En ny gryning.

Allt eftersom dagarna blev varmare snabbades förruttnelseprocessen på i pestisarnas döda kött. De blev allt färre och långsammare. De höll helt enkelt inte ihop längre. Naturens krafter gjorde slut på dom i en snabbare takt än de kunde föröka sig. Vädrets makter och bristen på värdar besegrade slutligen smittan.

Vi hade lämnat strykjärnet och händelserna där bakom oss. Lägenheterna i vattentornet någon kilometer bort blev vårt nya hem. Jag satt i en fåtölj som jag släpat upp på taket. Jag väntade på att solen skulle gå upp. Väntade på hur de första strålarna skulle skjuta upp över horisonten och färga himlen brandgul. Jag längtade efter ljuset. Jag vaknade alltid före gryningen. Kallsvettig efter nattens mardrömmar.

Jag försökte lämna höstens och vinterns händelser bakom mig. Försökte glömma bonden Larsson, Gustav och de andra. Men de fanns alltid där. Gömda i något veck i hjärnbarken, väntande på att krypa fram på nätterna. De påminner mig dagligen om av att världen hade gått under och dött. Gud tryckte på knappen i ett fåfängt försök att en gång för alla utrota mänskligheten.

Nytvättad och med rena kläder väntade jag in gryningen. Min lägenhet i tornet är ren och välstädad. Fönstren är hela. Jag känner Marias händer på axlarna samtidigt som solens första strålar bryter över horisonten. Där ute råder fred. Jag lever. Och jag är inte rädd.

The Ink Spots – Maybe

Le Dernier Combat.

De vällde in från båda håll. De fanns i vattnet. De ylade. Skrek. Grät. När vi bedömde att det fanns tillräckligt många på gården lät vi våra brandbomber falla. Bensin och lösningsmedel uppblandat med tvålflingor singlade ner mot den hasande massan. De stacks i brand. Marken under dem fattade eld. Bensinen brann först. Den antände dieseloljan något senare. Värmen slog upp mot mig.

Pestisarna skrek. Ett öronskärande ångestskrik. Som om det sista av deras mänsklighet förintades i de renande lågorna. Fler och fler vällde in över strömmen. Elden hade stoppat en bråkdel av dom. Värmen från det brinnande naftahavet fick syret i oxygenflaskorna att expandera och slutligen explodera.

Den första explosionen rensade gården från odöda. Samtidigt släckte den elden. En ny brandbomb satte fyr på den. Fler hasande fotbollssupportrar vällde in tillsammans med småbarnsfamiljer och pensionärer. En ny explosion och fler blev liggande. Dock inte tillräckligt många för att göra någon större skillnad. De fortsatte komma över. De slet i dörrarna. Pressade sig in genom den barrikaderade huvudingången. Nerifrån kunde jag höra skottlossning. Gubben och en av tjejerna befann sig i ett av trapphusen och gav allt de hade. Förskoleläraren fick ta hand om barnen. Han fick sitta längst upp, längst in vid brandstegen om han skulle behöva fly.

En acetylenflaska exploderade. Tryckvågen slog in rutorna på fasaden. Glassplitter fastnade i ansiktet på mig och slog genom vänsterhanden. jag skrek som en stucken gris. Två av de andra hade också träffats. Jag satte mig ner på golvet och började linda handen. Jag kunde knappt röra fingrarna. Nerifrån fortsatte eldgivningen. Trapphuset var barrikaderat men skulle bara hålla pestisarna under en begränsad till. Tids nog skulle de forcera den ena barrikaden efter den andra och vara uppe på vår våning. Det enda vi kunde göra vara att skjuta upp det oundvikliga.

Jag fick ut glaset ur handen och ansiktet. Tittade ut. Massan såg ut att tunnas ut. Gården var inte fullt lika full längre. Jag tog mig neråt i byggnaden. Hittade gubben och Maria. De sköt vilt mot den anstormande massan. De rörde sig inte snabbt. Däremot målmedvetet. De visste att de skulle vinna. Deras primitiva sluga pesthjärnor visste att de hade oddsen på sin sida. De var som ryssar. Våg efter våg av kanonmat skickades fram för att dö. För att nöta ut motståndarnas vilja att slåss.

Det blev en fråga om uthållighet. Vi bekämpade fienden från två håll. Dels uppifrån. Vi kastade möbler, maskiner, brandbomber och museiföremål på dom. De rusade så fort de kunde in i vår barrikad av spett och utskjutande armeringsjärn. Där tog det stopp. Yxor, hackor, spadar och järnrör gjorde processen kort med dom. Inledningsvis hade alla utom gubben tvekat. Efter ett par timmar hade alla trubbats av. De slogs för sina liv. Alla utom förskoleläraren. En hippie med manchesterbyxor och sammetskavaj. Vi slogs för hans liv. Slogs för att han skulle få.. Jag vete fan. Vi sket i honom. Vi hade fullt upp. Pressades upp. En våning efter en annan. Trapphusen och korridorerna ekade av eldgivning. Gubbens hagelgevär. Marias k-pist. Min AK. Vi försökte undvika handgemäng. Robert slets ner av en grupp pestisar då han snubblade i trappen. Vi kunde inte rädda honom. Anders träffades av explosionssplitter och dog omedelbart.

Långsamt, långsamt började strömmen av dött kött tunnas ut. De sista vågorna stoppades på femte våningen. Det fanns enstaka eftersläntrare. Gubben och Maria skötte den saken. Jag letade efter förskoleläraren men hittade honom inte. Fönstret till brandstegen var öppen. jag tittade ut. Han låg där nere. Benen brutna. Pestisar kravlande mot honom. Ungarna låg under honom och skrek. Jag gjorde slut på min kvarvarande ammunition utan att lyckas stoppa alla. Slängde mig ut på stegen. Gled ner så snabbt jag kunde. Inte snabbt nog. De fick hippieläraren. Jag gjorde slut på dom. Lyfte upp ungarna till stegen. Fick dom att klättra. Vi kom upp.

Gubben klädde av ungarna. Vi andra klädde också av oss. Alla såg bitmärkena. Alla avvaktade. Vi visste vad som skulle göras. Ingen ville. Ingen var frivillig. Ingen ville mörda barn. Gubben tog dom. Han förde ut dom. Han kom aldrig tillbaka.

Vi var fyra kvar nu. Jag, Maria, en äldre kvinna, Nina, och en kille på 14-15. Nere på gården gjorde vi en skadebedömning. Medan vi rotade runt och dödade de sista pestisarna rullade en välbekant terrängjeep ner för backen mot den nu raserade fällbryggan och körde in i räcket. Jag plockade upp min sista patron till AKn. Tryckte ner den i ett magasin. Tryckte in den i AKn. Gjorde mantelrörelsen. Varelsen i den ylade och skrek. Oförmögen att ta sig ut. Hjärnans synapser tillät inte Staffan att öppna en dörr längre. Han slog ut rutan på Galten. Vi tittade igenkännande på varandra. Jag blåste skallen av honom.

Sabaton – Primo Victoria

I huvudet på Sun Tsu.

Vi förberedde oss på den sista striden.

Vi var övertygade om att det här var slutstationen. Det var för sent att lämna tillbaka biljetterna och kräva pengarna tillbaka. Månader av ansträngningar och det var här jag slutligen skulle bli uppäten av några tusen fotbollssupportrar.

Jag hittade ett antal gasflaskor och en gassvets. Acetylen och oxygenflaskor. Vi kunde försegla dörrarna till museet. Och svälta ihjäl. Vi kunde. Vi kunde försegla den översta våningen. Släppa in pestisarna i byggnaden. Och försegla ytterdörrarna. Fem våningar industrilokal rymmer många lik. Och sedan bränna ner skiten.

Vi började sätta planen i verket. Barnen grät. De slet av sig hörselkåporna. Lyssnade på ylandet från odjuren. Jag hade fyra magasin kvar till AKn, sen var det slut. Jag stoppade en kula i byxfickan. Som en sista åtgärd. Eftersom jag var ny var jag även den som var mest umbärlig. Kanonföda. En bonde på schackbrädet. Jag skulle alltså fälla fällbryggan. Springa upp till våning fem. Försegla den sista dörren. Vänta på att pestisarna tog sig in i byggnaden, ta mig ner för en brandstege på utsidan. Starta ett acetylensönderfall i en av reservflaskorna. Svetsa igen den sista öppna porten. Se till att de andra kom ner och vänta tills skiten exploderade.

Värre skit hade jag aldrig hört. Och planen fungerade inte. Jag vägrade utsätta mig för sån skit. Möjligen kunde jag tänka mig att göra det när grisar fick vingar. Gubben förstod. De andra blev hysteriska. Jag försökte förklara att det inte fanns några garantier för att det skulle fungera. Vi skulle kanske bara försöka fly istället. Eller spränga dom på gården. Inte släppa in dom i huset. Hålla fortet intakt. Låta dom stånga sig blodiga mot museets stenväggar.

Då hade vi fortfarande en mikroskopisk möjlighet att överleva. Istället för att låta oss brinna inne David Koresh style. Gubben och grabbarna tyckte att det lät marginellt bättre och säkrare. Barnen grät. Kvinnorna bet ihop. Packade grejer. Laddade sina vapen. Stoppade patroner i fickorna.

Vi placerade ut gas och oxygenflaskor på gården. Hällde ut all bensin och diesel vi kunde hitta. den rann ner mot studenternas hus. Tillräckligt mycket blev kvar för att ordna en rejäl valborgsmässobrasa. Slutligen svetsade vi igen alla dörrar. Barrikaderade glasdörrarna till museets huvudingång och väntade.

Pestisarna vadade i motala ström. De främsta leden klarade inte av att hålla tillbaka trycket. de pressades ner i vattnet. Hundratals av dom bildade en bro av stinkande kött över till vår ö. Över till vår fästning. De döda vadade åt fel håll över vårt Styx. Det fanns ingen reservplan. Deras ylande lamslog våra hjärnor. Två av killarna blev hysteriska. En av kvinnorna örfilade upp dom. En flodvåg av stinkande kadaver vällde in över ön.

Inget skulle stoppa dom.

Av med brallorna.

En okänd människa beordrade mig att klä av mig. Jag önskade att jag hade hört fel. Eller att jag varit 18 år gammal, oskuld och kåt. Eller att personen inte var en skäggig 50-åring med ett dubbelpipigt hagelgevär. Jag övervägde mina val. AKn låg en meter bort. Jag låg på rygg. Två meter ifrån mig stod en skäggig gubbe med ett vapen.

Jag satte mig långsamt upp. Såg mig omkring. Fler personer längre bort. Kanske tio allt som allt. Flera beväpnade. Sittande krängde jag av mig ryggsäcken. Sedan jackan och flanellskjortan. Jag tittade på gubben med bössan. Han var inte nöjd. Jag knöt upp kängorna och fick slutligen av mig allt utom kalsongerna. Han pekade på dom också. Jag rullade uppgivet ögonen i sina hålor. och drog av mig kalsongerna också. Ett par Gul-blå Frank Dandy med en apa på röven. Jag hade tagit dom i det gamla skolhuset utanför Norsholm. Och nu skulle jag bli av med dom. Skulle jag dö nu?. Som ett dumt djur. Jag började skaka igen. det verkade orimligt. Först rädda mig. Sen skjuta mig. Nej. Gubben motade ut mig så jag stod i vårsolen.

Han cirklade runt mig. Sen ett kort "Klä på dig." Jag kunde inte låta bli att tänka "Gubbjävel". Jag drog på mig paltorna igen. de var förvånansvärt hela. Jackan hade några revor. Skjortan hade klarat sig. Elmer hade klarat sig. Jag plockade åt mig AKn. Gruppen stod och tittade. Avvaktade. Bollen var min.

Jag tog ett par tre steg framåt. Tackade. Tittade bakåt. Röken från Dodgen steg mot skyn. Jag såg den inte för fällbryggan. Jag tittade på människorna. Magra. Smutsiga. Rädda. Fem män. Tre kvinnor och två barn. Två familjer? Den skäggiga vinkade. Jag följde efter. In i Strykjärnet. Arbetets museum. Norrköpings kanske främsta landmärke.

Han gick före. Upp till översta våningen. Där hade de tagit delar av museets inredning till möblemang. Urgamla arbetarmöbler fick tjäna som vardagsmöblemang. De flesta av dörrarna var barrikaderade. Det fanns två trapphus som användes. Resten var igenbommat. Vi satte oss ner. Det fanns ingen snäll polis. Ingen ond heller. Han undrade vem jag var. Jag berättade nästan allt. Inget om Gustav eller bonden Larsson. Jag friserade ganska fritt när det väl kom till kritan. Kände mig som en förbrytare.

De överlevande var mycket riktigt två familjer. Eller resterna av två familjer och någon eftersläntrare. Gubben gjorde det klart för mig att jag kunde stanna några dagar. Men sen var jag tvungen att dra.

Jag kikade ut genom fönstren och undrade hur han hade tänkt att jag skulle ge mig iväg. Pestisarna myllrade runt båda broarna. Hundratals. Kanske tusen stycken. Jag påpekade det. Han blev blek.

En bro för mycket.

Jag reflekterade snabbt kring bron. Fyra, kanske fem meter bakom mig hade bron saboterats. Ett stort sjok av bron var borta. Ersatt av en fällbrygga och en bilbarrikad. För långt för att hoppa över. Kunde inte ta mig ut på ön. Vattnet var en sista utväg. Svart. Iskallt. Livsfarligt.

Jag lät AKn tala. Öronen började ringa. Sikten skymdes av mynningsflamman. Jag hade slutat vara rädd. Huvuden exploderade. Kroppar föll. Fler kom närmre.


Tomma magasin byttes mot nya. Elmer skällde. Pipan gick varm. Den första molotoven flög genom luften. Slog i marken. Dränkte en handfull pestisar i brinnande nafta. De ignorerade flammorna. Mina ben började skaka. Jag började missa. Elden tog fler kroppar. Mer kött. Stanken av död blandades med stanken av bränt kött.

Fler fotbollshuliganer i backen. Inte tillräckligt med ammunition. De första var framme vid Dodgen. Slog pipan genom huvudet på en. Två händer om framgreppet. Klubbade åt höger. Åt vänster. Slitande händer. Huggande tänder. Krossade huvuden. Knäckta armar. Spräckta bröstkorgar. Elmer skällde. Höll sig vid kanten. Morrade. Visade tänder. Kastade den sista molotoven i Dodgen. Flammorna slog upp. Svalde några krälande lik.

Fällbron sänktes. Greppade Elmer i nacken. Kastade över honom. Kastade mig upp på bryggan. Krälade mig över den två tredjedels sänkta bryggan. Rullade ner på andra sidan. Hade ont i foten. Svettades. Flåsade. Låg på rygg. Tittade upp. Solen sken. Dodgen dog. Någon lutade sig över mig. En röst beordrade mig att klä av mig naken.


Gene Krupa – Sing! Sing! Sing!

Take a hike

Natten blev gryning. Solen började stiga och jag påmindes åter om verkligheten. Jag hade drömt om Kuba. Jag önskar verkligen att jag hade åkt dit när det fanns möjlighet. Jag försökte fortsätta fantisera. Blundade och tänkte på fredsleken. Fredsleken sköts undan av ett huvud med svart hår. Av minnesbilder av Staffan, Gustav och de andra. Bonden Larsson. Plundrarna. Och gårdagens vilt springande figur.

För överlevare fanns bara ett alternativ för en förskansning. Lättförsvarat. Rimligtvis en god tillgång på vatten. Gott om utrymmen. Flera flyktvägar. Fanns personen kvar i stan skulle jag hitta honom i Strykjärnet.

Jag lindade om foten och stödde försiktigt på den. Det gick. Jag laddade upp mina magasin. Åt en burk köttsoppa. Tuggade på läpparna. Funderade på om jag skulle ta Dodgen eller inte. Ljud och snabbhet eller tystnad och sänkt hastighet? Jag stödde på foten igen. Det gjorde ont som fan. Det avgjorde saken.

Jag satte mig i Dodgen och motorn mullrade igång. Med automatlådan i D-läget rullade jag långsamt ut på Albrektsvägen igen. I riktning tillbaka mot brandstationen och stadion. Krypfart. Mitt på vägen. För ett halvår sedan hade jag varit en trafikfara. Förbi Gamla Övägen. Just på väg att passera Galgberget. Rörelser på vägen. Fotgängare. Många. Långsamma.

Jag stelnade till bakom ratten. Stängslet kring idrottsparken hade gett vika för massorna av ruttnande fotbollsentusiaster och småbarnsfamiljer i vinterkläder. Alla ylande och hasande. I backspegeln tyckte jag mig se två strålkastare från en bil.

Foten på gaspedalen. V-8an mullrade till. Dodgen for framåt. Rattutslag åt höger. In på en sidogata. Första vänster. GAISare i mängder. Motorn vrålade till. Två ton amerikanskt stål och plåt träffade den döda massan. Pressade bilen genom horden. Mosade dött kött. Rakt fram till södra promenaden. En gata till. En spårvagn i vägen. Girade höger. Träffade trottoarkanter. Träffade en övergiven bil. Lämnade en strålkastare på gatan. Rusade motorn genom ytterligare några pestisar. Styrfart nerför backen mot vattnet.

Bron över strömmen var delvis riven. Jag tvärnitade Bilen. Hoppade ur. Skrek att de skulle öppna. Hörde pestisarna komma uppifrån backen. Snodde runt och stirrade upp mot de annalkande horderna. Hundratals långsamt hasande. La upp mina kvarvarande molotovs. Tog stöd mot huven på Dodgen. Siktade. Öppnade eld.

Säg hej till min lilla vän.

Pestisen i badkaren vältrade sig ur medan jag fortfarande kräktes. Den kom krypande. Det svarta håret hängande över ansiktet. Jag kasade bakåt. Försökte hålla tillbaka kräkset. Slet i AKn. Jag siktade. Satt på röven. Kramade avtryckaren. Jag stelnade till. Inget hände. Den var nästan framme. Jag greps av panik och började sparka vilt. Försökte ta mig bakåt. Tumlade bakåt i trappen. Blev liggande på golvet. Ledbruten. Pestisen dunsade ner för trappen. Jag sparkade den i huvudet. Den fortsatte. jag kröp iväg genom huset. Kom upp på fötter i vardagsrummet. Den kom med en förvånande hastighet. Jag sparkade till den igen. Huvudet kastades fram och tillbaka. Kolvslog den över fontanellen. Igen. Igen. Igen. Igen!

Den låg still. Jag skakade. Hyperventilerade. Jag slog den igen och igen och igen. Massakrerade den nakna pestisen.

Jag kollade magasinet till AKn. Tomt. Jag bytte till ett nytt. Sen bytte jag till grannens villa. Låste in mig. Och väntade på mörkret.

Bubble Bath

Jag stirrade ut genom fönstret. Fixerade personen på andra sidan. Det var mest en skugga. En stillastående, iakttagande skugga. Jag var nästan säker på att den hade sett mig. Om inget annat hade den hört Dodgen.

Vi reagerade samtidigt. Nej. Skuggan var före. Den rusade nerför trapporna från andra våningen. Jag fumlade till mig AKn, snavade på mattan och slog i backen. Upp. Ut. Ner. Sinkad av dörren. Skuggan försvann runt hörnet. Jag sprang efter. Kolven på axeln. Stannade vid hörnet. Svepte runt. Skuggan skenade. Jag skrek. Ingen respons. Jag sprang efter.

En spårvagn skymde sikten. Jag sprang efter. Skrek. Personen försvann runt nästa hörn längs spårvagnsspåret in mot centrum. Bröstet bultade. Öronen susade. Blodsmak i munnen när jag sprang längs gatan. Skuggan drog ifrån längs gatan. Jag stukade foten och haltade efter. Gick ner på knä. Höjde AKn. Siktade. Andades. Siktade. Siktade. Skakade. Tvekade. Siktade och såg skuggan försvinna bakom en lätt krök och en utbränd spårvagn.

Jag började linka tillbaka. Lastade ur Dodgen. In i huset. Ett dumt beslut. Skuggan skulle hämta fler. Pestisarna i området hade säkert hört mig. Valmöjligheter? Villaområdet i nästa kvarter. det fanns några lämpliga villor på Fältskärsgatan. Jag rullade ner Dodgen längs gatan. Lyssnade. Tystnad. Tystnad och likstank.

Jag tog mig in i villan. En gul tvåvåningshistoria. Någon hade försökt spika för fönstren på bottenvåningen. Bra. Då slapp jag oroa mig för det. Jag tog mig upp på övervåningen efter att ha låst och barrikaderat ytterdörrarna.

Alla dörrar var öppna. Utom badrumsdörren. Örat mot dörren. Tystnad. Kalla kårar längs ryggen. Jag anade vad som fanns där bakom. Vred ner handtaget. Slet upp dörren.

På golvet låg ett par använda trosor och en BH.
I badkaret låg en... En upplöst hög med kött, ben och svart hår. Badandes i... alger.

Stanken slog mot mig. Jag backade bakåt. Snavade. Ramlade. Spydde. Kött och benhögen ryckte till. Försökte ta sig ur badkaret. Vältrade sig ur. Jag kasade mig bakåt. Mot trappen.

The Donnas – Get Rid of that Girl

Mitt hem. Min borg.

Låset kärvade en aning. Dörren gled upp. Jag klev upp för halvtrappen. Vek åt höger. Fumlade med nycklarna. Vred om sjutillhållaren och därefter Assa Abloy-låset. Till min förvåning satt mitt namn fortfarande på dörren och nycklarna passade. Utifrån hade jag konstaterat att rutorna var hela. Jag höll handen på dörrhandtaget. Försökte minnas hur det luktade. Hur det såg ut. Jag vred ner handtaget och slet upp dörren. Klev snabbt in och slog igen dörren bakom mig. Och låste.

Hade jag lämnat badrumsdörren stängd? Troligen. Rakt fram mitt lilla kök. Det luktade damm. Jag klev in till vänster. In i vardagsrummet. Tomt så när som på möblerna. Sedan rakt in i sovrummet. Jag kastade mig ner på sängen. Andades in doften av mina sängkläder. Rullade runt i sängen. Andades. Försökte minnas hur det var att sova här.

Hade jag kanske inte behövt fly? Hade jag kanske kunnat spendera vintern här istället för där ute? Här hade jag säkert fått slåss mot otaliga pestisar. Och plundrare. Och bara vanliga hyggliga överlevare. Hyggliga överlevare? Vad är en hygglig överlevare? Jag? Dom andra? Dom med vapen? Dom utan? Dom som inte slår in dörrar, skjuter folk och eldar upp hus?

Kanske hade det varit bäst att stryka med. Att... Att ha gett upp. Att ha litat på myndigheternas förmåga att ordna upp situationen. Att helt blunda för det faktum att Estland skickade generatorer till Sverige efter stormen Gudrun. Att tågtrafiken de senaste decennierna helt har kollapsat när det har blivit minusgrader och snö. Och helt enkelt ha strukit med när myndigheterna ludermässigt klantade till det igen.

I köket låg brevet. Mitt avskedsbrev. Ingen hade öppnat det. Ingen hade varit här. Hade elen fungerat hade jag kunnat kolla min telefonsvarare. "Hej, jag kan kan inte svara nu. Du vet hur det fungerar."

I köket låg också några gamla facktidningar. Samma skit som alltid. "Rädda jobben", "Rädda Joppe, död eller levande.". Försök rädda det här om ni kan era jävlar.

I skafferiet hukade sig två burkar köttsoppa. En burk ärtsoppa och tre klossar krossade tomater. Ingen makrill.

Och nu? Vad skulle jag ta mig för nu? Jag satte mig i soffan i vardagsrummet. Stirrade framför mig. Tuggade på läppen. Sneglade på Elmer. Sneglade på AKn. Tittade ut genom fönstret. Tittade på personen i fönstret på andra sidan.


Sahara Hotnights – The Loneliest City Of All

Bright Lights, Big City.

I gryningen lämnade jag Kimstad bakom mig. Dracula var död och begraven i ruinerna av sitt hus. Jag kokade lite havregrynsgröt på den falnande elden. Som ett hån. Det föll ett lätt duggregn då jag körde längs med den gamla riksvägen mot norr. På min högra sida passerade Löfstad slott. En pampigt 1700-talsbyggnad som kanske innehöll någon slags liv. Jag var dock inte intresserad.

Jag höll mig till den gamla riksvägen. Motorvägen till vänster om mig och åkermark och skog till höger. Några enstaka bilar stod här och var på vägen, men hindrade mig inte från att hålla en jämn, om än låg hastighet. Motorvägen var dock helt igenkorkad av fordon. Jag gissade mig till hur det kunde stinka där ute. Troligtvis såg det likadant ut hela vägen till Stockholm i norr och Jönköping i söder. En ändlös kollon av stillastående fordon. En gigantisk mask av plåt, stål, gummi, plast och kött. En gigantisk förstoppning. Förgäves väntande på ett stolpiller.

Där, i horisonten kunde jag skymta de första byggnaderna. På höger sida ett industriområde. Klocket. På vänster sida Himmelstalund och mässhallarna. Jag körde in i den enorma förstoppningen just där motorvägspåfarten möter den gamla riksvägen. Jag kröp ner i väggrenen och av från riksvägen, upp på Moa Martinssons Gata. Vägen var i stort sett fri från bilar. Mellan mig och vägen hade jag ett industriområde. Till höger Klockaretorpets radhusområde. Nerverna på helspänn. Inga ljud. Inga rörelser. bara död tystnad. Jag vevade ner rutorna och kände stanken av död omkring mig. Kanske var det trots allt ett misstag att ta sig hit.

Jag konstaterade att både Folkborgen och SVT-byggnaderna hade brunnit. En spårvagn gapade tom vid Ebersteinska, som tydligen också eldhärjats. Kanske hade Fosterländska Förbundet slutligen eldat ner sina rivaler. Det var länge sedan jag hade varit här senast. Flera en stor del av de engelska radhusen hade brunnit, eller bränts ner. Kanske hade någon eller några lyckats stänga in pestisar där och gjort processen kort med dom.

Jag ställde mig på bromsen strax innan brandstationen. Stängde av tändningen. Lyssnade. Det välbekanta ylandet. det hesa, halvkvävda ylandet. Jag lokaliserade ljudet till fotbollsarenan Som ligger på andra sidan gatan från brandstationen. Grindarna var igenbommade. Barrikaderade. Ylandet kom från stadion. Stadion såg igenbommad ut. Också barrikaderad. Bussar mot ingångarna. Lik på parkeringsplatsen. Hundratals lik innanför stängslet. det lät som hundratals inne på stadion. Kanske tusentals.

Jag tittade på skylten utanför stadion. IFK mot GAIS. Jag fnissade. Tusentals fotbollssupportrar nu i sitt rätta element. En ylande massa med ett kollektivt intresse. Synd bara att intresset hade skiftat från boll till kött. Jag lyssnade en stund innan jag svängde in på Albrechtsvägen. Jag gled förbi vapenhandeln som var totalt utblåst. Plundrarna hade inte lämnat så mycket som en prislapp kvar. Sedan stod jag utanför huset. Ett massproducerat trevånings hyreshus från 1920-talet.

Benen skakade när jag körde in nycklarna i portlåset.

Problem med Dracula.

Jag satt yrvaken i soffan och öppnade eld mot dörröppningen. Mynningsflamman skymde sikten. Bländade. Stack i ögonen. Jag hävde mig tungt upp. Kände mig gammal. Trött. Långsam. Siktade mot dörren. Allt jag såg var mörker. Jag hade attackerat mörkret. Det fanns ingen där. Ingen hustru. Ingen fred. Ingen Staffan och inga pestisar. Jag svettades och kände hur bröstet drog ihop sig. Hur jag hade svårt att andas.

Det hade hunnit mörkna. Fredsleken hade dragit ut på tiden. Jag hade hoppats på att komma iväg tidigare. Nå mitt mål redan idag. Nu skulle jag bli sen. Igen. Två, två och en halv mil kvar. Jag vet inte vad jag kommer att hitta, men jag har en byhåla mellan mig och målet. Med lite tur kan jag proviantera där. Jag måste hur som helst röra på mig. Nu. Finns det pestisar i området kommer de hit. Garanterat.

Jag bytte om från fredslekens kläder till mina resekläder. Flanellskjorta. Haglöfs och Fjällräven. Pålitliga kläder. Rena. Eller i alla fall hyggligt rena. Kollade husets garage. Fann det tomt. Satte mig i Dodgen och backade ut. Elmer satt i passagerarsätet.

Jag nådde nästa byhåla. Kimstad. Känt för ingenting. På 1980-talet blev det känt som ännu en rasistisk svensk bondhåla som opponerade sig mot den tänkta flyktingförläggningen som skulle husera flyende rumäner, ungrare och östtyskar. Året var 1989. Några snoriga glin från den lokala högstadieskolan fick möjlighet att uttala sig i lokalnyheterna. Sverigedemokraterna skulle fått permanent ståfräs om de hade sett det. Den lokala grisbonden fick uttala sig. Insmord i lera och motorolja, klädd i grön odaloverall, gummistövlar och odalkeps poserande vid sin traktor fick han berätta "Hur det var!" och "Hur det skulle bli" om "de där" fick komma hit. Jävla bondlurk.

På 1960-talet hade stället expanderat kraftigt då ett antal statliga verk hade flyttats från Stockholm till Norrköping. De anställda fick till fördelaktiga priser köpa tomtmark och bygga hus på lagom pendelavstånd från bland annat invandrarverket och sjöfartsverket. det byggdes under en tio-års period ett hundratal nya likadana villor. Allmänningen avgränsade effektivt tjänstemannaklassen och deras något mindre fula villor från arbetarnas identiska sockerbitar. Det byggdes även några hyreslängor i tre våningar med totalt något hundratal trappuppgångar. Här bodde sedan i runda tal 2000 människor. Tillräckligt många för att kunna ha ett hyggligt framgångsrikt fotbollslag, ett elljusspår och två skolor. När det var som bäst fanns det även en grill, ett postkontor och två affärer. Självmordsfrekvensen på byn var ovanligt hög. Inte sällan i samma familj. Dracula bodde i ett hus på hörnet.

Nu gapar istället husen tomma och öde. Invånarna har dött eller flytt. Lämnat sina tillhörigheter bakom sig när de tagit sin bil och kört tills bränslet tagit slut eller någon kastat sig över dom från baksätet. Tomma skal kantar vägen. Tomma skal som borde eldas upp.

Jag försökte sparka in dörren till ett bostadshus i utkanten av hålan. Dörren öppnades utåt och det var enklare att bara slå in sidofönstret och vrida om låset från insidan. Det var hyggligt välbevarat. Inte plundrat eller vandaliserat. Jag undvek kylskåpet och frysen. Det fanns en del torrvaror. Ett och ett halvt paket havregryn. Jag tog en flaska tvål ur badrummet och hittade lite lösningsmedel, motorolja och en femliters reservdunk med bensin i garaget. Jag letade genom två hus till och samlade på mig propplösare, tomflaskor och ytterligare några kilo torrmat. Satte mig i Dodgen. Körde en kilometer eller så. En kort omväg.

Jag stod precis i kurvan. Den gamla pulkabacken till vänster om mig. Draculas hus framför mig. Ibland ryser jag bara jag tänker på huset. Det är ett helt vanligt hus. En tvåvånings sockerbit. Det första på gatan. Jag bröt mig in. Letade efter greven. Hittade honom givetvis inte. Han var bara en 9-årings fantasifoster. Förstärkt av de äldres skräckhistorier. Hällde ut bensin på golvet. Skvätte det på väggarna och i taket. Sen slog jag ut några rutor. Tände en tändsticka. Såg huset flamma upp. Jag såg Draculas hus förintas i lågorna.

Fredsleken

I mina rena kläder lutade jag mig tillbaka i soffan. AKn i knäet. Jag blundade. Jag luktade för första gången sedan oktober rent. Riktigt rent. Jag luktade sköljmedel och dyr herrparfym. Jag hade dyra kalsonger på mig. Jag började leka fredsleken.

Jag såg framför mig hur jag kom hem från jobbet. Det var som vanligt en solig eftermiddag. Bilen parkerad på uppfarten. Jag sjönk ner i min favoritfåtölj. I mitt eget hem. Som jag kunde låsa med min egen nyckel. Min hustru kom in. Satte sig gränsle över mig och masserade mina axlar och min nacke. Hon berättar att hon har tvättat och städat hela dagen.

Hemmet skiner som guld. Jag får nästan lite ont i ögonen. Men det gör inget. Jag har låst in mig i mitt hem. Där är det rent. Tyst. Varmt. Finns rinnande vatten. Hela fönsterglas. Och så klart min hustru. Som polerat och fejat hela dagen. Och lagat köttgryta. Jag lärde henne.

På hennes rygg hänger en K-pist. På fötterna har hon kängor. Utanför brinner världen. Hon ler. Mina händer är oljiga. Det har grott in så det inte går att tvätta bort. Hemma är det fred. Jag vill inte öppna ögonen. Vill inte tillbaka. Hon säger att hon vill flytta. Området är inte bra för barn. Det är för oroligt.

Jag rycks ur dagdrömmen av att någon kliver in genom dörren. Jag höjer AKn och pepprar dörröppningen.

The Misfits – Last Caress

Livsryggsäcken.

Det var länge sedan jag drömde något. Den senaste drömmen jag minns var en där jag stod i snön med en motorsåg. I natt drömde jag igen. Den här gången handlade det om barn. Förskolebarn och förskolelärare.

Jag var på väg från jobbet. Jag passerade en lekpark med barn och deras övervakare. Först tyckte jag att de lekte med en trädgårdsspridare i vårsolen. Fröknarna skrattade en bit bort och sög på sina cigg. Huden skalades av på en av ungarna när hon körde in huvudet i vattenstrålen. Det var ingen trädgårdsspridare. Det var en industriell vattenbläster. Den skalade av huden, köttet och rakade av skelettet på ungen innan den fattade vad som hänt.

Fröknarna skrattade vidare. De saknade också hud. De använde buzz words som Livsryggsäck, Självutvärdering och Interaktionspedagogik. Jag förstod varför förskolelärare och dagispersonal tjänar så dåligt. Och varför jag hade en svans.

Jag hade nackspärr när jag vaknade. Elmer låg i fotänden och sov. Kröp ur sovsäcken. Drog på mig kängorna. Letade efter vatten. Hittade en halv tunna på baksidan av huset. Tvättade ansiktet. Såg mig speglas i vattnet. Ryggade tillbaka. En sanitär olägenhet. En påse skit. Jag skulle bli tvungen att stanna längre än jag trott.

