandskapet och bildar det egentliga Sverige. Landet utanför de stora centralorterna. De där ställena man i all hast passerar och skrattar åt på vägen mellan Stockholm och Göteborg.

Nu var dessa ställen min räddning och inget som jag hade tid eller lust att håna och skratta åt. Ett täcke här, ett täcka där. En reservdunk diesel i Fallet och en porrtidning i Aspelund. Inga spår efter Staffan och hans återstående vän, men tanken på att servera hämnden kall avtog för varje kilometer som jag avverkade. Landsvägen var till skillnad från motorvägen i det närmaste tom på bilar. Ljudlöst rullade jag förbi några enstaka personbilar. det enda fordon som lockade min uppmärksamhet var en landsortsbuss som rullat av vägen och ut på en åker i närheten av Bro.

Jag lät Dodgen gå på tomgång och tog med mig en yxa och pistolen ut på åkern. Jag kunde inte notera några rörelser inne i bussen, men å andra sidan var rutorna täckta av smuts och imma inifrån. Tryckluften i dörrarna hade slutat fungera och det var inte särskilt svårt att bryta upp framdörren. Stanken inifrån fick mig dock att spy och jag backade undan. En busslast människor hade dött i bussen och börjat ruttna, frusit, tinat och börjat brytas ner igen. Stanken påminde om den i Larssons ladugård, där hans kossor hade dött av törst och svält.

I Backspegeln kunde jag ana hur någon eller något kravlade sig ur bussen.

Strax innan Askersund svänger man vänster upp på väg 50 och sedan höger in på Sundsbrogatan. På höger sida har man Askersunds landskyrka, bygd i traditionell öst-västlig riktning, efter det en bro över ån och sedan själva Askersund. Jag stannade utanför kyrkan och tog mig upp i kyrktornet. Jag lyckades klättra upp i tornet och hade utsikt över en stor del av stan. Askersund är några kilometer tvärs över. Ganska platt. Inga högre byggnader. När jag låg där uppe frös magen till is och knöt sig. Staffans jeep stod parkerad kanske 600 meter från min position. I kikaren kunde jag se att den var tom och såg inte till vare sig honom eller hans kompis.

Jag låg kvar och spanade. det var sent på eftermiddagen och jag beslutade mig för att stanna och iaktta tills mörkret lagt sig.

7 mars 2010

Bodycount.

Jag hade svårt att sova under natten. Inte så mycket för att jag hade skjutit en man tidigare under dagen utan för att jag inte kunde minnas hur många det faktiskt var. Hur jag än räknade fick jag alltid fram olika många. Lite som när jag försökte göra en lista på vilka jag hade legat med. det blev olika varje gång. det berodde på hur jag räknade.

Gustav, Gustavs rape'o-kompis, en plundrare, två av Staffans ligister. Sen mindes jag bonden Larsson. Och hur skulle jag ställa mig till de två i Leningrad, de som bröt sig in i fortet. Var det någon mer? Jag tror inte det. Och tekniskt sett var Gustav redan död, eller i alla fall en pestis. Lika så Larsson. Gustavs kompis var jag tvungen att skjuta i rent självförsvar. Precis som plundrarna och ligisterna. Hur många i kallt blod? I ren vredesmod... Inga. Jag har inte mördat någon människa. Har jag dödat någon? Bara fiender. Faktiskt bara Gustavs kompis.

Innan solen gick upp tog jag mig fram till Ica-butiken. Staffans ligistvän låg i fosterställning i snömodden. Jag brydde mig inte om honom. Det var inte svårt att ta sig in i butiken. De automatiserade dörrarnas glasrutor var sönderslagna sedan länge och jag spanade in i mörkret. Det var tyst. Det krasade lite i det krossade glaset när jag smet in. Elmer i ryggsäcken. Äcklig hundandedräkt bakifrån. Plundrade hyllor. Sönderslagna hyllor. Det fanns inget av värde kvar. Kassorna var uppbrutna. Rånade. Vad folk nu skulle med papperspengar till. Jag mindes att Järnia i Söderköping på 90-talet hade en jaktavdelning med hagelbössor, jaktkläder och amunition. Synd att jag inte var där.

Det var ingen mening att stanna kvar. Jag gick förbi en av kassorna och såg en gammal kvällstidning. En riktig tidning. Kanske den sista i sitt slag. Aftonbladet "SÅ SKYDDAR DU DIG!" Den var daterad tre veckor efter att bestämt mig för att fly till Leningrad. Jag sjönk ihop på golvet och började långsamt bläddra. Ledarsticket uppmanade till solidaritet. We shall overcome. Martin Luther King, Laila Freiwalds och nu Aftonbladet. Jag bläddrade vidare. Evekuerings- och uppsamlingsplatser, hela listan. Ett 20-tal platser i hela landet. Inga resurser för att rädda alla. Mest resurser i storstadsregionerna. Norrland fick klara sig själva.

Robinson-den-och-den och någon kändisbrud hade lyckats fly - tillsammans. Svenska kyrkan manade till lugn. Statsministern uttalade sig "Alla nödvändiga resurser är tillsatta. Ingen orsak till panik. Situationen allvarlig men under kontroll." Oppositionen klandrade regeringen för passivitet och någon småbarnsmorsa snyftade om att hennes unge dött på IV-avdelningen och att hon inget fick veta.

Jag avbröts av att Elmer började morra och gny. Trubbel. Jag stoppade på mig tidningen och kikade ut genom den trasiga dörren. Rörelser i periferin. Folk på väg i min riktning. I kikaren kunde jag snabbt räkna till ett tiotal. Långsam, hasande gång. Få eller inga kläder. Pestisar! Jag började svettas. Jag var osäker på om jag skulle kunna ta mig till Dodgen. De kom närmare. Inte fokus på dörren. Fokus på Staffans kompis. Han rörde på sig! Jag drog mig in i lokalen, letade nödutgång. Hittade lastbryggan. Smet ut. Rörde mig runt, inga pestisar på den här sidan. Rörde mig runt huset i skydd av några bilar. De var nästan framme vid kompisen. Han ylade som en skadeskjuten hund. Ett hjärtskärande skrikande. Dödsångest. Ren skräck. Han försökte krypa mot butiksdörren. jag räknade tolv pestisar. Höjde AK4an.

Ylandet och pestisarnas flåsande stön dränktes i AK4ans avgrundsvrål. Ett biltak som stöd. Mynningsflammorna skymde sikten. Jag tömde magasinet. De flesta stod kvar. Bara två som låg stilla. Jag fumlade med ett nytt magasin och bytte position. Skakande siktade jag på den närmaste. Missade. Sköt. Missade igen. Darrade. Sköt. Hans huvud exploderade som en vattenmelon. Seger! Lugn, siktade, kramade. En till och ytterligare en. De var på väg mot mig. De flesta. Jag laddade, siktade sköt. Bytte position, laddade, siktade sköt.

Tystnad. Döda pestisar överallt. Två dussin utspridda bland bilarna. Nästan all ammunition till AK4an förbrukad. 7 skott kvar. Staffans kompis hade kravlat halvvägs till dörren när jag kom satte foten i ryggen på honom. Han levde. Svårt skadad. Skotten skulle locka till sig fler. Jag kunde nästan höra deras utdragna flås-stön. Med foten rullade jag över honom på rygg. Smutsig, blodig, utmärglad. Jag petade ur sex skott ur magasinet. Ett skott kvar. Jag la vapnet ifrån mig. Utom räckhåll för honom. Jag väste "Ett skott. Använd det hur du vill." Sen vände jag mig om och började småspringa mot Dodgen.

Jag satt i förarsätet när jag hörde skottet från parkeringsplatsen utanför en Ica-butik i Röfors. Jag rullade iväg. En vägskylt pekade mot Askersund.

Susie Tallman – Waltzing Matilda

5 mars 2010

Manhunter.


Jag föreställde mig att det inte skulle vara svårare att spåra upp Staffan och hans ligistliga än det var att spåra upp ett skadeskjutet djur. Dessutom hade jag ju Elmer med mig. Inte för att jag trodde att han skulle vara till mycket mer nytta än att hålla mig sällskap och värma mina fötter på natten. Men man får nöja sig med det lilla.

Jag hade lyckats skada deras jeep med min sista lilla present och gjorde mig ingen större brådska då jag långsamt rullade efter dem med Dodgen. Jag vågade inte köra allt för snabbt av flera skäl. det första var rädslan för ett bakhåll. Det andra var att jag lätt ändå kunde tappa bort dem.

Vid kraftiga kurvor där jag inte kunde se vad som dolde sig bakom kröken steg jag ur bilen och rekognoserade till fots. Jag hade ingen större lust att komma runt kurvan bara för att mötas av en välkomstkommitté av bly och död. De hade fördelen av att vara minst tre oskadda individer. Å andra sidan hade jag bitit ifrån ordentligt och dödat minst en av dem. Med lite tur skulle jag slippa träffa på den eller de andra skadade nakna och övergivna längs vägen. Med lite tur låg de istället och blödde i jeepen och bad för sina liv. Bad Staffan om att inte bli lämnade. Bönade om att få åka hem till "Skithåla" i Västergötland.

Jag hade tid att fundera över Staffan och hans plundrare. De hade inte haft AK5or, utan AK4or. Och Den som trillade ur jeepen hade inte något stridsbälte eller stridsväst på sig heller och var något äldre än den typiske värnpliktige. Staffan hade varit relativt klent byggd och berättade inga riktiga detaljer om K3, däremot om Karlsborg och dess stadsplanering och några fik och uteställen - vilket i och för sig kunde vara rent ljug. Jag uteslöt både fallskärmsjägare och luftburna husarer. Kanske var de bara en grupp hemvärnare som mot alla odds hade överlevt så här långt.

Efter några mil längs motorvägen söderut fanns en avtagsväg som ledde mot något samhälle. Oljespill och hjulspår avslöjade att de hade svängt av med jeepen. Jag stannade och rekognoserade till fots. Spanade efter något avvikande i terrängen men kunde inte se något. Men det var tydligt att de styrde mot det lilla samhället. Jag skulle bli tvungen att följa efter. Jag satte mig åter i Dodgen och rullade långsamt in mot vad som bäst kan beskrivas som ett döende samhälle med 1500 olyckliga själar. Det vill säga inte helt olikt orten där jag själv växte upp. Med lite tur skulle det finnas ett Ica eller ett hemköp på orten och där skulle de troligtvis försöka proviantera och hitta förband åt sina skadade runkkompisar.

Mycket riktigt. Det fanns en Ica-butik, men det var en sorglig skapelse som plundrats både en, två och tre gånger, men det hade inte hindrat runkplutonen från att åka dit i desperat hopp om att finna något ätbart. Jag hade ställt Dodgen väl undangömd. Elmer värmde förarsätet och själv iakttog jag jeepen för att se om någon eller några rörde sig kring den. Inte en kotte. Kanske var jag för sent ute. Kanske hade de övergivit den.

Jag låg i en utkyld lägenhet, ett par meter in i vardagsrummet. Någon hade haft vänligheten att bryta sig in coh slå sönder allt. Jag hade god sikt över butikens parkeringsplats. Jag väntade i två timmar. Mörkret började sänka sig över Sverige. Och då öppnades dörren till Icabutiken och en person kikade ut. 300 meter till jeepen. Ett hyggligt svårt skott i skymningsljuset. Förardörren var vänd mot butiken. Jag hade skottfält mot passagerardörren. Första personen rusade ut till jeepen och hoppade in i förarsätet. En person kom stapplande och hasade sig till baksätet på vänstersidan. Sedan ännu en och ytterligare en. Jag kunde inte urskilja ansiktena. Jag siktade på den som skulle in och rida shotgun.

Kramade avtryckaren. Kände rekylen. Laddade snabbt om. Hade jag träffat? Ja, han låg på marken. Skrek. Inget nytt mål. Dörren öppen. Bilen rullade. De övergav sin bullrunkarkompis. De flydde över en refug, plöjde ner en Herr Gåman-skylt, höll på att köra i diket, kom upp, fortsatte.

Själv låg jag kvar och väntade. Väntade på att natten skulle komma.

Creedence Clearwater Revival – Fortunate Son

4 mars 2010

Klingon Justice.


För några år sedan läste jag lite diverse amerikanska åsikter om IED's. Improviserade bomber som jihadisterna i Irak och Afghanistan grävt ner för att spränga NATO-soldater med. Inklusive några svenskar. Fegt var det generella omdömet. Visst, det kan man ju tycka. Krig är dock inte tänkt att vara rättvist. Krig är tänkt att vinnas och kan man inte vinna i någon slags traditionell shoot out får man försöka vinna på något annat sätt. Antingen genom att avfyra en kryssningsmissil från 300 mil bort eller bara genom att spränga tillräckligt många bilar med hjälp av en mobiltelefon en granat och ett brunnslock. Polackerna har hånats i generationer för sitt "kavallerianfall" mot nazitanks och dessutom dragit nytta av det för att bortförklara sin förlust. Men på det hela taget visar det bara att Old School inte vinner över New School på öppen mark. Man vinner med vässade bambukäppar nerkletade med bajs i en kamouflerad grop.

