11 april 2010

Problem med Dracula.


Jag satt yrvaken i soffan och öppnade eld mot dörröppningen. Mynningsflamman skymde sikten. Bländade. Stack i ögonen. Jag hävde mig tungt upp. Kände mig gammal. Trött. Långsam. Siktade mot dörren. Allt jag såg var mörker. Jag hade attackerat mörkret. Det fanns ingen där. Ingen hustru. Ingen fred. Ingen Staffan och inga pestisar. Jag svettades och kände hur bröstet drog ihop sig. Hur jag hade svårt att andas.

Det hade hunnit mörkna. Fredsleken hade dragit ut på tiden. Jag hade hoppats på att komma iväg tidigare. Nå mitt mål redan idag. Nu skulle jag bli sen. Igen. Två, två och en halv mil kvar. Jag vet inte vad jag kommer att hitta, men jag har en byhåla mellan mig och målet. Med lite tur kan jag proviantera där. Jag måste hur som helst röra på mig. Nu. Finns det pestisar i området kommer de hit. Garanterat.

Jag bytte om från fredslekens kläder till mina resekläder. Flanellskjorta. Haglöfs och Fjällräven. Pålitliga kläder. Rena. Eller i alla fall hyggligt rena. Kollade husets garage. Fann det tomt. Satte mig i Dodgen och backade ut. Elmer satt i passagerarsätet.

Jag nådde nästa byhåla. Kimstad. Känt för ingenting. På 1980-talet blev det känt som ännu en rasistisk svensk bondhåla som opponerade sig mot den tänkta flyktingförläggningen som skulle husera flyende rumäner, ungrare och östtyskar. Året var 1989. Några snoriga glin från den lokala högstadieskolan fick möjlighet att uttala sig i lokalnyheterna. Sverigedemokraterna skulle fått permanent ståfräs om de hade sett det. Den lokala grisbonden fick uttala sig. Insmord i lera och motorolja, klädd i grön odaloverall, gummistövlar och odalkeps poserande vid sin traktor fick han berätta "Hur det var!" och "Hur det skulle bli" om "de där" fick komma hit. Jävla bondlurk.

På 1960-talet hade stället expanderat kraftigt då ett antal statliga verk hade flyttats från Stockholm till Norrköping. De anställda fick till fördelaktiga priser köpa tomtmark och bygga hus på lagom pendelavstånd från bland annat invandrarverket och sjöfartsverket. det byggdes under en tio-års period ett hundratal nya likadana villor. Allmänningen avgränsade effektivt tjänstemannaklassen och deras något mindre fula villor från arbetarnas identiska sockerbitar. Det byggdes även några hyreslängor i tre våningar med totalt något hundratal trappuppgångar. Här bodde sedan i runda tal 2000 människor. Tillräckligt många för att kunna ha ett hyggligt framgångsrikt fotbollslag, ett elljusspår och två skolor. När det var som bäst fanns det även en grill, ett postkontor och två affärer. Självmordsfrekvensen på byn var ovanligt hög. Inte sällan i samma familj. Dracula bodde i ett hus på hörnet.

Nu gapar istället husen tomma och öde. Invånarna har dött eller flytt. Lämnat sina tillhörigheter bakom sig när de tagit sin bil och kört tills bränslet tagit slut eller någon kastat sig över dom från baksätet. Tomma skal kantar vägen. Tomma skal som borde eldas upp.

Jag försökte sparka in dörren till ett bostadshus i utkanten av hålan. Dörren öppnades utåt och det var enklare att bara slå in sidofönstret och vrida om låset från insidan. Det var hyggligt välbevarat. Inte plundrat eller vandaliserat. Jag undvek kylskåpet och frysen. Det fanns en del torrvaror. Ett och ett halvt paket havregryn. Jag tog en flaska tvål ur badrummet och hittade lite lösningsmedel, motorolja och en femliters reservdunk med bensin i garaget. Jag letade genom två hus till och samlade på mig propplösare, tomflaskor och ytterligare några kilo torrmat. Satte mig i Dodgen. Körde en kilometer eller så. En kort omväg.

Jag stod precis i kurvan. Den gamla pulkabacken till vänster om mig. Draculas hus framför mig. Ibland ryser jag bara jag tänker på huset. Det är ett helt vanligt hus. En tvåvånings sockerbit. Det första på gatan. Jag bröt mig in. Letade efter greven. Hittade honom givetvis inte. Han var bara en 9-årings fantasifoster. Förstärkt av de äldres skräckhistorier. Hällde ut bensin på golvet. Skvätte det på väggarna och i taket. Sen slog jag ut några rutor. Tände en tändsticka. Såg huset flamma upp. Jag såg Draculas hus förintas i lågorna.

Inga kommentarer: