Mardrömmar.

Den gångna veckan har varit... fruktansvärd.

Det tog mig nästan 8 timmar att åka tillbaka från bilkraschen. Jag stannade inte för att leta genom bilen eller kolla om någon av de som satt i av en händelse överlevde. Levde då de i den tillknycklade bilen lever de inte nu längre eftersom nattkylan gick ner under 15 minus.

Jag åkte hem långsamt, dels för att spara diesel och dels för att jag höll utkik efter rökpelare som kunde avslöja något liv. Dessutom var motorvägen igenkorkad av olika fordon som gjorde det i det närmaste omöjligt att köra snabbare än 15 kilometer i timmen.

När jag väl kom hem till fortet igen låste jag portarna bakom mig och såg till att ge hunden mat, sedan åt jag lite själv och somnade snart där efter.

Mardrömmar. Jag har konstanta mardrömmar. De handlar omväxlande om mig och omväxlande om andra. Sådana som jag en gång kände men som troligen är döda nu. Under natten drömde jag att jag stod ute på gårdsplanen. Ett tiotal nakna människor låg döda eller döende på marken. Jag kände igen deras ansikten men kunde inte placera dem. De döda slängde jag upp på ett bord av rostfritt sedan höjde jag motorsågen och styckade kropparna, bara för att sedan kaste ner dem i en flismaskin och mata en förbränningsugn med fliset...

Jag vankade kallsvettig och tänkte på Gustav och pestisarna. Jag vet inte hur länge till jag orkar. Är det bara jag kvar som inte plundrar, mördar och våldtar? Och lämnar lik efter mig på vägarna.

Kraschen

Deras trasiga kylare omöjliggjorde några högre hastigheter utan risk för att motorn skulle koka och göra bilen obrukbar. Jag kom snart ikapp bilen på på motorvägspåfarten. De höll kanske 50 km/h, jag körde dubbelt så fort. Här var motorvägen separerad av stora betongblock. Jag siktade in mig mot deras vänster bak och tryckte till på gaspedalen.

Fordonen skakade till och jag plattade till dom ordentligt. Föraren tappade kontrollen över bilen, träffade betongsuggorna, snurrade runt två varv innan de gled av vägen. Jag fortsatte föbi och svängde snabbt runt. Jag såg inte vad som hände men de verkade ha slagit runt. Jag lät min motor gå och hoppade ur Dodgen.

Nedanför väggrenen låg polisbilen på taket. Motorn hade slocknat och allt var tyst. Jag närmade mig bakifrån med pistolen dragen. Ingen rörde sig i bilen. Jag såg två kroppar. Båda orörliga. Ingen av dem hade polisuniformer. Tack och lov.

Jag gick tillbaka upp till Dodgen. Jag vågade inte leta genom fordonet där nere. Och vem vet, kanske hade de som var kvar vid vägspärren börjat leta efter sina amigos. Jag var tvungen att fortsätta.

Hur många är jag uppe i nu? Två, tre, fyra... fem.. kanske sex fiender. Jag kan inte påstå att jag är ledsen för någon annan än Gustav. Han förtjänade bättre.

Biljakt

Jag svängde som sagt runt min Dodge och hoppades på att komma iväg innan marodörerna hann ikapp mig. Här och var hade folk lämnat sina bilar mitt på vägen, och det låg skräp lite var stans.

Jag körde så snabbt jag vågade. Kvart i tre-grepp om ratten, sätet framskjutet så jag satt i någon slags gubbställning med armarna i 90 graders vinkel och med ena ögat fäst i backspegeln. Förföljarnas heljus bländade mig titt som tätt trots att det fortfarande var hyggligt ljust ute.

Som snabbast körde jag i 90 Km/h. det kändes betydligt långsammare men det var så fort jag kunde köra utan att riskera att köra in i ett stillastående fordon eller någons övergivna resväska.

Plötsligt slog den förföljande bilen på blåljusen på taket. Helvete! Var jag förföljd av poliser eller av några som poserade som poliser? Det kändes som att tiden för att stanna och ha ett vänligt samtal hade överskridits ungefär samtidigt som jag la i backen på Dodgen. Det enda jag kunde skatta mig lycklig över var att de rattade en vanlig svensk framhjulsdriven bil med en tjänstevikt på knappt 1600 kilo. Själv hade jag minst 500 kilo mer att lägga bakom en eventuell prejning.

Polisvolvon tog givetvis snabbt in på mig och jag anade att det satt två, kanske tre personer i bilen. Jag drog pistolen ur hölstret och la den i knät medan jag höll blicken på vägen framför mig. Två kilometer till en avfart där jag med lite tur kunde finta bort dom. De la sig i häcken på mig. Mindre än två meter bakom. Jag ställde mig på bromsen.

Polisbilen small in med fronten i dragkroken och jag slet med mig en stor del av frontkjolen och kylargrillen. Med lite tur skadade jag kylaren. En stor fördel med Dodgen är att den är fyrhjulsdriven. Många amerikanska pick ups från 80-talet var bakhjulsdrivna och framtunga. Dvs omöjliga att köra i halt väglag och med en tendens att börja sladda i kurvor. Nu ligger jag klistrad längs vägen.

Jag drog ifrån och nådde avfarten, svängde av och svängde direkt till höger efter avfarten. Förföljarna hade lagt mer avstånd nu men följde efter. Jag saktade in, rullade ner sidorutan och kom upp på ett krön. Kanske en halvkilometer före poliserna. Jag ställde bilen på tvären. Hoppade ut med jaktgeväret och tog sikte ner mot dem. De stannade, började vända om. Jag satte efter, kom snart i kapp och de försökte ta sig upp på motorvägen igen. Jag noterade att det hade bildats en rejäl vattenpöl under deras bil. Kylaren var trasig.

Jag hade dom!

Roadblock.

Vägspärren. Alla fyra körfält var blockerade. De södergående banorna var helt blockerade av fem eller sex personbilar som ställts tvärs över vägen. Den norrgående banan var också blockerad, men med ett system som tillät genomfart. Högerfältet var blockerat, några meter senare var det vänstra blockerat och jag gissar att det högra var blockerat ännu en gång vilket bara tillät en långsam genomfart med en skarp S-kurva mellan vraken.

Jag stannade Dodgen och lät motorn gå medan jag tittade ut genom fönstren efter rörelser. Jag skymtade någon eller några. Men avståndet var för stort för att kunna avgöra hur många de var och kikaren hjälpte inte heller.

Innan jag visste ordet av hade någon startat en bil och kom plöjande från bakom vägspärrsbilarna med helljusen påslagna. De var nog inte ute efter att bjuda på kaffe så jag la i backen, skumpade över till den södergående körbanan och vände tvärt.

Och där var vi, vägdesperadon i vansinnesfärd längs den frusna ödemarksvägen.

Spaning

Jag har återhämtat mig hyggligt men påminner fortfarande mer om en Biafraunge än om en riktig människa. Jag har varit på spaning. Jag valde att ta en tur med Dodgen trots att den ger en del ljud ifrån sig, men det är bättre att ge ljud ifrån sig och kunna smita snabbt om jag blir upptäckt än att inte orka springa under samma förutsättningar.

Jag lastade passagerarsätet med ett daypack. Mat, vatten, en värmerock, pistolen och jaktgeväret.

Tidigare har jag mest spanat söderut men tog mig denna gång norrut. Det var inga problem att ta sig ut på motorvägen. Ju längre norrut jag kom desto fler persedlar låg det på vägbanan. Förutom en del bilar som stod övergivna läg det mängder av kläder, filtar, resväskor och annat en gång i tiden nyttigt både i dikena och på körbanan. Ute på fälten kunde jag mellan åt se vad jag gissar har varit gamla övernattningsplatser. Små koncentrerade ytor belamrade med skräp, sovsäckar - en del med ägaren kvar i. Fastfrusna i leråkern. Ihjälfrusna när det var som kallast. Vissa hade inte ens haft en sovsäck.

Det fanns också spår av laglöshet och plundring. En nerbränd bensinmack, sönderslagna bilar och döda kroppar. Omkullsparkade barnvagnar.

Jag rullade norröver under någon timme. Jag körde kanske tre mil eller så. Passerade några ortsskyltar och avtagsvägar. Slutligen kom jag till det jag fruktat under en längre tid. En vägspärr. Bemannad...

Sjuk och vek.

Jag har legat sjuk. Igen. Jag tror jag hade lunginflammation. Feber, kraftig hosta som inte ville ge med sig och fruktansvärda svettningar. Jag har åter igen ätit antibiotika. Jag har tre dagar kvar av kuren. Elmer har fortsatt att prata. I alla fall tror jag att han gjort det. Och jag har hört kraftiga motorljud ute längs motorvägen.

I söndags hostade jag blod. Dock inte ur lungorna utan på grund av att jag hostat sönder halsen. känslan var på det hela taget som att någon först eldat sönder slemhinnorna för att sedan riva med en rasp längs det blottlagda köttet. Ett tag var jag övertygad om att jag skulle dö. Nu hostar jag inte längre.

Dessutom svullnade mina händer upp i början av veckan. Ett tag funderade jag på om det var urinsyror i blodet. Nu har dock svullnaden lagt sig.

Jag ser ut som jag legat i graven. Blek, hålögd och mager. Jag har beslutat att gå upp till 3000 kalorier om dagen under den kommande veckan. Om jag år i stånd ska jag också ut på en spaningspatrull imorgon.

Röster.

Idag hörde jag röster. Jag satt i det stora rummet och rattade på radion igen för att försöka få in den ryska kanalen igen. Givetvis utan resultat när jag hörde det. Först trodde jag att jag inbillade mig. jag har börjat höra både det ena och det andra men är medveten om att stegen på övervåningen, ljudet i köket och motorljuden inte är riktiga. Jag bara inbillar mig att det är ljud för att jag inte vill vara ensam. Så vitt jag vet är jag kanske den sista människan i det här landet.

Nå, jag satt där och vred på rattarna när jag hörde det. "Du!" först var det bara ett tilltal. Jag trodde jag inbillade mig igen så jag ignorerade ljudet. Sen igen "Du, jag pratar med dig!" Jag stelnade till och gåshuden reste sig. Nu var jag övertygad om att jag hörde någon som pratade. det gick inte att ta miste. Jag tittade runt i rummet. "Du vet att du inte kommer klara dig va?" Jag greppade pistolen och scannade av rummet efter den som sa det. det fanns ingen där. Jag tittade på radion. det var inte den. Ljudet kom mer nerifrån. Jag tittade runt igen. I bakgrunden sprakade radion. På golvet satt Elmer. Han glodde på mig med sina sjuka gula hundögon. Som ett skal med något annat än gamla trötta Elmer där innanför.

Jag siktade på honom. "Det var du eller hur?" frågade jag den trötta gamla taxen. Han svarade inte. Men jag såg i hans ögon att han förstod vad jag sa. Han fortsatte att stirra. "Håll käften! Jag lyssnar inte på dig!" Jag petade ut Elmer ur rummet och stängde dörren.

Nu hör jag hundar som pratar...