En ny gryning.

Allt eftersom dagarna blev varmare snabbades förruttnelseprocessen på i pestisarnas döda kött. De blev allt färre och långsammare. De höll helt enkelt inte ihop längre. Naturens krafter gjorde slut på dom i en snabbare takt än de kunde föröka sig. Vädrets makter och bristen på värdar besegrade slutligen smittan.

Vi hade lämnat strykjärnet och händelserna där bakom oss. Lägenheterna i vattentornet någon kilometer bort blev vårt nya hem. Jag satt i en fåtölj som jag släpat upp på taket. Jag väntade på att solen skulle gå upp. Väntade på hur de första strålarna skulle skjuta upp över horisonten och färga himlen brandgul. Jag längtade efter ljuset. Jag vaknade alltid före gryningen. Kallsvettig efter nattens mardrömmar.

Jag försökte lämna höstens och vinterns händelser bakom mig. Försökte glömma bonden Larsson, Gustav och de andra. Men de fanns alltid där. Gömda i något veck i hjärnbarken, väntande på att krypa fram på nätterna. De påminner mig dagligen om av att världen hade gått under och dött. Gud tryckte på knappen i ett fåfängt försök att en gång för alla utrota mänskligheten.

Nytvättad och med rena kläder väntade jag in gryningen. Min lägenhet i tornet är ren och välstädad. Fönstren är hela. Jag känner Marias händer på axlarna samtidigt som solens första strålar bryter över horisonten. Där ute råder fred. Jag lever. Och jag är inte rädd.

The Ink Spots – Maybe

Le Dernier Combat.

De vällde in från båda håll. De fanns i vattnet. De ylade. Skrek. Grät. När vi bedömde att det fanns tillräckligt många på gården lät vi våra brandbomber falla. Bensin och lösningsmedel uppblandat med tvålflingor singlade ner mot den hasande massan. De stacks i brand. Marken under dem fattade eld. Bensinen brann först. Den antände dieseloljan något senare. Värmen slog upp mot mig.

Pestisarna skrek. Ett öronskärande ångestskrik. Som om det sista av deras mänsklighet förintades i de renande lågorna. Fler och fler vällde in över strömmen. Elden hade stoppat en bråkdel av dom. Värmen från det brinnande naftahavet fick syret i oxygenflaskorna att expandera och slutligen explodera.

Den första explosionen rensade gården från odöda. Samtidigt släckte den elden. En ny brandbomb satte fyr på den. Fler hasande fotbollssupportrar vällde in tillsammans med småbarnsfamiljer och pensionärer. En ny explosion och fler blev liggande. Dock inte tillräckligt många för att göra någon större skillnad. De fortsatte komma över. De slet i dörrarna. Pressade sig in genom den barrikaderade huvudingången. Nerifrån kunde jag höra skottlossning. Gubben och en av tjejerna befann sig i ett av trapphusen och gav allt de hade. Förskoleläraren fick ta hand om barnen. Han fick sitta längst upp, längst in vid brandstegen om han skulle behöva fly.

En acetylenflaska exploderade. Tryckvågen slog in rutorna på fasaden. Glassplitter fastnade i ansiktet på mig och slog genom vänsterhanden. jag skrek som en stucken gris. Två av de andra hade också träffats. Jag satte mig ner på golvet och började linda handen. Jag kunde knappt röra fingrarna. Nerifrån fortsatte eldgivningen. Trapphuset var barrikaderat men skulle bara hålla pestisarna under en begränsad till. Tids nog skulle de forcera den ena barrikaden efter den andra och vara uppe på vår våning. Det enda vi kunde göra vara att skjuta upp det oundvikliga.

Jag fick ut glaset ur handen och ansiktet. Tittade ut. Massan såg ut att tunnas ut. Gården var inte fullt lika full längre. Jag tog mig neråt i byggnaden. Hittade gubben och Maria. De sköt vilt mot den anstormande massan. De rörde sig inte snabbt. Däremot målmedvetet. De visste att de skulle vinna. Deras primitiva sluga pesthjärnor visste att de hade oddsen på sin sida. De var som ryssar. Våg efter våg av kanonmat skickades fram för att dö. För att nöta ut motståndarnas vilja att slåss.

Det blev en fråga om uthållighet. Vi bekämpade fienden från två håll. Dels uppifrån. Vi kastade möbler, maskiner, brandbomber och museiföremål på dom. De rusade så fort de kunde in i vår barrikad av spett och utskjutande armeringsjärn. Där tog det stopp. Yxor, hackor, spadar och järnrör gjorde processen kort med dom. Inledningsvis hade alla utom gubben tvekat. Efter ett par timmar hade alla trubbats av. De slogs för sina liv. Alla utom förskoleläraren. En hippie med manchesterbyxor och sammetskavaj. Vi slogs för hans liv. Slogs för att han skulle få.. Jag vete fan. Vi sket i honom. Vi hade fullt upp. Pressades upp. En våning efter en annan. Trapphusen och korridorerna ekade av eldgivning. Gubbens hagelgevär. Marias k-pist. Min AK. Vi försökte undvika handgemäng. Robert slets ner av en grupp pestisar då han snubblade i trappen. Vi kunde inte rädda honom. Anders träffades av explosionssplitter och dog omedelbart.

Långsamt, långsamt började strömmen av dött kött tunnas ut. De sista vågorna stoppades på femte våningen. Det fanns enstaka eftersläntrare. Gubben och Maria skötte den saken. Jag letade efter förskoleläraren men hittade honom inte. Fönstret till brandstegen var öppen. jag tittade ut. Han låg där nere. Benen brutna. Pestisar kravlande mot honom. Ungarna låg under honom och skrek. Jag gjorde slut på min kvarvarande ammunition utan att lyckas stoppa alla. Slängde mig ut på stegen. Gled ner så snabbt jag kunde. Inte snabbt nog. De fick hippieläraren. Jag gjorde slut på dom. Lyfte upp ungarna till stegen. Fick dom att klättra. Vi kom upp.

Gubben klädde av ungarna. Vi andra klädde också av oss. Alla såg bitmärkena. Alla avvaktade. Vi visste vad som skulle göras. Ingen ville. Ingen var frivillig. Ingen ville mörda barn. Gubben tog dom. Han förde ut dom. Han kom aldrig tillbaka.

Vi var fyra kvar nu. Jag, Maria, en äldre kvinna, Nina, och en kille på 14-15. Nere på gården gjorde vi en skadebedömning. Medan vi rotade runt och dödade de sista pestisarna rullade en välbekant terrängjeep ner för backen mot den nu raserade fällbryggan och körde in i räcket. Jag plockade upp min sista patron till AKn. Tryckte ner den i ett magasin. Tryckte in den i AKn. Gjorde mantelrörelsen. Varelsen i den ylade och skrek. Oförmögen att ta sig ut. Hjärnans synapser tillät inte Staffan att öppna en dörr längre. Han slog ut rutan på Galten. Vi tittade igenkännande på varandra. Jag blåste skallen av honom.

Sabaton – Primo Victoria

I huvudet på Sun Tsu.

Vi förberedde oss på den sista striden.

Vi var övertygade om att det här var slutstationen. Det var för sent att lämna tillbaka biljetterna och kräva pengarna tillbaka. Månader av ansträngningar och det var här jag slutligen skulle bli uppäten av några tusen fotbollssupportrar.

Jag hittade ett antal gasflaskor och en gassvets. Acetylen och oxygenflaskor. Vi kunde försegla dörrarna till museet. Och svälta ihjäl. Vi kunde. Vi kunde försegla den översta våningen. Släppa in pestisarna i byggnaden. Och försegla ytterdörrarna. Fem våningar industrilokal rymmer många lik. Och sedan bränna ner skiten.

Vi började sätta planen i verket. Barnen grät. De slet av sig hörselkåporna. Lyssnade på ylandet från odjuren. Jag hade fyra magasin kvar till AKn, sen var det slut. Jag stoppade en kula i byxfickan. Som en sista åtgärd. Eftersom jag var ny var jag även den som var mest umbärlig. Kanonföda. En bonde på schackbrädet. Jag skulle alltså fälla fällbryggan. Springa upp till våning fem. Försegla den sista dörren. Vänta på att pestisarna tog sig in i byggnaden, ta mig ner för en brandstege på utsidan. Starta ett acetylensönderfall i en av reservflaskorna. Svetsa igen den sista öppna porten. Se till att de andra kom ner och vänta tills skiten exploderade.

Värre skit hade jag aldrig hört. Och planen fungerade inte. Jag vägrade utsätta mig för sån skit. Möjligen kunde jag tänka mig att göra det när grisar fick vingar. Gubben förstod. De andra blev hysteriska. Jag försökte förklara att det inte fanns några garantier för att det skulle fungera. Vi skulle kanske bara försöka fly istället. Eller spränga dom på gården. Inte släppa in dom i huset. Hålla fortet intakt. Låta dom stånga sig blodiga mot museets stenväggar.

Då hade vi fortfarande en mikroskopisk möjlighet att överleva. Istället för att låta oss brinna inne David Koresh style. Gubben och grabbarna tyckte att det lät marginellt bättre och säkrare. Barnen grät. Kvinnorna bet ihop. Packade grejer. Laddade sina vapen. Stoppade patroner i fickorna.

Vi placerade ut gas och oxygenflaskor på gården. Hällde ut all bensin och diesel vi kunde hitta. den rann ner mot studenternas hus. Tillräckligt mycket blev kvar för att ordna en rejäl valborgsmässobrasa. Slutligen svetsade vi igen alla dörrar. Barrikaderade glasdörrarna till museets huvudingång och väntade.

Pestisarna vadade i motala ström. De främsta leden klarade inte av att hålla tillbaka trycket. de pressades ner i vattnet. Hundratals av dom bildade en bro av stinkande kött över till vår ö. Över till vår fästning. De döda vadade åt fel håll över vårt Styx. Det fanns ingen reservplan. Deras ylande lamslog våra hjärnor. Två av killarna blev hysteriska. En av kvinnorna örfilade upp dom. En flodvåg av stinkande kadaver vällde in över ön.

Inget skulle stoppa dom.

Av med brallorna.

En okänd människa beordrade mig att klä av mig. Jag önskade att jag hade hört fel. Eller att jag varit 18 år gammal, oskuld och kåt. Eller att personen inte var en skäggig 50-åring med ett dubbelpipigt hagelgevär. Jag övervägde mina val. AKn låg en meter bort. Jag låg på rygg. Två meter ifrån mig stod en skäggig gubbe med ett vapen.

Jag satte mig långsamt upp. Såg mig omkring. Fler personer längre bort. Kanske tio allt som allt. Flera beväpnade. Sittande krängde jag av mig ryggsäcken. Sedan jackan och flanellskjortan. Jag tittade på gubben med bössan. Han var inte nöjd. Jag knöt upp kängorna och fick slutligen av mig allt utom kalsongerna. Han pekade på dom också. Jag rullade uppgivet ögonen i sina hålor. och drog av mig kalsongerna också. Ett par Gul-blå Frank Dandy med en apa på röven. Jag hade tagit dom i det gamla skolhuset utanför Norsholm. Och nu skulle jag bli av med dom. Skulle jag dö nu?. Som ett dumt djur. Jag började skaka igen. det verkade orimligt. Först rädda mig. Sen skjuta mig. Nej. Gubben motade ut mig så jag stod i vårsolen.

Han cirklade runt mig. Sen ett kort "Klä på dig." Jag kunde inte låta bli att tänka "Gubbjävel". Jag drog på mig paltorna igen. de var förvånansvärt hela. Jackan hade några revor. Skjortan hade klarat sig. Elmer hade klarat sig. Jag plockade åt mig AKn. Gruppen stod och tittade. Avvaktade. Bollen var min.

Jag tog ett par tre steg framåt. Tackade. Tittade bakåt. Röken från Dodgen steg mot skyn. Jag såg den inte för fällbryggan. Jag tittade på människorna. Magra. Smutsiga. Rädda. Fem män. Tre kvinnor och två barn. Två familjer? Den skäggiga vinkade. Jag följde efter. In i Strykjärnet. Arbetets museum. Norrköpings kanske främsta landmärke.

Han gick före. Upp till översta våningen. Där hade de tagit delar av museets inredning till möblemang. Urgamla arbetarmöbler fick tjäna som vardagsmöblemang. De flesta av dörrarna var barrikaderade. Det fanns två trapphus som användes. Resten var igenbommat. Vi satte oss ner. Det fanns ingen snäll polis. Ingen ond heller. Han undrade vem jag var. Jag berättade nästan allt. Inget om Gustav eller bonden Larsson. Jag friserade ganska fritt när det väl kom till kritan. Kände mig som en förbrytare.

De överlevande var mycket riktigt två familjer. Eller resterna av två familjer och någon eftersläntrare. Gubben gjorde det klart för mig att jag kunde stanna några dagar. Men sen var jag tvungen att dra.

Jag kikade ut genom fönstren och undrade hur han hade tänkt att jag skulle ge mig iväg. Pestisarna myllrade runt båda broarna. Hundratals. Kanske tusen stycken. Jag påpekade det. Han blev blek.

En bro för mycket.

Jag reflekterade snabbt kring bron. Fyra, kanske fem meter bakom mig hade bron saboterats. Ett stort sjok av bron var borta. Ersatt av en fällbrygga och en bilbarrikad. För långt för att hoppa över. Kunde inte ta mig ut på ön. Vattnet var en sista utväg. Svart. Iskallt. Livsfarligt.

Jag lät AKn tala. Öronen började ringa. Sikten skymdes av mynningsflamman. Jag hade slutat vara rädd. Huvuden exploderade. Kroppar föll. Fler kom närmre.


Tomma magasin byttes mot nya. Elmer skällde. Pipan gick varm. Den första molotoven flög genom luften. Slog i marken. Dränkte en handfull pestisar i brinnande nafta. De ignorerade flammorna. Mina ben började skaka. Jag började missa. Elden tog fler kroppar. Mer kött. Stanken av död blandades med stanken av bränt kött.

Fler fotbollshuliganer i backen. Inte tillräckligt med ammunition. De första var framme vid Dodgen. Slog pipan genom huvudet på en. Två händer om framgreppet. Klubbade åt höger. Åt vänster. Slitande händer. Huggande tänder. Krossade huvuden. Knäckta armar. Spräckta bröstkorgar. Elmer skällde. Höll sig vid kanten. Morrade. Visade tänder. Kastade den sista molotoven i Dodgen. Flammorna slog upp. Svalde några krälande lik.

Fällbron sänktes. Greppade Elmer i nacken. Kastade över honom. Kastade mig upp på bryggan. Krälade mig över den två tredjedels sänkta bryggan. Rullade ner på andra sidan. Hade ont i foten. Svettades. Flåsade. Låg på rygg. Tittade upp. Solen sken. Dodgen dog. Någon lutade sig över mig. En röst beordrade mig att klä av mig naken.


Gene Krupa – Sing! Sing! Sing!

Take a hike

Natten blev gryning. Solen började stiga och jag påmindes åter om verkligheten. Jag hade drömt om Kuba. Jag önskar verkligen att jag hade åkt dit när det fanns möjlighet. Jag försökte fortsätta fantisera. Blundade och tänkte på fredsleken. Fredsleken sköts undan av ett huvud med svart hår. Av minnesbilder av Staffan, Gustav och de andra. Bonden Larsson. Plundrarna. Och gårdagens vilt springande figur.

För överlevare fanns bara ett alternativ för en förskansning. Lättförsvarat. Rimligtvis en god tillgång på vatten. Gott om utrymmen. Flera flyktvägar. Fanns personen kvar i stan skulle jag hitta honom i Strykjärnet.

Jag lindade om foten och stödde försiktigt på den. Det gick. Jag laddade upp mina magasin. Åt en burk köttsoppa. Tuggade på läpparna. Funderade på om jag skulle ta Dodgen eller inte. Ljud och snabbhet eller tystnad och sänkt hastighet? Jag stödde på foten igen. Det gjorde ont som fan. Det avgjorde saken.

Jag satte mig i Dodgen och motorn mullrade igång. Med automatlådan i D-läget rullade jag långsamt ut på Albrektsvägen igen. I riktning tillbaka mot brandstationen och stadion. Krypfart. Mitt på vägen. För ett halvår sedan hade jag varit en trafikfara. Förbi Gamla Övägen. Just på väg att passera Galgberget. Rörelser på vägen. Fotgängare. Många. Långsamma.

Jag stelnade till bakom ratten. Stängslet kring idrottsparken hade gett vika för massorna av ruttnande fotbollsentusiaster och småbarnsfamiljer i vinterkläder. Alla ylande och hasande. I backspegeln tyckte jag mig se två strålkastare från en bil.

Foten på gaspedalen. V-8an mullrade till. Dodgen for framåt. Rattutslag åt höger. In på en sidogata. Första vänster. GAISare i mängder. Motorn vrålade till. Två ton amerikanskt stål och plåt träffade den döda massan. Pressade bilen genom horden. Mosade dött kött. Rakt fram till södra promenaden. En gata till. En spårvagn i vägen. Girade höger. Träffade trottoarkanter. Träffade en övergiven bil. Lämnade en strålkastare på gatan. Rusade motorn genom ytterligare några pestisar. Styrfart nerför backen mot vattnet.

Bron över strömmen var delvis riven. Jag tvärnitade Bilen. Hoppade ur. Skrek att de skulle öppna. Hörde pestisarna komma uppifrån backen. Snodde runt och stirrade upp mot de annalkande horderna. Hundratals långsamt hasande. La upp mina kvarvarande molotovs. Tog stöd mot huven på Dodgen. Siktade. Öppnade eld.

Säg hej till min lilla vän.

Pestisen i badkaren vältrade sig ur medan jag fortfarande kräktes. Den kom krypande. Det svarta håret hängande över ansiktet. Jag kasade bakåt. Försökte hålla tillbaka kräkset. Slet i AKn. Jag siktade. Satt på röven. Kramade avtryckaren. Jag stelnade till. Inget hände. Den var nästan framme. Jag greps av panik och började sparka vilt. Försökte ta mig bakåt. Tumlade bakåt i trappen. Blev liggande på golvet. Ledbruten. Pestisen dunsade ner för trappen. Jag sparkade den i huvudet. Den fortsatte. jag kröp iväg genom huset. Kom upp på fötter i vardagsrummet. Den kom med en förvånande hastighet. Jag sparkade till den igen. Huvudet kastades fram och tillbaka. Kolvslog den över fontanellen. Igen. Igen. Igen. Igen!

Den låg still. Jag skakade. Hyperventilerade. Jag slog den igen och igen och igen. Massakrerade den nakna pestisen.

Jag kollade magasinet till AKn. Tomt. Jag bytte till ett nytt. Sen bytte jag till grannens villa. Låste in mig. Och väntade på mörkret.