Utbränd

Igår kväll tog jag mig för första gången sedan jag valde att isolera mig ut utanför fortets murar. Jag gav mig av i skymningen och begav mig långsamt mot den plats där jag såg rökpelaren. Jag höll mig borta från vägen utifall någon skulle ha spaning på den. Jag tror det tog mig nära två timmar att förflytta mig de dryga två kilometrarna till platsen. Några steg, stanna, lyssna, iaktta. Några meter, stanna, lyssna, iaktta. Dessutom fick jag gå runt en bondes åker för att undvika att gå ut på den och bli upptäkt av någon.

När jag väl kom fram till platsen var det mycket riktigt ett utbränt bilvrak som skräpade i diket. Jag vet inte varför bilen börjat brinna och det verkade inte som att det fanns någon i den när den brann då alla säten var tomma.

Kanske låg någon och vakade över den i hopp om att någon skulle komma och kika på den. Jag kunde bara konstatera att den brunnit, att det inte fanns någon som jag kunde se där varför jag tog mig tillbaka till fortet. Jag kom tillbaka utan några missöden, men kan inte skaka av mig känslan att det hela var en fälla. Ett sätt att locka fram mig. Att lura ut mig i dagsljus. Men i vilket syfte? Och vem?

Klarvaken

Jag vaknade på småtimmarna. Jag var klarvaken. Det har hänt vid några tidigare tillfällen oc då har det alltid varit något på gång. Det var för mörkt för att jag skulle kunna se något. Nu inser jag att jag borde ha skaffat en ljusförstärkare. Fitta, fitta, fitta!

När det ljusnat gick jag ut och kollade från muren, men kunde inte se något utanför. Inga fotspår, inga ljud eller något annat som skulle kunna avslöja att det varit någon här. Däremot en rökpelare inte långt härifrån. På vägen. Kanske en bil som brunnit.

Jag är tveksam till om jag ska undersöka vad det är. Jag vill inte lämna fortet. inte nu när det är ljust i alla fall. Kanske senare ikväll.

Vardagen

Vad gör jag om dagarna då? Ja, det är en bra fråga, jag försöker att inte driva mig själv till vansinne av att sitta och tråka ut mig. Därför har jag utveckla ett strikt schema som följs till punkt och pricka.

Jag vaknar klockan sju på morgonen. på Måndagar och torsdagar tvättar jag mig ordentligt. Övriga dagar gör jag en snabb raggardusch. Sedan äter jag en skiva hårt bröd med lite inlagd makrill som pålägg och dricker en kopp kaffe. Eftersom jag måste spara på mina resurser dricker jag ofta kallt kaffe från dagen innan på morgonen och färskt kaffe senare på dagen. Under tiden lyssnar jag av radion och försöker även få kontakt med andra överlevare. Hittills har det dock varit tyst på kortvågsradion. jag vill inte heller vara allt för aktiv om myndigheterna eller de andra skulle pejla in min signal och få för sig att komma hit.

När detta är gjort sitter jag ca 30 minuter på min träningscykel varefter jag tränar kroppens muskler i ca en halvtimme. Förmiddagen går sedan åt till att gå ett par patrullrundor runt fortet (som jag för övrigt bör döpa till något catchy. Mount Carmel och Alamo och liknande går ju bort eftersom folk gick under där trots heroiskt motstånd. Då känns Leningrad som ett betydligt bättre namn eftersom Leningradborna härdade ut 872 dagar av nazibelägring och överlevde. Ja, Fort Leningrad får det nog bli. Jag ska överleva.

Nå Jag läser även någon timme fram till klockan 13 då jag lyssnar på P1s fortsatta nödsändningar och uppdaterar mig om situationen utanför. Sändningarna blir dock allt kortare och mer sporadiska nu när det har gått snart fyra veckor efter att jag tog beslutet att fly. Efter P1s sändningar brukar jag laga lunch och nytt kaffe. Helkonserver och lite hårt bröd. Sedan en tupplur på en timme. Därefter patrullerar jag åter fortets murar och försöker avgöra om någon har hittat mig.

Varje dag klockan fyra försöker jag ringa de övriga gruppmedlemmarna, men de har inte svarat eller försökt ringa upp igen. Nu är det dock slut med den verksamheten då mobilnätet tycks ha gått ner helt.

Mellan klockan 17 och 18 läser jag lite igen alternativt gör en utrustningskoll beroende på vilken veckodag det är och sedan vid klockan sju äter jag en smörgås. Klockan 20 lyssnar jag åter igen på P1. Strax därefter går jag och lägger mig. Och sedan börjar nästa dag.

På nätterna drömmer jag. Härom natten drömde jag att jag blev stoppad i tre olika poliskontroller. I två av dem fick jag göra ett blås test och i två av dem blev jag stoppad av samma polis. Som dock inte kände igen mig. I natt drömde jag att jag spelade någon slags FPS-spel i andra världskrigsmiljö. Jag kastade hemmabyggda handgranater och sköt tyskar. Grafiken såg ut att vara hämtad från något tidigt Nintendo. Kanske ett NES. Men det fanns ett multiplayer option och jag spelade med några vänner.

Zombie Escape Plan

Att fatta beslutet att dra var inte lätt. Jag kunde inte säga något på jobbet så jag sjukskrev mig, stängde av telefonen, aktiverade den säkra flykttelefonen. Den med alla gruppmedlemmarnas och mina närmaste vänners nummer. Väskorna hade stått packade sedan den senaste materialkontrollen. Flyktbilen var tankad, jag hade kontanter så det skulle räkt till Prag och tillbaka om det hade varit nödvändigt. Allt var planerat och det var bara att exkevera planen. Jag skrev det nödvändiga brevet till myndigheterna om och när de skulle slå in dörren efter att ha fått påringning från släkten. För säkerhet skull postade jag även ett brev till mina föräldrar och några av mina närmaste vänner, så polisen skulle slippa dragga stans vattenvägar efter ett vattenlik. Jag ringde de nödvändiga företagen och sa upp elabonnemanget, telefonen och liknande, men behöll hemförsäkringen och mitt mobila bredband.



"Till den det berör.

Jag förstår att ni läser detta efter att ha brutit upp min dörr eftersom min släkt eller möjligen arbetsgivare har gjort en anmälan om en försvunnen person. Jag har gett mig av av egen fri vilja och är alltså inte försvunnen. Jag vill inte berätta vart jag har begett mig men det går ingen nöd på mig.

XXX"

När jag druckit den sista koppen kaffe sköljde jag ur min favoritkopp och packade ner den i väskan. Den tog egentligen upp onödig plats, men jag gillade den och den fick åka med. Jag vattnade blommorna en sista gång och tömde ur kylen och frysen, slängde skiten i sopnedkastet utan en tanke på källsortering och bröt strömmen. Vi skulle snart ha helt andra problem att dras med. Sedan låste jag dörren bakom mig och gick ner till parkeringen, lastade in grejerna i min lilla citybil och åkte till mitt garage. Där täckte jag av mitt några år gamla projekt, en Cheverolet C2500 Pickup. Från att ha varit ett vrak på hjul var det nu den perfekta flyktbilen. Fyrhjulsdrift, en 6,2 liters diesel V8 och tillräckligt hård för att peta en älgtjur av vägen utan att spräcka kylaren.

Jag lämnade stan bakom mig medan jag lyssnade på radion efter nyheter om nya dödsfall. Löpsedlarna skrek ut budskapet "Dödsinfluensan är här!", "200 000 Smittade, 20 000 döda". "Vaccinet Verkningslöst!" och så vidare. Jag gav mig av på förmiddagen, ut ur stan i riktning mot fortet. Jag ringde samtidigt de övriga i gruppen. De svarade men menade att det var för tidigt att dra. För tidigt att helt säkert veta. För tidigt... Jag var övertygad om att jag hade gett mig av för sent med tanke på köerna. Jag körde på vägrenen. Förbi tutande volvofarsor och hysteriska kvinnor i karriären som satt i sina små BMWs och Nissan Micror och skrek i mobilerna. Jag tror att kamouflagefärgen på bilen gav mig legitimitet att köra där ingen annan körde. Ingen försökte stoppa mig, inte ens polispatrullerna.

Två timmar senare såg jag de första bränderna. Jag höll mig borta från motorvägarnas köer och trafikkaos. Jag hade kört sträckan hundratals gånger. Inga dumma misstag nu. Ta inte "genvägen" över xxx eller yyy... Jag körde genom en mindre stad. Här hade hysterin tagit fart. Byggnader brann och folk sprang runt som halshuggna höns och skrek vilt, slog sönder busskurer och skyltfönster. Jag bara fortsatte.

Jag stannade till på några vägkrogar och köpte lite mat. Hamburgare och pommes frites. och massor av ketchup. Jag tror att min sista hamburgare som jag någonsin kommer äta var den 200 grams burgare med extra allt från Sibylla som jag åt på vägen hit. Men om det här tar slut, om vi överlever och vi ses igen så ska jag bjuda alla på Sibyllaburgare.

Det var sen natt när jag slutligen parkerade pickupen på fortets innergård. Jag gick och la mig direkt. Sov djupt och vaknade sent nästa dag.

Gear

I början, när jag skissade på hur fortet skulle se ut och försökte avgöra vad som skulle behövas skaffade jag en mängd böcker om agrikultur, självförsörjning och liknande och lärde mig att odla potatis, lite bär och frukter och en del grönsaker så som ärtor och bönor. Jag skaffade också en jägarexamen, gick med i ett jaktlag och skaffade mig ett jaktarrende. Jag gick också en mängd överlevnadskurser i syfte att klara mig ute i det fria under någon vecka eller så om jag skulle bli strandad någonstans. Och så skaffade jag grejer. Utrustning. Förberedde mig för ett liv utan elektricitet, utan TV och radio och utan vare sig Icabutiker eller Coop.

Många jag talade med var inne på att barrikadera sig i någon livsmedelsbutik om och när samhället gick under. Själv valde jag att inte göra det. varför? Jo, alla jag pratade med skulle göra det och om de gjorde det skulle resten av den vanliga befolkningen också göra det. Och de skulle plundra, slåss,bränna och förstöra. Nej, det gick bort direkt.

Jag delade snabbt in utrustningen i två kategorier: personlig utrustning som används dagligen och stationär utrustning i fortet.

i fortet förvarar jag nu bland annat:

vattenbehållare av olika slag inklusive oljetunnor för att samla regnvatten i,
vattenpumpar och filter,
medicin och sjukvårdsutrustning inklusive antibiotika,
matkonserver och torrmat. Fördelen med konserver är att de innehåller vatten,
en cykelgenerator,
batterier i mängder,
två oljetunnor bensin,
bensingenerator,
ficklampor,
kemljus,
nödraketer,
byggvaror (träbjälkar, plankor, lättbetongblock, tegel, betong,
konstgödsel,
bygg och jordbruksverktyg,
spritkök,
200 liter sprit,
två portabla elspisar,
en handvevad batteriladdare,
kikare,
några hundra kilo kalk (till dasset),
kortvågsradio,
jag har experimenterat med solceller på taket och de fungerar hyggligt,
jod och aktivt kol,
kokkaffe,
läsunderhållning,
hörselskydd,


Det gick ju inte att skaffa allt på en gång, utan det har långsamt byggt upp med åren. under 8 år byggde vi på fortet, långsamt bygge vi upp vad som skulle vara vår retreat. Men nu sitter jag här själv bland konserver och porrtidningar och lyssnar efter överlevande.

Många amerikanska milisgrupper förespråkar halvautomatiska vapen eller militärt surplusmaterial, men det går ju inte att få tag på här i utan här är det jaktvapen som gäller. Så i min personliga utrustning ingår:

60 liters ryggsäck,
två par bra invanda kängor,
två par extra strumpor,
vattenflaskor. En del föredrar så kallade camel backs som rymmer två-tre liter, men jag håller mig till gamla hederliga flaskor.
vattenreningstabletter,
stormstickor,
huvudbonad,
lite olika kartor över närområdet samt en bilatlas,
en kompass,
en ficklampa,
regnställ,
en liten signalspegel,
en sovsäck. Både säck och liggunderlag tar för mycket plats. Liggunderlagen brukar också vara av så dålig kvalitet att det inte lönar sig att ha ett.
en liten kikare,
en kniv,
en liten handyxa,
en värmerock och långkalsonger,
handskar,
frystorkad mat,
matkonserver,
Tikka M/558 jaktgevär med kikarsikte,
Ruger MK III .22 pistol.

Så om jag skulle vara tvungen att sticka så har jag den möjligheten. Men jag vill ingenstans. Jag vill inte röra på mig, jag vill vänta ut oredan.

Fortet

Idén att skapa en retreat långt bortom civilisationen började ta form i huvudet någon gång mellan april och november 1993. David Koresh hade gått under med sina lärjungar i Mount Carmel utanför Waco, Texas. Amerikanska trupper hade dödats i Mogadishu varpå en hämndaktion dödade några tusen somaliska milismän medan amerikanerna skulle rädda en helikopterbesättning och lågkonjunkturen visade inga tecken på att mattas av utan tvärt om intensifieras ytterligare.

Jag började inte förverkliga idén förän en bit in på 2000-talet, efter WTC-incidenten. Jag minns fortfarande att satt och kollade på TV hos en kursare och medan flygplanen om och om igen flög in i tornen började jag dra upp riktlinjerna för att en dag kunna dra.

Några gamla vänner visade sig vara inte helt negativt inställda till idén, men de saknade rätt drivkrafter så jag började på egen hand. Arvet efter farfar och en del andra inkomster gjorde det möjligt att kunna köpa en lämplig tomt med tillhörande byggnader. Jag började genast renovera. Vinterbona både under och övervåningen på bostadshuset, grävde en brunn och började ordna med muren. MC-klubbarnas fort i Skåne skulle komma att påminna om korthus i jämförelse. De tre små grisarnas halmhydda.

