Igår kväll tog jag mig för första gången sedan jag valde att isolera mig ut utanför fortets murar. Jag gav mig av i skymningen och begav mig långsamt mot den plats där jag såg rökpelaren. Jag höll mig borta från vägen utifall någon skulle ha spaning på den. Jag tror det tog mig nära två timmar att förflytta mig de dryga två kilometrarna till platsen. Några steg, stanna, lyssna, iaktta. Några meter, stanna, lyssna, iaktta. Dessutom fick jag gå runt en bondes åker för att undvika att gå ut på den och bli upptäkt av någon.
När jag väl kom fram till platsen var det mycket riktigt ett utbränt bilvrak som skräpade i diket. Jag vet inte varför bilen börjat brinna och det verkade inte som att det fanns någon i den när den brann då alla säten var tomma.
Kanske låg någon och vakade över den i hopp om att någon skulle komma och kika på den. Jag kunde bara konstatera att den brunnit, att det inte fanns någon som jag kunde se där varför jag tog mig tillbaka till fortet. Jag kom tillbaka utan några missöden, men kan inte skaka av mig känslan att det hela var en fälla. Ett sätt att locka fram mig. Att lura ut mig i dagsljus. Men i vilket syfte? Och vem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar