FUBAR

Nu har resterna av det samhälle som finns kvar där ute laddat en stor jävla skitkanon och riktat den mot sig själv och kramat avtryckaren. Men jag ska ta det från början. Det tog kanske en halvtimme att köra från fortet till Larssons gård. Att baxa upp oljefaten och surra dem på flaket var inget större problem. Det var inte heller något problem att ta sig till gården och parkera vid dieseltanken. Stanken av de döda mjölkkossorna var fortsatt överväldigande och jag borde ha tagit med någon slags andningsskydd, men jag tror ärligt talat att det inte hade hjälpt särskilt mycket. Jag spydde igen.

Ett lätt duggregn började falla ungefär samtidigt som jag började handpumpa det första oljefatet. det var bra för det skymde sikten något och minskar risken för att någon ska vara ute och röra på sig. det var ett jävla jobb att stå där och försöka pumpa så tyst som möjligt, hålla utkik och samtidigt hålla koll på dieselmängden i oljefatet. Efter det första fatet var fyllt hade jag en mjölksyra som jag inte känt av sedan... Ja, jag vet faktiskt inte när. Det var som att dra världens största handtralla om och om och om igen. Jag lyckades fylla fyra fat innan jag var dyngsur av svett och flåsade som en stalkerdåre i någons telefonlur.

Hela tiden rädd att någon ska se mig. Komma på mig, konfrontera mig. Larssons fru kanske dyker upp och undrar vart han tagit vägen?

Jag lyckades fylla det femte fatet också. Och körde långsamt tillbaka. det hade redan hunnit börja skymma och i snigenfart lyckades jag ta mig tillbaka till fortet. Övertygad om att någon iakttog mig på håll. Någon som bara väntar på rätt tillfälle att överfalla mig. Lemlästa mig och ta mina grejer.

Väl inne igen kunde jag konstatera att jag hade 800 liter diesel och en kan dra på elektriciteten igen. Jag häftade upp filtar för fönstren så inget ljus ska sippra ut, drog igång generatorn och slog på radion - lagom till årets skitstorm. P1 sände ett riktigt radioprogram!

P1s reporter befann sig tydligen i Karlsborg där en provisorisk regim har tagit makten över landet. Eller i alla fall delar av Västergötland och Närke där förbanden från K3 och vad det nu är som huserar i Skövde har kontrollen från Örebro ner mot Borås och området mellan Vänern och Vättern.

ungefär så här lät det i radioknastret

p1: Vad legitimerar ert maktövertagande?
Överste XX: Sveriges folkvalda regering har inte klarat av att upprätthålla ordningen i landet utan har tillsammans med större delen av infrastrukturen kollapsat. Statsministern och stora delar av regeringen har inte hörts av på ett par veckor och ingen vet vad som hänt. Talmannen är enligt säkra källor död varför det faller på lokala befälhavare att förse medborgarna med en grundläggande trygghet.

p1: Vem har gett er mandat att styra över landet?
Överste XX: Då samhällets strukturer har kollapsat och vi är de enda som har kvar någon slags fungerande infrastruktur faller ansvaret på oss.

P1: Så ni är med andra ord självutnämnda ledare?
Överste XX: Så vill jag inte se det. Ansvaret faller på oss eftersom vi har kapacitet att upprätthålla lag och ordning.

P1: Du tror inte att det här kan uppmuntra andra att upprätta självstyrande områden? Exempelvis med hänvisning till kommunalt självstyre?
Överste XX: Det har jag svårt att ...

Sedan bröts radiosändningarna.

Så det jag kan se fram mot nu är lokala militära ledare som på grundval av sitt arsenal av automatvapen, bandvagnar, stridsfordon och tanks kommer utropa sig till lokala krigsherrar. Och där det saknas regementen kommer de som är mest förslagna att ta tillfället i akt och utropa "Bill-Connys fria republik." Det är separatisternas julafton med andra ord. Nu tror sig skåningarna slippa ta emot flyktingar, men jag skulle vilja se hur de tänker ta sig an de flyktingströmmar som med all säkerhet är på väg ner från Norrland vid det här laget. Det lär bara vara en tidsfråga innan södra Sverige kryllar av norrländska överlevare - om de nu tillåts passera söder om Örebro vill säga. Jag gissar att regementena ute på Kungsängen håller Stockholm i ett järngrepp, eller så har de helt gått under i det panikartade kaos som jag bara kan gissa mig till att 08orna ställde till med.

Fucked Up Beyond All Repair med andra ord.

Jag ska nog ha mig en sup nu.

Give me your pump, the oil, the gasoline, and the whole compound, and I'll spare your lives.