Problemet var att hitta andra lämpliga individer, med sunda värderingar och användbara färdigheter. Humanister var ju inte att tänka på. Jag började helt enkelt kolla av olika verkstadsarbetare, sjuksyrror och ingenjörer. Praktiskt folk helt enkelt. De flesta som hade skills och var med på idén var dock nazister eller bara skogstokiga hippiefreaks med "ett med naturenfetischer" Till slut hittade jag fyra andra. De hade nödvändiga skills och var samtidigt lagom skeva på ett bra sätt. Lite självdistans och självironi men med en underton av extremt allvar. Vi la ner tid och pengar på att bygga vårt fort. Länststyrelsen skakade nog på huvudet men beviljade bygglov för betongmuren. Tre meter rätt upp i luuften och nästan två meter ner i marken. Vi använde färdiggjutna armerade betongskivor som egentligen var avsedda för att bygga hus med. Det såg ut som Israels mur mot Västbanken.

Och nu sitter jag här, ensam, muromgärdad. Isolerad och väntar.

Vad hände?

Mediernas spekulationer om vad som hände var givetvis vilda. Terrorister och mjältbrand var i skriket under den första veckan. När jag fortfarande hade möjlighet att vara uppkopplad dygnet runt och elen fortfarande fungerade hade jag tillgång till alla kanaler. Men det var bara förvirring, ryktes- och panikspridning.

Under den första veckan var det terrorister, lite oklart vilka eftersom både islamister, kristna, buddhister, hinduer och judar dog på löpande band. Israelerna försatte alla med sjukdomssymptom i karantän. De erbjöd sig att ta emot friska flyktingar från grannländerna. Få tackade ja. Sedan stängde de gränserna. Här hemma satt regeringen handlingsförlamad i fyra dar och väntade på ett riksdagsbeslut som skulle förankras i riksdagsgrupperna, debatteras och slutligen beslutas om. det tog en vecka. Tvångsvaccinering. Folk fortsatte ändå att dö, men valde att komma tillbaka. Polisen försökte hålla ordning, men vad kan 15000 illa motiverade snutar göra mot 1000000 döda varav hälften fortfarande gick på benen? Samtidigt som folk började bränna och plundra.

Under andra veckan drogs nästan all underhållning in och ersattes av samhällsinformation. Jag vet inte om du är tillräckligt gammal för att minnas telefonkatalogernas "Om kriget kommer"-sektion? Ungefär den sortens information fick folk. Leta upp ditt närmaste skyddsrum, lyssna på radio, se till att ha varma kläder och någon slags alternativ till din elspis. De flesta fyllde inte ens badkaren med vatten, eller skaffade hinkar att skita i när de satt i sina lägenheter. Jo, tjena, det gick ju så lagom bra. Nu var det även tal om att det kanske var något i livsmedlen som hade ihjäl folk. Ryktesspridningen och konspirationsteorierna legio.

På 10 dagar hade jag inte sett en käft. Några enstaka rökpelare från de större vägarna och tjock brandrök från en bosättning några mil bort, men här, ingenting. Jag hoppades att någon ur gruppen skulle ha klarat sig, men det fanns inget som tydde på det. Mailen var död, nätuppkopplingen blev allt mer sporadisk och radiosändningarna allt mer uppgivna. Hur fan kunde de låta [jag väljer att inte publicera namnet av hänsyn till radioprataren och dennes familj] sitta kvar och sprida förvirring och rädsla? Nå, det verkade som att lyssnarna gick åt ganska snabbt där ute.

Dag elva sända radion bara några timmar åt gången, P1 var den kanal som sände längst om dagarna. De började kl 08 och slutade kl 21, P2 och P4 slutade sända helt redan dag 8. P3 höll ut med den där propagandisten och skräckmonglaren men bara mellan 12 och 16. Så det var P1 som gällde.

Tv hade slutat sända sedan länge. Kanal 1 körde några timmars nöd-TV om dagarna. Samhällsinformation och tecknat för barnen.

Här och nu.

Jag vet inte hur många som lever längre.

Jag vill leva. Jag har mat, vatten, vapen, drivmedel, mediciner och underhållning. Jag hade förberett mig i åratal. Byggt, samlat, gått kurser. Bilar, elektronik, jordbruk, mureri, svetsning, överlevnad, jakt. You name it. Folk skrattade. Vilken dåre. Jag lever, de är säkert döda sedan länge. Och de döda vet bara en sak, det är bättre att leva. det kan vara därför de inte ger med sig. Utan fortsätter att komma. Fortsätter att hålla på som någon slags kloakdjur, amöbadjur som vägrar lägga sig ner och dö.

Det har gått några veckor sedan det började. Jag stack direkt när rapporterna började strömma in. Folk började dö för mycket och för snabbt. Jag stack, ringde gruppen men de tog mig inte på allvar. Nu är jag ensam här i fortet.