Själv har jag vare sig granater eller brunnslock. Däremot några gasoltuber, elektrolytkondensatorer av lite större sort och några hyggliga strömkällor. Mina bambukäppar utgjordes av några plankor med tretumsspik, och bajs. Det var alltid något.

Felkopplar man en elektrolytkondensator och kopplar på spänning exploderar den. Exploderar den i ansiktshöjd är det dåligt. Särskilt om man har en kondensator som väger 4 kilo, och lägger den i en burk med stenkulor. Face off, eller kanske rent av Head off... Jag undrar vad Staffans kompis tänkte när den exploderade i midjehöjd i hallen.

Jag hörde smällen och skriken. Jag hade evakuerat fortet under natten eftersom jag utgick från att de skulle komma i gryningsljuset. Mycket riktigt. De körde genom porten med jeepen. Gjorde flis av den. Två man hoppade direkt ut och tog sig in. Den ena utlöste tryckplattan i hallen. Det gav mig en liten stunds respit. De tvekade. Jag låg kvar i mitt gömsle och höll på att frysa tasken av mig.

Någon tog sig upp på övervåningen och sköt upp dörren till sovrummet. Två hagelskurar och ytterligare en explosion. Mer skrik. Jag kunde höra dom från där jag låg. Ännu en, kanske två skadade. Jag låg i en bra position för att kunna pricka första bästa som kom ut genom porten. Galten backade ut. Någon stod upp genom en taklucka och spanade. Bilen stannade, började vända runt och då kramade jag avtryckaren. Det var mindre än 200 meter bort. Staffan började snabbt få ont om vänner. De svängde runt bilen. Tappade en amigo på vägen. När de körde över dräneringsröret under vägen fick de sin avskedspresent. Två gasolflaskor detonerade och kastade grus, is och slask omkring sig. Jeepen verkade dock köra mer eller mindre obehindrat vidare. Mer eller mindre. Den haltade framåt.

Jag väntade tills de försvunnit innan jag vågade mig fram.
Oljespill på vägen. Jeepen var skadad.

Staffans kompis låg och dog en bit bort. Så mycket för deras kameraderi. Jag lät honom ligga.

Fortet brann. Det var inget vidare. Ganska kraftigt dessutom. Jag sprang in och lyckades släcka bränderna i hallen och på övervåningen och började räddade vad som räddas kunde. En hel del mat låg redan i Dodgen. Generatorn var det viktigaste. Och dieseln. Mat, ammunition, några extra ombyten, det var det jag behövde. Jag spikade igen den söndertrasade dörren och dörren till mitt sovrum. Jag startade Dodgen och rullade ut ur Leningrad. Bort till Staffans kvarglömda kompis. Jag klev ur, han kved och pep när jag tog hans kängor och värmerock. Hans AK4 och hans två magasin. Sen körde jag långsamt vidare. Efter galten. Efter Staffan. Elmer morrade i passagerarsätet.

Min hämnd ska serveras kall.


The Hit Nation – TV Theme From “Baretta” (Keep Your Eye On The Sparrow)

2 mars 2010

Kai sy teknon?


Jag borde ha förstått att Staffan skulle återvända. Vädret har blivit betydligt mildare, folk vågar sig ut i vetskap om att de inte kommer frysa ihjäl. Staffan vet om det. Staffans fem kompisar vet också om det. Staffan och Staffans kompisar vill ha min mat, mitt bränsle och jag är inte helt säker på att de kommer låta mig löpa.

De dök upp igår. Och smög runt. Jag borde ha skjutit dom. Men jag kunde inte. Jag fick aldrig något skottläge. Dessutom har de en stor jävla jeep. En galt. Och så har de vapen. Automatvapen. Staffan och hans runkkompisar från K3. Nu står de där ute och hojtar med sin megafon.

"Lämna fortet. Ge oss maten, vattnet och dieseln så låter vi dig gå. Annars!"

Sitt i ert jävla fordon och runka bulle! Jag slår vad om att Staffan är just den typ av kuksugare som medvetet skulle spruta sist på bullen bara för att få ta en tugga av den. Det enda du ska få är ett välriktat skott i buken din lilla förrädare!

Nu är det dags att ge sig av för en tid.