Stanken av döda människor påminner mig om en händelse från värnplikten. På den tiden unga män fortfarande förväntades att klä sig i kronans kläder. Att försvara kung och fosterland. Jag hade sökt mig till ett av de mer macho regementena. Oklart varför egentligen. Jag ville kanske bevisa för mig själv att jag inte var en mes. Det var viktigt att vara tuff. Att vara hård. Att pressa sig själv.
Plutonen var ute på fjärrspaningsövning. Utspridda över operationsområdet hade vi satt upp observationsposter. Legat still i en vecka och bajsat i påsar. Kissat i flaskor och börjat lukta otvättad människa, salt och tång. På övningens sista dag samlades plutonen för fotmarsch tillbaka till regementet. Vid ett tre meter brett krondike hade en älg gått ner sig och drunknat. Den hade svullnat upp i vårsolen och luktade. Nej, den stank. Stank härsket kött. Några hundra kilo död älg låg och löstes upp i det dike vi skulle forcera på väg mot helgpermission. Olika asätare hade varit framme och kalasat på de delar som var åtkomliga. Ögonhålorna gapade tomma och pälsen var fläckig. Jag minns att det doftade sött. En tung, söt stank som aktiverade kräkreflexerna.
Stanken ur bilarna på motorvägen påminner om stanken av den drunknade älgen. Skillnaden är att älgens stank snabbt försvann. Här ligger den tung över landskapet. Den osar ut ur bilar, från väggrenen där folk ligger och tinar upp. Ur lägenheter, bilar, hus, sommarstugor. Och det finns ingen i området som kommer att rensa upp. Ingen som kommer äta upp miljoner och åter igen miljoner kadaver. Miljoner kadaver som förgiftar vattendrag. Minskar möjligheten till överlevnad.
Jag rullar långsamt vidare upp mot Ljungsbro, svänger av strax innan, mot Bergsslussar och bort från Östgötaslätten och norröver, in i skogen, mot områden där risken för upptäckt minskar. Varför alltid otur. Bergs slussar, vägspärr... Fitta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar