Zombie Escape Plan

Att fatta beslutet att dra var inte lätt. Jag kunde inte säga något på jobbet så jag sjukskrev mig, stängde av telefonen, aktiverade den säkra flykttelefonen. Den med alla gruppmedlemmarnas och mina närmaste vänners nummer. Väskorna hade stått packade sedan den senaste materialkontrollen. Flyktbilen var tankad, jag hade kontanter så det skulle räkt till Prag och tillbaka om det hade varit nödvändigt. Allt var planerat och det var bara att exkevera planen. Jag skrev det nödvändiga brevet till myndigheterna om och när de skulle slå in dörren efter att ha fått påringning från släkten. För säkerhet skull postade jag även ett brev till mina föräldrar och några av mina närmaste vänner, så polisen skulle slippa dragga stans vattenvägar efter ett vattenlik. Jag ringde de nödvändiga företagen och sa upp elabonnemanget, telefonen och liknande, men behöll hemförsäkringen och mitt mobila bredband.



"Till den det berör.

Jag förstår att ni läser detta efter att ha brutit upp min dörr eftersom min släkt eller möjligen arbetsgivare har gjort en anmälan om en försvunnen person. Jag har gett mig av av egen fri vilja och är alltså inte försvunnen. Jag vill inte berätta vart jag har begett mig men det går ingen nöd på mig.

XXX"

När jag druckit den sista koppen kaffe sköljde jag ur min favoritkopp och packade ner den i väskan. Den tog egentligen upp onödig plats, men jag gillade den och den fick åka med. Jag vattnade blommorna en sista gång och tömde ur kylen och frysen, slängde skiten i sopnedkastet utan en tanke på källsortering och bröt strömmen. Vi skulle snart ha helt andra problem att dras med. Sedan låste jag dörren bakom mig och gick ner till parkeringen, lastade in grejerna i min lilla citybil och åkte till mitt garage. Där täckte jag av mitt några år gamla projekt, en Cheverolet C2500 Pickup. Från att ha varit ett vrak på hjul var det nu den perfekta flyktbilen. Fyrhjulsdrift, en 6,2 liters diesel V8 och tillräckligt hård för att peta en älgtjur av vägen utan att spräcka kylaren.

Jag lämnade stan bakom mig medan jag lyssnade på radion efter nyheter om nya dödsfall. Löpsedlarna skrek ut budskapet "Dödsinfluensan är här!", "200 000 Smittade, 20 000 döda". "Vaccinet Verkningslöst!" och så vidare. Jag gav mig av på förmiddagen, ut ur stan i riktning mot fortet. Jag ringde samtidigt de övriga i gruppen. De svarade men menade att det var för tidigt att dra. För tidigt att helt säkert veta. För tidigt... Jag var övertygad om att jag hade gett mig av för sent med tanke på köerna. Jag körde på vägrenen. Förbi tutande volvofarsor och hysteriska kvinnor i karriären som satt i sina små BMWs och Nissan Micror och skrek i mobilerna. Jag tror att kamouflagefärgen på bilen gav mig legitimitet att köra där ingen annan körde. Ingen försökte stoppa mig, inte ens polispatrullerna.

Två timmar senare såg jag de första bränderna. Jag höll mig borta från motorvägarnas köer och trafikkaos. Jag hade kört sträckan hundratals gånger. Inga dumma misstag nu. Ta inte "genvägen" över xxx eller yyy... Jag körde genom en mindre stad. Här hade hysterin tagit fart. Byggnader brann och folk sprang runt som halshuggna höns och skrek vilt, slog sönder busskurer och skyltfönster. Jag bara fortsatte.

Jag stannade till på några vägkrogar och köpte lite mat. Hamburgare och pommes frites. och massor av ketchup. Jag tror att min sista hamburgare som jag någonsin kommer äta var den 200 grams burgare med extra allt från Sibylla som jag åt på vägen hit. Men om det här tar slut, om vi överlever och vi ses igen så ska jag bjuda alla på Sibyllaburgare.

Det var sen natt när jag slutligen parkerade pickupen på fortets innergård. Jag gick och la mig direkt. Sov djupt och vaknade sent nästa dag.

Vad hände?

Mediernas spekulationer om vad som hände var givetvis vilda. Terrorister och mjältbrand var i skriket under den första veckan. När jag fortfarande hade möjlighet att vara uppkopplad dygnet runt och elen fortfarande fungerade hade jag tillgång till alla kanaler. Men det var bara förvirring, ryktes- och panikspridning.

Under den första veckan var det terrorister, lite oklart vilka eftersom både islamister, kristna, buddhister, hinduer och judar dog på löpande band. Israelerna försatte alla med sjukdomssymptom i karantän. De erbjöd sig att ta emot friska flyktingar från grannländerna. Få tackade ja. Sedan stängde de gränserna. Här hemma satt regeringen handlingsförlamad i fyra dar och väntade på ett riksdagsbeslut som skulle förankras i riksdagsgrupperna, debatteras och slutligen beslutas om. det tog en vecka. Tvångsvaccinering. Folk fortsatte ändå att dö, men valde att komma tillbaka. Polisen försökte hålla ordning, men vad kan 15000 illa motiverade snutar göra mot 1000000 döda varav hälften fortfarande gick på benen? Samtidigt som folk började bränna och plundra.

Under andra veckan drogs nästan all underhållning in och ersattes av samhällsinformation. Jag vet inte om du är tillräckligt gammal för att minnas telefonkatalogernas "Om kriget kommer"-sektion? Ungefär den sortens information fick folk. Leta upp ditt närmaste skyddsrum, lyssna på radio, se till att ha varma kläder och någon slags alternativ till din elspis. De flesta fyllde inte ens badkaren med vatten, eller skaffade hinkar att skita i när de satt i sina lägenheter. Jo, tjena, det gick ju så lagom bra. Nu var det även tal om att det kanske var något i livsmedlen som hade ihjäl folk. Ryktesspridningen och konspirationsteorierna legio.

På 10 dagar hade jag inte sett en käft. Några enstaka rökpelare från de större vägarna och tjock brandrök från en bosättning några mil bort, men här, ingenting. Jag hoppades att någon ur gruppen skulle ha klarat sig, men det fanns inget som tydde på det. Mailen var död, nätuppkopplingen blev allt mer sporadisk och radiosändningarna allt mer uppgivna. Hur fan kunde de låta [jag väljer att inte publicera namnet av hänsyn till radioprataren och dennes familj] sitta kvar och sprida förvirring och rädsla? Nå, det verkade som att lyssnarna gick åt ganska snabbt där ute.

Dag elva sända radion bara några timmar åt gången, P1 var den kanal som sände längst om dagarna. De började kl 08 och slutade kl 21, P2 och P4 slutade sända helt redan dag 8. P3 höll ut med den där propagandisten och skräckmonglaren men bara mellan 12 och 16. Så det var P1 som gällde.

Tv hade slutat sända sedan länge. Kanal 1 körde några timmars nöd-TV om dagarna. Samhällsinformation och tecknat för barnen.

Här och nu.

Jag vet inte hur många som lever längre.

Jag vill leva. Jag har mat, vatten, vapen, drivmedel, mediciner och underhållning. Jag hade förberett mig i åratal. Byggt, samlat, gått kurser. Bilar, elektronik, jordbruk, mureri, svetsning, överlevnad, jakt. You name it. Folk skrattade. Vilken dåre. Jag lever, de är säkert döda sedan länge. Och de döda vet bara en sak, det är bättre att leva. det kan vara därför de inte ger med sig. Utan fortsätter att komma. Fortsätter att hålla på som någon slags kloakdjur, amöbadjur som vägrar lägga sig ner och dö.

Det har gått några veckor sedan det började. Jag stack direkt när rapporterna började strömma in. Folk började dö för mycket och för snabbt. Jag stack, ringde gruppen men de tog mig inte på allvar. Nu är jag ensam här i fortet.