Jag kokade upp vatten. Hittade lite tvättmedel. Kokade och tvättade mina paltor. Letade genom mannens garderober. Hans hustru hade köpt hans kläder. Det fanns en del kvar. Kalsonger. Nya, rena, fräscha kalsonger och strumpor. Hon hade smak. Salming. Frank Dandy. Resteröds. Jag kokade mer vatten. Hittade rakdon. En sax. raklödder. Jag hämtade mer vatten ur ån ett par hundra meter bort. Murket åvatten. Kokade det. Fyllde badkaret till knappt hälften. Badade. Skrubbade bort flera månader gamla lager av smuts. Hudflagor. Fötterna var värst. Rakade mig. Klippte av håret. Snagg. Ojämnt. Sen rena underkläder. Jag hittade ett par bruna dickies. En vit skjorta och en väst. Jag satte mig i vardagsrummets soffa. Framför den gigantiska, sönderslagna platta TVn.

France Gall – Poupée De Cire Poupée De Son

En halv påse chips.

Jag har fortfarande några liter diesel kvar i tanken. När som helst kommer bränslevarningslampan att tändas. Då har jag kanske tre-fyra mil kvar. Jag kommer klara det. Alltid något att se fram mot. Jag lyckades också ta mig till den gamla skolbyggnaden utanför Norsholm. En klassisk röd träbyggnad i två våningar. Nu ombyggd till bostadshus.

Givetvis hade någon redan varit där. Brutit upp dörren. Slagit sönder inredningen. Tagit det som fanns. Jag letade genom köket. Knäade vid några sönderslagna antika porslinstallrikar med påfågelmotiv. Krossat glas. Trasiga möbler. Och en doft av gammal skit och piss. Det luktade gammal alkisgubbe. Samhällets stöttepelare.

Jag letade genom skafferiet. Det fanns en del torrvaror kvar. Rågmjöl. Lite vetemjöl. Några kryddburkar och längst in hade någon glömt en halv påse grillchips. Fett. Ljuvligt fett som någon hade missat. Jag satte påsen över näsan och andades in doften av chipsen. Kände magen knyta sig och kurra. Någon minut senare var påsen tom. Jag behöll den för doftens skull.

Sovrummen fanns på övervåningen. Tre sovrum. Alla plundrade. Sönderslagna och nerkissade av någon troglodyt. Greppet om AKn hårdnade. Knogarna vitnade. Jag bet mig i underläppen samtidigt som tårarna började rinna. Arg? Ledsen? Bitter? Jag hoppades att den eller de som pissat ner sängarna och lämnat en bajskorv på golvet sedan länge var... var smittade. Smittade så jag med gott samvete kunde blåsa skallen av dom.

Det hade bott en barnfamilj i huset. Föräldrar och två barn. Av de deflorerade pojkbands- och Johnny Depp-affischerna på väggen i det ena rummet antog jag att där bott en tjej. Det andra rummet var svårare. Någon slags tonårsrum. Med nedslitna bandaffischer på några jag aldrig hört talas om. Men de såg ganska... androgyna ut. De randiga underbyxorna och strumpbyxorna avslöjade dock ytterligare en tjej.

Jag satte mig i trappen med utsikt mot dörren och delade en burk ravioli med Elmer. Det gamla kräket. Han stinker också piss. Hans vattniga trötta ögon frågar hela tiden vad vi gör här. Jag har inget bra svar. Vad gör vi här?

Jag bommade igen huset. Vände några madrasser i föräldrarnas sovrum och somnade.

Vera Lynn – We'll Meet Again

Vad blir det till middag?

När allt är borta vad får en då att anstränga sig? Vilja leva? Vänner. familj. Jobb. Fiender. Till och med ens gamla hatobjekt är borta. Jag åt min sista konservburk där på vägen norr om Bergs slussar. Med utsikt över en östgötsk leråker sörplade jag i mig Sveriges kanske sista burk rökt makrill i tomatsås. Jag minns inte längre smaken av den. Jag minns inte hur tomater smakar. Eller hur riktigt kött eller riktiga grönsaker smakar. Doften av sötsurt, ruttet kött ligger överallt. Den äter sig in i huden. Fastnar i kläder, i maten, i byggnaderna, i allt. Sverige har dött och ruttnar bort som en gammal bortglömd pensionär i trerummare på söder.

Tanken är nästan tom på Dodgen. Med lite tur kommer jag kunna ta mig till målet på de sista dieselångorna. Den har gjort bra ifrån sig Dodgen. Det är drygt en halvmil till roxenbaden. Sen en mil till Norsholm. femton kilometer på en tjälskadad grusväg. Jag kanske hinner innan det blir mörkt. Hinner jag kan jag sova inomhus i natt. Hinner jag inte blir det en natt i Dodgen. En kall natt i en kall bil i ett kallt land. Jag hinner. Hoppas jag. Kanske finns där ännu en burk rökt makrill...