Roadblock.

Vägspärren. Alla fyra körfält var blockerade. De södergående banorna var helt blockerade av fem eller sex personbilar som ställts tvärs över vägen. Den norrgående banan var också blockerad, men med ett system som tillät genomfart. Högerfältet var blockerat, några meter senare var det vänstra blockerat och jag gissar att det högra var blockerat ännu en gång vilket bara tillät en långsam genomfart med en skarp S-kurva mellan vraken.

Jag stannade Dodgen och lät motorn gå medan jag tittade ut genom fönstren efter rörelser. Jag skymtade någon eller några. Men avståndet var för stort för att kunna avgöra hur många de var och kikaren hjälpte inte heller.

Innan jag visste ordet av hade någon startat en bil och kom plöjande från bakom vägspärrsbilarna med helljusen påslagna. De var nog inte ute efter att bjuda på kaffe så jag la i backen, skumpade över till den södergående körbanan och vände tvärt.

Och där var vi, vägdesperadon i vansinnesfärd längs den frusna ödemarksvägen.

Spaning

Jag har återhämtat mig hyggligt men påminner fortfarande mer om en Biafraunge än om en riktig människa. Jag har varit på spaning. Jag valde att ta en tur med Dodgen trots att den ger en del ljud ifrån sig, men det är bättre att ge ljud ifrån sig och kunna smita snabbt om jag blir upptäckt än att inte orka springa under samma förutsättningar.

Jag lastade passagerarsätet med ett daypack. Mat, vatten, en värmerock, pistolen och jaktgeväret.

Tidigare har jag mest spanat söderut men tog mig denna gång norrut. Det var inga problem att ta sig ut på motorvägen. Ju längre norrut jag kom desto fler persedlar låg det på vägbanan. Förutom en del bilar som stod övergivna läg det mängder av kläder, filtar, resväskor och annat en gång i tiden nyttigt både i dikena och på körbanan. Ute på fälten kunde jag mellan åt se vad jag gissar har varit gamla övernattningsplatser. Små koncentrerade ytor belamrade med skräp, sovsäckar - en del med ägaren kvar i. Fastfrusna i leråkern. Ihjälfrusna när det var som kallast. Vissa hade inte ens haft en sovsäck.

Det fanns också spår av laglöshet och plundring. En nerbränd bensinmack, sönderslagna bilar och döda kroppar. Omkullsparkade barnvagnar.

Jag rullade norröver under någon timme. Jag körde kanske tre mil eller så. Passerade några ortsskyltar och avtagsvägar. Slutligen kom jag till det jag fruktat under en längre tid. En vägspärr. Bemannad...

Sjuk och vek.

Jag har legat sjuk. Igen. Jag tror jag hade lunginflammation. Feber, kraftig hosta som inte ville ge med sig och fruktansvärda svettningar. Jag har åter igen ätit antibiotika. Jag har tre dagar kvar av kuren. Elmer har fortsatt att prata. I alla fall tror jag att han gjort det. Och jag har hört kraftiga motorljud ute längs motorvägen.

I söndags hostade jag blod. Dock inte ur lungorna utan på grund av att jag hostat sönder halsen. känslan var på det hela taget som att någon först eldat sönder slemhinnorna för att sedan riva med en rasp längs det blottlagda köttet. Ett tag var jag övertygad om att jag skulle dö. Nu hostar jag inte längre.

Dessutom svullnade mina händer upp i början av veckan. Ett tag funderade jag på om det var urinsyror i blodet. Nu har dock svullnaden lagt sig.

Jag ser ut som jag legat i graven. Blek, hålögd och mager. Jag har beslutat att gå upp till 3000 kalorier om dagen under den kommande veckan. Om jag år i stånd ska jag också ut på en spaningspatrull imorgon.

Röster.

Idag hörde jag röster. Jag satt i det stora rummet och rattade på radion igen för att försöka få in den ryska kanalen igen. Givetvis utan resultat när jag hörde det. Först trodde jag att jag inbillade mig. jag har börjat höra både det ena och det andra men är medveten om att stegen på övervåningen, ljudet i köket och motorljuden inte är riktiga. Jag bara inbillar mig att det är ljud för att jag inte vill vara ensam. Så vitt jag vet är jag kanske den sista människan i det här landet.

Nå, jag satt där och vred på rattarna när jag hörde det. "Du!" först var det bara ett tilltal. Jag trodde jag inbillade mig igen så jag ignorerade ljudet. Sen igen "Du, jag pratar med dig!" Jag stelnade till och gåshuden reste sig. Nu var jag övertygad om att jag hörde någon som pratade. det gick inte att ta miste. Jag tittade runt i rummet. "Du vet att du inte kommer klara dig va?" Jag greppade pistolen och scannade av rummet efter den som sa det. det fanns ingen där. Jag tittade på radion. det var inte den. Ljudet kom mer nerifrån. Jag tittade runt igen. I bakgrunden sprakade radion. På golvet satt Elmer. Han glodde på mig med sina sjuka gula hundögon. Som ett skal med något annat än gamla trötta Elmer där innanför.

Jag siktade på honom. "Det var du eller hur?" frågade jag den trötta gamla taxen. Han svarade inte. Men jag såg i hans ögon att han förstod vad jag sa. Han fortsatte att stirra. "Håll käften! Jag lyssnar inte på dig!" Jag petade ut Elmer ur rummet och stängde dörren.

Nu hör jag hundar som pratar...

Entertain me.

Jag önskar att det fanns några TV-sändningar. Jag skulle vara nöjd med så lite som någon Tjeckoslovakisk dockteater eller den ryska filmatiseringen av Karlsson på taket (som efter vad jag förstått va hejdlöst populär i Sovjet och Ryssland.). Det skulle inte ens behöva vara textat. Antingen det eller något program om utvecklingsstörda neurosedynbarn som gick på TV på 70- och 80-talet. Sådana där program som var till för att vi barn skulle lära oss att uppskatta uppväxten i det socialdemokratiska Sverige. Landet där ingen svalt men ingen heller kunde bli rik genom att arbeta. Blev man rik på arbete så var det något lurt. Däremot var det helt ok, nej, rentav föredömligt att vinna miljonbelopp i Bingolotto eller på V65 eller vad man nu spelade på. Men nu kan de sitta där med sina miljoner och se vad det hjälper.

Radion är död. Allt som hörs är ett brus och knaster. det är nästan så att jag skulle kunna tänka mig att lyssna på kommersiell radio bara för att höra någon annans röst. En helt vanlig människoröst som lider av mundiarré och låter folk ringa redaktionen för att uttala sig om huruvida gravida kvinnor är vackra eller ej. Själv tycker jag att de flesta såg ut som träsktroll i sitt gravida tillstånd. Det var som att graviditeten och mammaskapet var en ovillkorlig kroppslig kapitulation. Se bara på de före och efterbilder som folk skickade till Aftonbladet för att visa vad graviditeten gjorde med kroppen.

Men jag vill se på TV. Jag vill se rörliga bilder. Jag skulle rent av kunna se på något program med Staffan Westerberg. Eller något program om och med tjockisar med förståndshandikapp som släpps loss på en gräsklipparoutlet. Eller någon slags knulltv där de låser in 20 Beyoncebrudar från hooden tillsammans med lika många tatuerade gymapor och så obegränsad tillgång till sprit och Mary Jane på det. Det bästa vore förstås att ge Jonas Thente ett eget TV-program och fria tyglar.

TV, denna drog. Jag gillade TV. Jag gillade Razzel och Nöjesmassakern när jag var liten. Jag följde slaviskt Beverly Hills och var skräckslaget övertygad om att någon jävel i förtid skulle avslöja vem som mördade Laura Palmer. Särskilt när T-shirtsen med texten "I Know who killed Laura Palmer" dök upp. Bläckfisken var också bra. Och ett med naturen. Det var kanske mitt bästa program. Sen fick vi satellitkanaler. Bland annat några brittiska barnkanaler med tecknat och en helt ny värld öppnade sig. He-man, Thundercats, Transformers och plötsligt framstod Staffan Westerberg och de östeuropeiska dockteatrarna och glasanimationerna som... ja, precis, fattiga öststatsprogram. Hur kan tjeckiska folksagor målat på glas mäta sig med Thundercats?

Sedan dök dockusåpor och mobbningstv upp. Och jag gissar att det var där det tog slut. Vi hade nått den västerländska civilisationens höjdpunkt. Vår tidvattenvåg började dra sig tillbaka just i det ögonblick som någons äckliga lilla kuk penetrerade Linda Trosing i det gröna ljusförstärkarskenet i en dokusåpa 2003. Civilisationen tog slut i samma sekund som man kunde bli känd pga av att man knullat i direktsänd underhållningstv. Var det dit vår jakt på frihet och berömmelse hade lett oss? Nu, sex, sju år senare förstår jag att det tidiga 2000-talet var en speciell tid att uppleva. Berömmelse var det enda som betydde något. det spelade ingen större roll varför folk kände igen dig. Bara du var berömd, eller känd, eller i alla fall igenkänd. Dokusåporna var det perfekta verktyget för berömmelsekåta ungdomar utan några som helst användbara färdigheter. Allt de behövde göra för att komma med vara att ha någon spelad eller verklig extrem åsikt eller ett extremt utseende, eller bara ett konstigt namn. Och det enklaste sättet att bli ihågkommen och igenkänd var genom att ligga med någon. Och var man för ung för TV kunde man skaffa en blogg och göra sig synlig. En modeblogg.

Vad gör de nu? vad gör Linda Trosing? Och Pissie? Lever de eller har de dukat under? Jag hoppas för deras egen skull på det senare, för deras egen skull. Om de lever vad gör de då? Trosings mig veterligen enda färdighet var ju att synas så hon kanske används som bete. Pissie och hennes kompisar kanske ger modetips åt liken, eller sådana som jag. Eller så hoppas de på att någon eller några förbarmar sig över dem. Will fuck for food?

Sex Drive

Jag försökte ägna mig en stund åt självstimuli. Jag har ju en uppsjö med lämplig litteratur men det ville sig inte. Jag kunde inte få upp den.

När jag sluter ögonen och greppar staken ser jag bara Gustavs avkapade huvud som med öppen mun sträcker sig efter kuken.

Mitt eget kön äcklar mig.

Elmer.

Efter att jag tvingats döda våldtäktsmannen David och förpassa Gustav till andra sidan - igen var jag glad för att Elmer dök upp. Trots att han luktade illa, åt min mat och gick omkring och fes äckliga hundfisar. Nu har Elmer börjat stirra.

Han sitter på golvet några meter från mig och stirrar med sina gula hundögon. När jag var mindre hade familjen hund. En Irländsk setter med stora bruna ögon. han kunde också stirra, men han stirrade på ett helt annat sätt. han stirrade med mjuka, bedjande ögon.

Elmer stirrar med sina bleka gula hundögon som att det finns någon annan där bakom. Som att Elmer egentligen bara är ett skal som huserar någonting helt annat. Idag har han suttit still och stirrat sen jag vaknade. Han började så snart jag hade klivit upp. Han satte sig vid köksdörren och klistrade fast sina bleka ögon på mig när jag drack mitt kaffe och försökte ratta fram någonting på radion. Sen gick jag ut i stora rummet och han följde efter och satte sig i dörröppningen och stirrade.

Samma sak igår och förrgår. Först tänkte jag inte på det utan tolkade det som att han var nödig och behövde gå ut och göra sina hundbesvär - bajsa lite, skvätta lite revir och äta lite bajs. Men icke. Han har slutat gny, slutat vanka av och an. Han bara sitter där som någon sorts vålnad och hundglor.

Hade Elmer varit en större hund hade jag nog blivit rädd, nu blir jag mest nervös men en gammal strävhårig tax med dåliga tänder och sämre andedräkt är ju ingen Kujo direkt.