Bubble Bath

Jag stirrade ut genom fönstret. Fixerade personen på andra sidan. Det var mest en skugga. En stillastående, iakttagande skugga. Jag var nästan säker på att den hade sett mig. Om inget annat hade den hört Dodgen.

Vi reagerade samtidigt. Nej. Skuggan var före. Den rusade nerför trapporna från andra våningen. Jag fumlade till mig AKn, snavade på mattan och slog i backen. Upp. Ut. Ner. Sinkad av dörren. Skuggan försvann runt hörnet. Jag sprang efter. Kolven på axeln. Stannade vid hörnet. Svepte runt. Skuggan skenade. Jag skrek. Ingen respons. Jag sprang efter.

En spårvagn skymde sikten. Jag sprang efter. Skrek. Personen försvann runt nästa hörn längs spårvagnsspåret in mot centrum. Bröstet bultade. Öronen susade. Blodsmak i munnen när jag sprang längs gatan. Skuggan drog ifrån längs gatan. Jag stukade foten och haltade efter. Gick ner på knä. Höjde AKn. Siktade. Andades. Siktade. Siktade. Skakade. Tvekade. Siktade och såg skuggan försvinna bakom en lätt krök och en utbränd spårvagn.

Jag började linka tillbaka. Lastade ur Dodgen. In i huset. Ett dumt beslut. Skuggan skulle hämta fler. Pestisarna i området hade säkert hört mig. Valmöjligheter? Villaområdet i nästa kvarter. det fanns några lämpliga villor på Fältskärsgatan. Jag rullade ner Dodgen längs gatan. Lyssnade. Tystnad. Tystnad och likstank.

Jag tog mig in i villan. En gul tvåvåningshistoria. Någon hade försökt spika för fönstren på bottenvåningen. Bra. Då slapp jag oroa mig för det. Jag tog mig upp på övervåningen efter att ha låst och barrikaderat ytterdörrarna.

Alla dörrar var öppna. Utom badrumsdörren. Örat mot dörren. Tystnad. Kalla kårar längs ryggen. Jag anade vad som fanns där bakom. Vred ner handtaget. Slet upp dörren.

På golvet låg ett par använda trosor och en BH.
I badkaret låg en... En upplöst hög med kött, ben och svart hår. Badandes i... alger.

Stanken slog mot mig. Jag backade bakåt. Snavade. Ramlade. Spydde. Kött och benhögen ryckte till. Försökte ta sig ur badkaret. Vältrade sig ur. Jag kasade mig bakåt. Mot trappen.

The Donnas – Get Rid of that Girl

Mitt hem. Min borg.

Låset kärvade en aning. Dörren gled upp. Jag klev upp för halvtrappen. Vek åt höger. Fumlade med nycklarna. Vred om sjutillhållaren och därefter Assa Abloy-låset. Till min förvåning satt mitt namn fortfarande på dörren och nycklarna passade. Utifrån hade jag konstaterat att rutorna var hela. Jag höll handen på dörrhandtaget. Försökte minnas hur det luktade. Hur det såg ut. Jag vred ner handtaget och slet upp dörren. Klev snabbt in och slog igen dörren bakom mig. Och låste.

Hade jag lämnat badrumsdörren stängd? Troligen. Rakt fram mitt lilla kök. Det luktade damm. Jag klev in till vänster. In i vardagsrummet. Tomt så när som på möblerna. Sedan rakt in i sovrummet. Jag kastade mig ner på sängen. Andades in doften av mina sängkläder. Rullade runt i sängen. Andades. Försökte minnas hur det var att sova här.

Hade jag kanske inte behövt fly? Hade jag kanske kunnat spendera vintern här istället för där ute? Här hade jag säkert fått slåss mot otaliga pestisar. Och plundrare. Och bara vanliga hyggliga överlevare. Hyggliga överlevare? Vad är en hygglig överlevare? Jag? Dom andra? Dom med vapen? Dom utan? Dom som inte slår in dörrar, skjuter folk och eldar upp hus?

Kanske hade det varit bäst att stryka med. Att... Att ha gett upp. Att ha litat på myndigheternas förmåga att ordna upp situationen. Att helt blunda för det faktum att Estland skickade generatorer till Sverige efter stormen Gudrun. Att tågtrafiken de senaste decennierna helt har kollapsat när det har blivit minusgrader och snö. Och helt enkelt ha strukit med när myndigheterna ludermässigt klantade till det igen.

I köket låg brevet. Mitt avskedsbrev. Ingen hade öppnat det. Ingen hade varit här. Hade elen fungerat hade jag kunnat kolla min telefonsvarare. "Hej, jag kan kan inte svara nu. Du vet hur det fungerar."

I köket låg också några gamla facktidningar. Samma skit som alltid. "Rädda jobben", "Rädda Joppe, död eller levande.". Försök rädda det här om ni kan era jävlar.

I skafferiet hukade sig två burkar köttsoppa. En burk ärtsoppa och tre klossar krossade tomater. Ingen makrill.

Och nu? Vad skulle jag ta mig för nu? Jag satte mig i soffan i vardagsrummet. Stirrade framför mig. Tuggade på läppen. Sneglade på Elmer. Sneglade på AKn. Tittade ut genom fönstret. Tittade på personen i fönstret på andra sidan.


Sahara Hotnights – The Loneliest City Of All

Bright Lights, Big City.

I gryningen lämnade jag Kimstad bakom mig. Dracula var död och begraven i ruinerna av sitt hus. Jag kokade lite havregrynsgröt på den falnande elden. Som ett hån. Det föll ett lätt duggregn då jag körde längs med den gamla riksvägen mot norr. På min högra sida passerade Löfstad slott. En pampigt 1700-talsbyggnad som kanske innehöll någon slags liv. Jag var dock inte intresserad.

Jag höll mig till den gamla riksvägen. Motorvägen till vänster om mig och åkermark och skog till höger. Några enstaka bilar stod här och var på vägen, men hindrade mig inte från att hålla en jämn, om än låg hastighet. Motorvägen var dock helt igenkorkad av fordon. Jag gissade mig till hur det kunde stinka där ute. Troligtvis såg det likadant ut hela vägen till Stockholm i norr och Jönköping i söder. En ändlös kollon av stillastående fordon. En gigantisk mask av plåt, stål, gummi, plast och kött. En gigantisk förstoppning. Förgäves väntande på ett stolpiller.

Där, i horisonten kunde jag skymta de första byggnaderna. På höger sida ett industriområde. Klocket. På vänster sida Himmelstalund och mässhallarna. Jag körde in i den enorma förstoppningen just där motorvägspåfarten möter den gamla riksvägen. Jag kröp ner i väggrenen och av från riksvägen, upp på Moa Martinssons Gata. Vägen var i stort sett fri från bilar. Mellan mig och vägen hade jag ett industriområde. Till höger Klockaretorpets radhusområde. Nerverna på helspänn. Inga ljud. Inga rörelser. bara död tystnad. Jag vevade ner rutorna och kände stanken av död omkring mig. Kanske var det trots allt ett misstag att ta sig hit.

Jag konstaterade att både Folkborgen och SVT-byggnaderna hade brunnit. En spårvagn gapade tom vid Ebersteinska, som tydligen också eldhärjats. Kanske hade Fosterländska Förbundet slutligen eldat ner sina rivaler. Det var länge sedan jag hade varit här senast. Flera en stor del av de engelska radhusen hade brunnit, eller bränts ner. Kanske hade någon eller några lyckats stänga in pestisar där och gjort processen kort med dom.

Jag ställde mig på bromsen strax innan brandstationen. Stängde av tändningen. Lyssnade. Det välbekanta ylandet. det hesa, halvkvävda ylandet. Jag lokaliserade ljudet till fotbollsarenan Som ligger på andra sidan gatan från brandstationen. Grindarna var igenbommade. Barrikaderade. Ylandet kom från stadion. Stadion såg igenbommad ut. Också barrikaderad. Bussar mot ingångarna. Lik på parkeringsplatsen. Hundratals lik innanför stängslet. det lät som hundratals inne på stadion. Kanske tusentals.

Jag tittade på skylten utanför stadion. IFK mot GAIS. Jag fnissade. Tusentals fotbollssupportrar nu i sitt rätta element. En ylande massa med ett kollektivt intresse. Synd bara att intresset hade skiftat från boll till kött. Jag lyssnade en stund innan jag svängde in på Albrechtsvägen. Jag gled förbi vapenhandeln som var totalt utblåst. Plundrarna hade inte lämnat så mycket som en prislapp kvar. Sedan stod jag utanför huset. Ett massproducerat trevånings hyreshus från 1920-talet.

Benen skakade när jag körde in nycklarna i portlåset.

Problem med Dracula.

Jag satt yrvaken i soffan och öppnade eld mot dörröppningen. Mynningsflamman skymde sikten. Bländade. Stack i ögonen. Jag hävde mig tungt upp. Kände mig gammal. Trött. Långsam. Siktade mot dörren. Allt jag såg var mörker. Jag hade attackerat mörkret. Det fanns ingen där. Ingen hustru. Ingen fred. Ingen Staffan och inga pestisar. Jag svettades och kände hur bröstet drog ihop sig. Hur jag hade svårt att andas.

Det hade hunnit mörkna. Fredsleken hade dragit ut på tiden. Jag hade hoppats på att komma iväg tidigare. Nå mitt mål redan idag. Nu skulle jag bli sen. Igen. Två, två och en halv mil kvar. Jag vet inte vad jag kommer att hitta, men jag har en byhåla mellan mig och målet. Med lite tur kan jag proviantera där. Jag måste hur som helst röra på mig. Nu. Finns det pestisar i området kommer de hit. Garanterat.

Jag bytte om från fredslekens kläder till mina resekläder. Flanellskjorta. Haglöfs och Fjällräven. Pålitliga kläder. Rena. Eller i alla fall hyggligt rena. Kollade husets garage. Fann det tomt. Satte mig i Dodgen och backade ut. Elmer satt i passagerarsätet.

Jag nådde nästa byhåla. Kimstad. Känt för ingenting. På 1980-talet blev det känt som ännu en rasistisk svensk bondhåla som opponerade sig mot den tänkta flyktingförläggningen som skulle husera flyende rumäner, ungrare och östtyskar. Året var 1989. Några snoriga glin från den lokala högstadieskolan fick möjlighet att uttala sig i lokalnyheterna. Sverigedemokraterna skulle fått permanent ståfräs om de hade sett det. Den lokala grisbonden fick uttala sig. Insmord i lera och motorolja, klädd i grön odaloverall, gummistövlar och odalkeps poserande vid sin traktor fick han berätta "Hur det var!" och "Hur det skulle bli" om "de där" fick komma hit. Jävla bondlurk.

På 1960-talet hade stället expanderat kraftigt då ett antal statliga verk hade flyttats från Stockholm till Norrköping. De anställda fick till fördelaktiga priser köpa tomtmark och bygga hus på lagom pendelavstånd från bland annat invandrarverket och sjöfartsverket. det byggdes under en tio-års period ett hundratal nya likadana villor. Allmänningen avgränsade effektivt tjänstemannaklassen och deras något mindre fula villor från arbetarnas identiska sockerbitar. Det byggdes även några hyreslängor i tre våningar med totalt något hundratal trappuppgångar. Här bodde sedan i runda tal 2000 människor. Tillräckligt många för att kunna ha ett hyggligt framgångsrikt fotbollslag, ett elljusspår och två skolor. När det var som bäst fanns det även en grill, ett postkontor och två affärer. Självmordsfrekvensen på byn var ovanligt hög. Inte sällan i samma familj. Dracula bodde i ett hus på hörnet.

Nu gapar istället husen tomma och öde. Invånarna har dött eller flytt. Lämnat sina tillhörigheter bakom sig när de tagit sin bil och kört tills bränslet tagit slut eller någon kastat sig över dom från baksätet. Tomma skal kantar vägen. Tomma skal som borde eldas upp.

Jag försökte sparka in dörren till ett bostadshus i utkanten av hålan. Dörren öppnades utåt och det var enklare att bara slå in sidofönstret och vrida om låset från insidan. Det var hyggligt välbevarat. Inte plundrat eller vandaliserat. Jag undvek kylskåpet och frysen. Det fanns en del torrvaror. Ett och ett halvt paket havregryn. Jag tog en flaska tvål ur badrummet och hittade lite lösningsmedel, motorolja och en femliters reservdunk med bensin i garaget. Jag letade genom två hus till och samlade på mig propplösare, tomflaskor och ytterligare några kilo torrmat. Satte mig i Dodgen. Körde en kilometer eller så. En kort omväg.

Jag stod precis i kurvan. Den gamla pulkabacken till vänster om mig. Draculas hus framför mig. Ibland ryser jag bara jag tänker på huset. Det är ett helt vanligt hus. En tvåvånings sockerbit. Det första på gatan. Jag bröt mig in. Letade efter greven. Hittade honom givetvis inte. Han var bara en 9-årings fantasifoster. Förstärkt av de äldres skräckhistorier. Hällde ut bensin på golvet. Skvätte det på väggarna och i taket. Sen slog jag ut några rutor. Tände en tändsticka. Såg huset flamma upp. Jag såg Draculas hus förintas i lågorna.

Fredsleken

I mina rena kläder lutade jag mig tillbaka i soffan. AKn i knäet. Jag blundade. Jag luktade för första gången sedan oktober rent. Riktigt rent. Jag luktade sköljmedel och dyr herrparfym. Jag hade dyra kalsonger på mig. Jag började leka fredsleken.

Jag såg framför mig hur jag kom hem från jobbet. Det var som vanligt en solig eftermiddag. Bilen parkerad på uppfarten. Jag sjönk ner i min favoritfåtölj. I mitt eget hem. Som jag kunde låsa med min egen nyckel. Min hustru kom in. Satte sig gränsle över mig och masserade mina axlar och min nacke. Hon berättar att hon har tvättat och städat hela dagen.

Hemmet skiner som guld. Jag får nästan lite ont i ögonen. Men det gör inget. Jag har låst in mig i mitt hem. Där är det rent. Tyst. Varmt. Finns rinnande vatten. Hela fönsterglas. Och så klart min hustru. Som polerat och fejat hela dagen. Och lagat köttgryta. Jag lärde henne.

På hennes rygg hänger en K-pist. På fötterna har hon kängor. Utanför brinner världen. Hon ler. Mina händer är oljiga. Det har grott in så det inte går att tvätta bort. Hemma är det fred. Jag vill inte öppna ögonen. Vill inte tillbaka. Hon säger att hon vill flytta. Området är inte bra för barn. Det är för oroligt.

Jag rycks ur dagdrömmen av att någon kliver in genom dörren. Jag höjer AKn och pepprar dörröppningen.

The Misfits – Last Caress

Livsryggsäcken.

Det var länge sedan jag drömde något. Den senaste drömmen jag minns var en där jag stod i snön med en motorsåg. I natt drömde jag igen. Den här gången handlade det om barn. Förskolebarn och förskolelärare.

Jag var på väg från jobbet. Jag passerade en lekpark med barn och deras övervakare. Först tyckte jag att de lekte med en trädgårdsspridare i vårsolen. Fröknarna skrattade en bit bort och sög på sina cigg. Huden skalades av på en av ungarna när hon körde in huvudet i vattenstrålen. Det var ingen trädgårdsspridare. Det var en industriell vattenbläster. Den skalade av huden, köttet och rakade av skelettet på ungen innan den fattade vad som hänt.

Fröknarna skrattade vidare. De saknade också hud. De använde buzz words som Livsryggsäck, Självutvärdering och Interaktionspedagogik. Jag förstod varför förskolelärare och dagispersonal tjänar så dåligt. Och varför jag hade en svans.

Jag hade nackspärr när jag vaknade. Elmer låg i fotänden och sov. Kröp ur sovsäcken. Drog på mig kängorna. Letade efter vatten. Hittade en halv tunna på baksidan av huset. Tvättade ansiktet. Såg mig speglas i vattnet. Ryggade tillbaka. En sanitär olägenhet. En påse skit. Jag skulle bli tvungen att stanna längre än jag trott.

Jag kokade upp vatten. Hittade lite tvättmedel. Kokade och tvättade mina paltor. Letade genom mannens garderober. Hans hustru hade köpt hans kläder. Det fanns en del kvar. Kalsonger. Nya, rena, fräscha kalsonger och strumpor. Hon hade smak. Salming. Frank Dandy. Resteröds. Jag kokade mer vatten. Hittade rakdon. En sax. raklödder. Jag hämtade mer vatten ur ån ett par hundra meter bort. Murket åvatten. Kokade det. Fyllde badkaret till knappt hälften. Badade. Skrubbade bort flera månader gamla lager av smuts. Hudflagor. Fötterna var värst. Rakade mig. Klippte av håret. Snagg. Ojämnt. Sen rena underkläder. Jag hittade ett par bruna dickies. En vit skjorta och en väst. Jag satte mig i vardagsrummets soffa. Framför den gigantiska, sönderslagna platta TVn.

France Gall – Poupée De Cire Poupée De Son

En halv påse chips.

Jag har fortfarande några liter diesel kvar i tanken. När som helst kommer bränslevarningslampan att tändas. Då har jag kanske tre-fyra mil kvar. Jag kommer klara det. Alltid något att se fram mot. Jag lyckades också ta mig till den gamla skolbyggnaden utanför Norsholm. En klassisk röd träbyggnad i två våningar. Nu ombyggd till bostadshus.

Givetvis hade någon redan varit där. Brutit upp dörren. Slagit sönder inredningen. Tagit det som fanns. Jag letade genom köket. Knäade vid några sönderslagna antika porslinstallrikar med påfågelmotiv. Krossat glas. Trasiga möbler. Och en doft av gammal skit och piss. Det luktade gammal alkisgubbe. Samhällets stöttepelare.

Jag letade genom skafferiet. Det fanns en del torrvaror kvar. Rågmjöl. Lite vetemjöl. Några kryddburkar och längst in hade någon glömt en halv påse grillchips. Fett. Ljuvligt fett som någon hade missat. Jag satte påsen över näsan och andades in doften av chipsen. Kände magen knyta sig och kurra. Någon minut senare var påsen tom. Jag behöll den för doftens skull.

Sovrummen fanns på övervåningen. Tre sovrum. Alla plundrade. Sönderslagna och nerkissade av någon troglodyt. Greppet om AKn hårdnade. Knogarna vitnade. Jag bet mig i underläppen samtidigt som tårarna började rinna. Arg? Ledsen? Bitter? Jag hoppades att den eller de som pissat ner sängarna och lämnat en bajskorv på golvet sedan länge var... var smittade. Smittade så jag med gott samvete kunde blåsa skallen av dom.

Det hade bott en barnfamilj i huset. Föräldrar och två barn. Av de deflorerade pojkbands- och Johnny Depp-affischerna på väggen i det ena rummet antog jag att där bott en tjej. Det andra rummet var svårare. Någon slags tonårsrum. Med nedslitna bandaffischer på några jag aldrig hört talas om. Men de såg ganska... androgyna ut. De randiga underbyxorna och strumpbyxorna avslöjade dock ytterligare en tjej.

Jag satte mig i trappen med utsikt mot dörren och delade en burk ravioli med Elmer. Det gamla kräket. Han stinker också piss. Hans vattniga trötta ögon frågar hela tiden vad vi gör här. Jag har inget bra svar. Vad gör vi här?

Jag bommade igen huset. Vände några madrasser i föräldrarnas sovrum och somnade.

Vera Lynn – We'll Meet Again