Jag funderar på dieseltanken. Den är omkring 2,5 meter lång och lite drygt en meter i diameter. Och borde därför rymma omkring 2,8 kubikmeter diesel. Dvs runt 2800 liter. Och antag att den är något mindre än halvfull så skvimpar där ändå runt i alla fall tusen liter diesel. Om jag bara kunde forsla det tillbaka till fortet. Tillbaka till Leningrad.


Jag orkar aldrig bära tusen liter från gården och hit. Antag att jag med lite tur orkar bära 50 liter åt gången. Det skulle vara 20 resor fram och tillbaka. det troliga är att jag orkar bära 20 liter. Vilket skulle vara 50 resor. Om jag bara vågar ta pick upen så skulle det inte vara något problem. Jag har tomma oljefat, det var en handpump och jag har vapen att försvara mig med. Tomgången på chevan är hyggligt tyst, om nu en V8 kan påstås vara tyst. Jag ska tänka på saken. Jag kan till och med köra genom skogen och över ett av fälten om så skulle behövas. Jag gört. Däremot kommer jag inte kunna få med mig all diesel eftersom jag inte har mer än fem tomma oljefat. Men det är lite skit sak samma. Jag kommer ändå få med mig nästan 800 liter och full tank till pickisen.


oljefat - check
kikare - check
vatten - check
mat - check
hagelbössa - check
pistol - check

Jag sticker nu.

Larssons gård

12:05
Jag är tillbaks från bonden Larssons gård. Det tog mig två och en halv timme att ta mig dit då jag var tvungen att gå en omväg runt hans åkrar och dessutom krypa genom ett dräneringsrör under en väg bara för att i möjligaste mån hålla mig dold för en eventuell iakttagare. det är ett helvete att ensam försöka röra sig tyst och samtidigt hålla uppsikt efter eventuella faror. Hela vägen ut till gården hade jag gåshud och ett konstant susande i öronen.

Jag kände stanken från gården på långt håll. Ruttet kött blandat med kreatursfoder och gödsel. Larsson var mjölkbonde. 30 kor hade dött av svält i ladugården och börjat ruttna. Uppsvullna, fulla med gaser. Jag tyckte att kylskåpet hemma kunde lukta illa mellan varven. Jag kräktes. Och kräktes igen. Stackars jävla djur. Fångade i sina spiltor, knäande i sin egen avföring när de inte längre orkat stå upp för att till sist dö i sitt eget piss och skit. En del av mig var glad att Larsson var begravd i dungen. Det kändes som att djuren hade fått upprättelse.

Jag hittade en del användbara verktyg, en traktor och en enorm, halvfull dieseltank med handpump. Men resten av hans familj var borta och hans volvojeep syntes inte heller till. De hann kanske dra innan pesten tog dem. Jag letade snabbt genom mangårdsbyggnaden utan att hitta något som var direkt användbart. Ett par gummistövlar i rätt storlek och några videofilmer. Svenska polisfilmer, vad nu det ska vara bra för. Batterier hade de dock gått om så jag la vantarna på dem också.

När jag var klar började solen skina för första gången på en vecka. det betydde att solpanelerna på taket skulle börja ladda upp ackumulatorerna igen. Jag skulle ha lite el. Och kunna lyssna på någon eventuell radiosändning. Av någon anledning fungerar fortfarande internet. En del sidor har givetvis gått ner, men andra finns kvar. Jag har trådlöst nätverk här ute. Eller mobilt bredband eller vad nu heter. Myndigheternas hemsidor gapar tomma. Regeringen har inte hörts av på veckor. Typiskt.

14:20

Två oväntade saker. Två kondensslingor i luften! Någon flyger! Det finns alltså folk där ute! Livs levande människor! Med resurser nog att få upp plan i luften! Vilka är de?

Telefonen ringde! Min mobiltelefon ringde! Ett okänt nummer. Jag hann inte svara! Jag ringde upp men kom inte fram. "Numret du ringt går inte att nå just nu." Vem var det? Vad ville de? Försöker de pejla in mig? Jag måste kamouflera vägen hit så den inte syns!

Begravning

9:40
Nu har jag begravt Larsson. Han ligger i en skogsdunge, nergrävd, täckt av ett kalklager och sten. Jag hoppas att rävarna inte lyckas gräva upp honom. Både för min och deras skull. Larsson var uppenbart smittad av något. En pestis. Hade han kommit in hit hade han kunnat smitta mig också. Då hade det varit han och jag. Men nu verkar det som att de flesta är som han och en minoritet är som jag. Jag har ett numerärt underläge på 1:100000 eller så.
13:50
Det har regnat igen. Mycket den här gången, så vattentankarna är fulla igen och jag har inga problem med hygien. Jag byggde en hygglig tvättbräda av ett gammalt grillgaller från en gasgrill. Jag har dock fått dra ner på matransonerna och håller mig kring 1500 kalorier om dagen. Jag behöver komma ut mer. Ut utanför muren. Se omgivningarna. Ta reda på vad som hänt med resten av bonden Larssons familj. Gården ligger bara några kilometer härifrån. Jag kan ta mig dit på kanske tre timmar om jag är försiktig. Jag ger mig av i gryningen.

23:50
Jag lyssnade av både AM och FM-banden tidigare under dagen. FM-bandet gav inget annat än bakgrundsbrus. Jag trodde mig dock höra något på AM-bandet. En svag signal, men jag kunde inte avgöra vad det var. Kanske inbillade jag mig, kanske hörde jag något. Jag ligger dock kvar på frekvensen. Kanske kommer det tillbaka. Kanske finns andra överlevare i samma situation som jag. Kanske kan jag lyssna av dem och kanske ta kontakt.

Nu är det dags att sova. Jag ska upp tidigt imorgon.

Bara fiender.

I natt har jag nästan inte sovit alls. Någon timme här, någon timme där. Jag har flyttat in i sovrummet igen. Sängen är så bekväm en tältsäng kan vara, betydligt skönare än ett köksgolv men inte i närheten av en dubbelsäng med livstids garanti. Men jag låg och tänkte på gårdagen. I morse när jag vaknade klev jag upp på muren igen bara för att bekräfta händelserna från lunchtid igår.

Jag har jagat sedan mitten av 1990-talet. Det började med att jag följde med pappa på fågeljakt i skärgården. Det var första gången jag dödade på riktigt. Att avfyra ett dubbelpipigt gevär mot en andflock var inget bekymmer. Pang! Pang! Och så föll de ner i vattnet. Två matbitar. Första gången jag ens reflekterade över att jag hade dödat ett djur var ute i skärgården då jag sköt en mink. Också den med hagelgevär. Det var första gången jag såg ögonen på det jag sköt. Små, svarta blänkande knappnålshuvuden. Jag minns inte om han tittade på mig men jag sköt den. PANG! Stendöd. Inte ens en ryckning i den som fåglarna kunde ge ifrån sig om det blev en dålig träff. Det var lite annorlunda med rådjuren. För det första är de till skillnad från de övriga hyggligt gulliga däggdjur. Med kikarsiktet på Tikkan kan man också se ögonen på dem. Stora, kvicka ögon med ett visst mått av intelligens bakom. Men det var ingen människa så även den föll. Jag kan med viss stolthet säga att jag aldrig har behövt göra eftersök. Det behövde jag inte göra igår heller.

Kring lunch var jag uppe på muren och gjorde en runda. När jag såg figuren blev jag kall och stelnade till. Jag kastade mig ner. höll mig stilla en stund innan jag kikade upp igen. Den stod kvar på vägen. kanske 200 meter bort. Jag fiskade upp kikaren och kollade mer noga. En människa! Gummistövlar, snickarbyxor, fristadsjacka och odalkeps. En gubbe. Det såg ut som bonden Larsson - den närmaste grannen. Han bara stod där. Huvudet lite hängande. Sen började han långsamt gå fram längs vägen. I min riktning. Han rörde sig lite ryckigt. Släpade ena benet efter sig. Fan, fan, fan! Det var något fel på honom.

Jag bytte kikaren mot geväret. Fick honom i hårkorset när kepsen föll av. Ansiktet! Det såg ut som köttet på halva ansiktet hade skalats av. Jag såg honom tydligt och ropade på honom. "Larsson! Stanna!" Inget svar. "Stanna Larsson! Vart har du familjen?" Inget svar och han började röra sig snabbare. Mot mig. Fan. Jag skakade och kunde inte hålla mig still. Andades hetsigt. Ställde mig på knä, geväret mot muren och tänkte på Koskelas svar på frågan om han hade dödat några människor någon gång. "Nej, bara fiender."
Jag skrek en sista gång "Larsson, stanna! Jag skjuter!". Han stannade inte. Jag tänkte på Koskela, på fienderna, kramade avtryckaren och bonden Larsson stannade.

Det är där tricket ligger. Att inte se dem som människor. Ju längre bort från en människa de är desto lättare är det. Och känner man dem inte är det ännu enklare. Larsson ligger kvar där ute. Jag ska kika till honom senare.

Har jag dödat några människor? Nej, bara fiender.

Heroes shed no tears.

I fredags tog jag mig åter igen ut ur fortet för att reka vägen där jag sett de tjocka rökpelarna och hört motorljud. Jag gav mig av i skymningen som vanligt och det tog mig kanske en timme att ta mig till vägen. Jag var nervösare än vanligt. Jag hade en klump i magen, en känsla av att något gått riktigt fel och att någon råkat riktigt, riktigt illa ut.

För något år sedan läste jag lite texter om personlig säkerhet och en av grundreglerna var att lita på sina instinkter. Känner man sig osäker i ett område eller om en person - dra fort som fan. Avlägsna dig direkt för ofta har du helt rätt. Jag borde aldrig ha gått dit. Jag borde ha ignorerat rökpelarna och fortsatt hålla mig gömd och isolerad. Inga hjältedåd, bara instinkt.

Det tog mig en dryg timme att ta mig till vägen. varje skugga, varje ljud fick mig att stanna och lyssna och kika. Det kändes som att någon eller några satt och iakttog mig. Jag kom osökt att tänka på flera saker ur min ungdom, bland annat Jokers citat "The dead only knows one thing, It's better to be alive." Och John Woes gamla Heroes shed no tears.

Av någon anledning hade en bil krockat med de tidigare kraschade och övergivna fordonen. Den hade börjat brinna. Lättmetallfälgarna hade smält i värmen, rutorna hade spruckit, färgen var bubblig och bränd, plåten rostig. Bilplåt börjar rosta direkt om den utsätts för fukt och saknar någon slags rostskyddsyta, så som bilfärg och klarlack. Den såg ut att ha stått länge. Men jag visste att den var ny. Men det var inte bilen som jag reagerade på. Förardörren var öppen. Och förarsätet var upptaget.

Ett av mina starkaste minnen av sönderbrända lik är från Irak. Några amerikanska PMC-snubbar blev utsatta för att bakhåll i Falluja, Kirkuk eller eller någon annan håla. Deras bil brann upp, med snubbarna kvar i bilen. När elden slocknat släpades kropparna ut och paraderades runt på gatorna för att slutligen hängas upp i en lyktstolpe. det påminde lite om den amerikanska soldat som släpades runt på gatorna i Mogadishu 1993 och som resulterade i Blackhawk Down-incidenten. 1994 hade jag fått bärga lik från Estonia om jag hade varit kvar i det Militära. Jag muckade dock någon månad innan katastrofen. Åsynen av lik hade kanske förberett mig bättre på det här.

Det satt en person i förarsätet. Förkolnad. Bränd till oigenkännlighet. Kroppen i bilen såg ut som en gigantisk kolbit. Svartbränd som en köttbit som legat på grillen för länge. Stel, förkolnad. Där elden inte riktigt kommit åt hade huden smält. Det som fick mig att gråta var barnstolen i framsätet. Ryggstödsplasten hade smält och rasat ner över sitsen.

Meningslöst. Helt värdelöst. Hade ni bara kört lite långsammare hade ni kanske klarat er, istället för att köra in i en barrikad av kraschade bilar och elda upp er själva. Ni hade överlevt i veckor. Ni hade gjort något rätt bara för det här. Men har Joker rätt? Är det bättre att leva än att vara död? Framför mig hade jag minst ett bevis på att det var bättre att leva. Men vad lever jag i för värld? Jag vaknar varje morgon, skiträdd. Håller på att skita på mig vid varje misstanke om att någon kommer eller ska komma och hitta mig. Mina försök att kontakta omvärlden misslyckas ständigt. Och de jag träffar på är sedan länge döda. Det får mig att tänka på tiden innan, för bara någon månad sedan var det självklart att jag, vem som helst kunde ringa någon annan och få svar. Nu kommer jag inte ens ut på en linje längre. Har ingen att kommunicera med.

Natten till lördagen såg jag det sönderbrända liket igen. Det stod över mig i sängen och stirrade ner med sina sönderbrända ögonglober. Igår såg jag den på dagen. Den försvann in bakom trappan upp till sovrummet. Jag sov i köket. På golvet. Mina höfter skar in i trasmattan jag fått av mamma. Heroes shed no tears. Själv har jag snart slut på näsdukar.

Vardagsliv

Jag vaknade tidigt i morse igen. Kroppen har vant sig vid att gå upp tidigt och nu vaknar jag strax innan väckarklockan ringer. Vädret har under de senaste dagarna varit under all kritik. Regn och blåst och sent igår, strax innan jag gick till sängs, föll det snöblandat regn. Några nätter har temperaturen fallit under noll och ett tunt islager har bildats på vattentunnorna. Jag får se till så inga slangar fryser igen. Måste isolera lite under dagen.


Kroppen har förändrats. Jag är smalare nu. Har fått dra in skärpet ytterligare ett hål, men jag är pigg och känner mig sällan trött eller håglös. Bateman säger "I can do a thousand now." angående antalet sit ups han kan göra. Jag vet inte hur många jag kan göra. Kanske 100, kanske 200? Jag kan i vilket fall som helst göra 10 chins.

Maten utanför muren var borta igen, men jag har inte vågat mig ut för att kolla vart spåren tar vägen. det har varit en del motorljud ute och nya rökpelare. Tjock, svart rök. Ingen vedeldning utan något som brunnit. Kanske en ny bilbrand.

Igår rattade jag runt bland frekvenserna på radion. jag fick in ett svagt surr som inte bara var radiobrus utan något annat. Kanske en överlevare. Någon som sitter i ett fort. Precis som jag. Ensam. Rädd för att ge sig till känna utifall det skulle vara plundrare. Det har snart gått sex veckor sedan jag gav mig av och isolerade mig. Sex veckor av ensamhet, P1 och nervös väntan.

Jag provade att skicka ett sms till gruppens medlemmar igen för några dagar sedan. Inget svar. Jag har även gett mig till känna för en av de som inte trodde på projektet men som kanske har överlevt. Inget svar. Än så länge fungerar all utrustning och ikväll tänker jag ge mig ut från fortet för att rekognosera vägen igen.

15 år med DDR

Den 9e november. Jag vill hävda att 15 år i skuggan av DDR och Sovjetunionen inte gav mig några skador. Skräcken för kärnvapen, socialism, brödköer och arbetsläger samt brist på dasspapper gjorde mig till den jag är. Nu, när pestisarna krafsar på dörren har jag Erich Honecker att tacka för att jag lever. Grundskolans och SVT:s mytologi om det mordiska Östeuropa drev mig till att bli den jag är. Fick mig att vilja leva och bekämpa fienden. Nu 20 år senare kan jag bara konstatera att fienden inte har en pälsmössa med vare sig en röd stjärna eller en frimurarvinkelhake och hammare på utan helt enkelt är mina före detta grannar och medmänniskor.

Jag minns hur jag satt och tittade på TV och såg DDR-tyskar, anemiska zombieliknande varelser hasa fram och tillbaka över gränsen mellan öst- och västberlin sent på kvällen den 9e november 1989. det var 10 dagar tills jag skulle fylla 15 och få köra moped lagligt. Jag fattade att något stort var på gång eftersom de östtyska gränsvakterna inte öppnade eld och mejade ner DDR:arna utan bara lät dem passera fram och tillbaka. det var stort. Dagen där på började de riva muren med släggor.

Jag har också en mur, men den ska inte rivas av någon. Och den är till för att hålla folk ute, inte inne. Jag såg hundspåren idag igen. Den tidigare konservmaten var borta. Jag la ut lite mer i hopp om att den ska börja stryka runt här på regelbunden basis. Kanske kan jag ta in den och få en kamrat. det börjar bli ensamt. Jag har bara P1 nu och eftersom sändningarna i det närmaste har upphört är det ju inte tal om att ringa P1 och kverulera heller. Men det skulle vara kul att ha någon att prata med. Mobilen har varit tyst ända sedanjag isolerade mig. Igår hörde jag motorljud från den stora vägen. Ett flertal tunga fordon passerade där ute. Förmodligen plundrare eller ett av de fortfarande hyggligt fungerande militära förbanden. Jag gissar dock att deras moral kan ha deteriorerat till laglöshet vid det här laget.

Fotspår

Nu har jag suttit här inne i snart en vecka efter att jag rekogniserade den utbrända bilen. Jag har hållit mig till mina dagliga rutiner. Vädret blir långsamt kallare och i morse hade jag ett tunnt islager på en av vattentunnorna utanför. TV-kanalerna har tystnat och P1 sänder nu endast en timme om dagen. Vid lunchtid. Radioprataren låter mer än lovligt uppgiven. Inga positiva nyheter. Anarki, bränder och plundring. Det senaste är tydligen att diverse militära förband försöker upprätthålla någon slags ordning, men det verkar inte finnas något centralt kommando som styr enheterna. Jag hoppas att de inte kommer hit.

Tidigt i morse när jag gick min runda upptäckte jag spår utanför muren. Inte människorspår utan spår av tassar. Hyggligt små tassar från ett hunddjur. Jag la ut en matbit för att se om den kommer igen. det är inte omöjligt. I bästa fall får jag en kamrat. I värsta fall används hunden av några andra för att försöka locka fram mig. Jag måste vara försiktig.